Kamrat Envälde

När jag läser om hur Stalins kommunistvälde behandlade balterna under 2:a världskriget. Kan jag faktiskt känna igen mig i hur okunskapen bemött mig och mina särskilda behov under mitt liv.

De kränkande förhören; "Är det inte så kamrat, att ni håller med.... är det inte så här kamrat att Vi har Rätt och Du Fel..."

Tyck inte synd om mig, är ni snälla. För jag återger ju bara hur kränkt jag blir när jag förväntas passa in i någonting som inte är naturligt för mig.

Om man tycker synd om, kan jag ju inte alls berätta hurdan min verklighet varit.
Andra tycker och tänker åt en... när det sedan inte går som andra hoppats på, då är man hopplös enligt andra.

Det är alltså inte synd om mig som inte levt upp till vad andra tyckt. Det är synd om dem som inte sett att jag inte är en i den grå massan.

Eller hur?

Där friheten går sin egen väg, lämnas en värme kvar...

Förut satt jag ensam hemma och ugglade i en herrans massa år. Sen gjorde jag en tillfällig resa i mitt inre... Jag blev aldrig riktigt färdig med enstöringslivet. Så nu tänker jag fortsätta med det.

Min karriär som informatör är över. Säg vad fan ni vill. Nu är det så att bara jag bestämmer över mitt liv.

Förändringar stressar och måste få ta tid när man har AS.
Bara för att jag inte lyder order på kommando, betyder det tammefan inte att jag misslyckats. Nån jävla karriär kommer jag ändå aldrig att göra. Inte en sådan som andra vill måla upp på väggen och sedan tvingar mig att titta på. Alltså inte en sådan där som  för med sig bitterhet inslaget i falska papper av lycka och spikrak framgång.

Det är ju ändå bara jag som kan leva mitt liv. De som kommer och vill tvinga mig till någonting som de själva bestämt att är vägen till lycka för mig, må ryta hur mycket de vill. För dem tar jag avstånd