Bemött, inte alltid väl mött.

Efter att ha tagit mod till mig under de senaste åren, med att ansöka om olika hjälpinsatser som kommunen erbjuder. Som jag skulle behöva för att bli praktiskt och psykiskt avlastad i min vardag. Med syfte att få mer energi, än det motsatta. Så har jag gjort en hel del erfarenheter om det krassa svenska samhället.

Jag har hunnit fylla femtio år. För mig innebär det att jag fått arbeta hårt med mig själv, för att uppnå självkännedom, självkänsla. För att hitta rätt och kunna landa i mitt eget jag. Det innefattar mycket av det som man normativt tar förgivet att alla kan o.s.v. Obs! Tyck inte synd om mig. För det är bara döda fiskar som flyter medströms! 

Jag tänkte berätta lite om mina erfarenheter av s.k. hjälpinsatser som jag mött.
Till skillnad för hur det var för arton år sedan, då jag efter utredning fick mina diagnoser: Aspergers + ADD. Så är det flera som hört benämningarna. Men det är också allt.

Det finns enstaka som är mer kompetenta. Som förstår att det är långt mer än en etikett.
Dom löper risk att bränna ut sig, när det finns mycket som landar på deras axlar. Andras ansvar, som får samarbetet att krackelera.

 Det är inte mig det är synd om, som istället för avlastning, får psykisk och fysisk utmattning.
Utmattning är ett tecken på att jag är en stark person, som står ut med en hel del.

Hur mycket jag än sätter ord på min egen funktion. Är det teoretiska kunskaper, som en majoritet tyvärr har. En del av dem jag träffat, har gett mig ett intryck i samtalen som om de skulle tala i tredje person. Som att det jag söker inte gäller mig. Utan någon odefinierbar person utanför sammanhanget.
På olika sätt kommer det alltså fram, att man inte tar mig på allvar. Detta händer, trots välskrivna läkarintyg och så mycket uppbackande informerande upplysningar om mig, som bara kan gå att få fram. Att jag ändå inte blir tagen på allvar.

Jag kan förstå att det är svårt att förstå vidden av en funktionsnedsättning, då ingenting syns utanpå. Men när inte muntlig och skriftlig information räcker. Vad gör man, när man gjort allt ?!

Mina krafter tryter och min strategi är att gå under jorden. Bli onåbar. För att jag behöver återhämta mig, ur utmattningen som får mig ur kurs, gång på gång.

Lid med dem som inte förstår, utan förstör. Att man en bit in på 2000 talet, inte kan förstå och acceptera människors olikheter.

Smärta som arvedel

Hur kan jag återberätta och i ord formulera en smärta,  smärta så stor att den genom årtionden tagit en annan form och bildat ett livsmönster. Som sedan satt djupa intryck, som jag långt senare upptäckte att är sår som från början är någon annans inre brännsår.

Hur är det att vara ett litet barn och uppleva ett krig?
Barn har lättare att finna sig i livets olika situationer.

Ett barns outtalade, bortträngda smärta.
Barnet växer upp och blir en vuxen och en mästare på att kamouflera - skammen.
Skammen som det stora onda kriget förde med sig och in i det som vi skulle vara stolta över.
Vårt land, våra rötter, vårt arv, vår familj.

Vad ger du då vidare till dina egna barn?

Det är som ett träd, vars rötter växer sig allt längre ner i jorden. Årsringarna blir många, trädet blir högt och stort och stadigt.
Det ingen, absolut ingen ser. Är skammen som gått i arv.

Som ett litet barn i ett land i krig, föds smärtsamma trauman. Ur smärtan man får bära med sig, blir skammen naturlig. Man intalar sig att den som överlevt krigets trauman, skall klara av precis alla livets motgångar!

De bördor man själv inte orkar bära, försöker man bära med att förneka sig själv.
Man blir hemmablind i sin förnekande smärta.

Vi bär alla på ett ansvar för oss själva och på vilket sätt vi sprider ringar på vattnet.

Tidigt i livet fick jag lära mig att jag misslyckas. Upprepade gånger fick jag höra, att allting som jag företog mig - misslyckades jag med.

Liksom ett träd som först var ett litet frö, vattnades jag och blev omskött och växte. Men jag förstod att jag var en helt misslyckad växt, som inte dög någonting till.
Trots att jag ändå blivit skapad och vattnad.
 Inte bara vattnad av människor som fått mig att förstå, att jag är misslyckad och en skam.

Jag har blivit vattnad av regn och snö och hagel och så kraftigt omruskad av stormar, att jag trott att jag inte kommer att överleva. Trots vårens återkommande livskraft och solens varma smekande vindar. Har vetskapen om att jag är misslyckad - varit störst av allt i mitt medvetande.

Att jag i dag vet att vara människa, på ett annorlunda sätt. Som fått utstå alla väderlekar, inte drar likhetstecken med att vara totalt misslyckad.

Har fört mig in på en väg, där jag tror på en Gud som tror på mig.
Guds Kärlek som skapat mig, är  större än den helt misslyckade och hopplösa människan som jag länge var övertygad om att jag var.

Det kriget långt innan jag föddes, förde med sig tog sig en form av ett tungt svårmod. Som jag förväntats upprätta och tillfredsställa, det som togs ifrån alla krigets barn.

Vem känner mig bättre än mig själv?

Kanske har jag skrivit om det här förut. Jag minns inte så bra, då min hjärna är ett enda virrvarr av tankar och funderingar. Mest om livets djup, varför människor är som de är.
Inte sällan, så till den grad, att vardagssysslorna hamnar på efterkälken.
Min hjärna blir snabbt övertrött, av för många tankar och intryck av olika slag.

Ofta grubblar jag över människors för mig helt obegripliga beteenden. Då jag inte kan se orsaks sambanden eller logiken, alls överhuvudtaget.

I min värld borde logiken alltid finnas med i livets alla skiftande situationer. I de möten som jag gör med andra människor. Vilka de än är.

Att bemöta andra med att tro sig kunna bota en från allting. Vad det än vara må.
Som om det skulle finnas en massa "fel"som måste åtgärdas.
Jag läser mellanraderna, att jag behöver byta livsstil, behöver lyssna på den här enligt sig själv, självutnämnda bästisens autodidakta förträffliga expertkunskaper. Som levereras vid alla givna tillfällen. Vare sig jag vill det eller inte.

HUR kan man bli så självuppfylld, att man glömmer bort att visa andra människor hänsyn och respekt? Att man inte verkar begripa, att om någon vill ha förändring, måste det utgå från dennes egna fria vilja.  Inte alls snudda vid tanken på att någon annan har en egen livshistoria, där man redan har lyckats rädda sig själv.

Den här nu före detta vännen, verkade bli oerhört skicklig på att nästla in sig, med att hitta lösningar på alltmöjligt som h*n vet hur de går att åtgärda. Avslutade oftast sina spontana moralpredikningar med frasen: Jamen, det här vet ju du redan! Du är ju så klok, och så vidare....

Stundtals stannar jag upp och undrar, varför människor startar eget företag, där de tycks arbeta hårt för att bygga upp en image av sig själva, som dumma i huvudet!

Aktivt praktiserad okunskap. Ack, vad det kan förstöra mycket.

Kosten verkar att ha blivit vår tids stora religion. H*n  tror sig hitta synder i maten.
Samtidigt som h*n inte ser sig själv i sin tvångsmässiga självbild.

Jag tror så här, att den som inte mår bra i själen, s.a.s. Söker efter andra att projicera sin egen strävan efter att bli en fulländad, lycklig människa.

I bland måste man bryta med någon, som vill göra en medberoende till sin rädsla över att se sitt eget inre. Fastän det kan vara svårt att bryta kontakten med någon som man känt länge och  haft en helt annan bild av.

Jag svävar i rymden, åt mitt eget håll. Bort i från dem som vill hålla mig kvar och försöker styra min färd genom universum. Jag tillhör ingen. Jag är mig själv. Lär dig hellre att lyssna i stället för att vilja förändra. En äkta vän, vill inte ändra på sina vänner.

Mitt evangelium är frihet och nytänkande.

Jag jobbar ständigt på att inte bli bitter på min frikyrkliga uppväxt. Det innebär att bygga min alldeles egna tro. På basen av att jag vågat mycket i mitt liv.
I pingstkyrkan, bland pingstvännerna finns det en rädsla för oliktänkande och för saker som är nya och annorlunda.

Gissa om det präglat mitt liv! Som vid 32 års ålder fick diagnoserna: Aspergers + ADD. Jag är annorlunda och oliktänkande. Och mitt liv har bestått av en hel massa risktaganden. Jag har trampat upp mina egna vägar. Inte gått de färdigt upptrampade, som man i frikyrkan förväntar sig.

Det finns dem som tror sig ha patent på hur den rätta vägen ser ut och dem som å andra sidan går den rätta vägen. Och det är två olika saker. Att välja med sin fria vilja.

Jag tror inte på min rädsla. Jag tror att Kärleken är en större kraft.
Jag tror på livet, i stället för att lyssna på de kraxande olyckskorparna i frikyrkan.

Så är det bara

Kolibrins vingar

Sorgen är en liten kolibrifågel, som med snabba och lätta vingeslag flyger runt mitt huvud. I vårsolens stora ljus, fladdrar mitt hjärta till.
Jag minns någonting du en gång sade....

Har kolibrifågeln kommit för att stanna nu?

Steg för steg skapar vi varandra.

Om ingen talar om för mig att det jag gör är tufft och modigt. Gör jag det som en av de övriga vardagssysslorna eller naturliga händelser i livet. Men jag gör och har gjort många djärva, modiga saker i mitt liv.
Att ha Aspergers syndrom, är som att vara upptäcktsresande i en helt ny kultur. Mycket som man förväntas ta förgivet, är inte självklart för mig.

Tydlig, rak och omedelbar kommunikation. Samt positiv feedback, ger mig livskvalitet och självkänsla.

Hitta hem genom natten.

Jag känner en frustration på djupet, som är svår att formulera i ord.
Det är trenddieter och människor som talar om hur viktiga och bra dessa dieter är.

Hur viktigt det är att undvika socker, gluten, fett och jag-vet-inte-vad-allt.

Det är för att jag vet hur psyket fungerar när man har sjukdomen Anorexia nervosa.
Det är som att leva i ett Helvete utan utväg.

Jag förstår inte vad syftet är med att jaga i ett ekorrhjul, efter yttre perfektionism.
Hälsa och trender och evig ungdom.

Den som levt i ett långvarigt mörkt lidande. Ett lidande som går djupt in i det egna psykets labyrinter.
Den söker efter en djupare mening. En djupare, stadigare mening med livet.

I detta djupa svåruttryckliga tillstånd, av självsvält. Är du mycket sårbar och lättpåverkad.
Av dem som säger sig veta den rätta vägen till hälsa och läkedom.

Därför blir jag så frustrerad, ledsen och sårad, på människor som obemärkt talar varmt om trenddieter. Och inte helt sällan, springer i från ansvaret för sina medmänniskor. Med orden, att jag menar ju inte att du måste följa det här....

Den som är inne i anorexians tankemönster. Där allt fokus, med stenhård kontroll, vägrar sig själv näring och förbjuder sig själv att leva.
Blir framförallt påverkad, av det som inte direkt serveras framför mig.

Det är en ond och farlig cirkel. Du tar till dig, det som på alla sätt minimerar dig själv.

Om folk själva visste, vilket förtvivlans mörker det är. Vilken sårbar skör människa man är. Som riktar sin fulla styrka, åt ett destruktivt håll. Med en stark längtan efter att få hitta hem, med sin själ och med sin ande. Inte med sin kropp.
Då skulle trendnissarna som brinner för den jordiska fåfängans strävan, efter mode och trend.
Även förstå, att livet har ett djup...

Jag hade anorexia de åren före jag blev diagnosticerad. Det var i slutet av 1990 talet.
Mina diagnoser innefattar min identitet, min självbild och mitt jag.
Det är inte helt ovanligt att personer med en personlighet inom autismspektrum tillstånd, drabbas av anorexia.

Och det är därför man bör vara försiktig med att tala högt om trenddieter och hur man skall leva rent och giftfritt.


Det är skillnad på att tala om kost och kost. Det krävs ansvar och respekt. Självdistans och mognad och medvetenhet om människans sårbarhet.

Jag vill inte vara en trenddiet-nisse, som försöker bli någon modemedveten evigt ung flicka.
Jag har i dag hittat hem till mig själv. Efter många år, fann jag mig själv och meningen med livet som har ett djup som består. Här går jag fortfarande på upptäcktsfärd i en inre trädgård. Jag är jag.
Jag vill inte försöka ens bli någon annan.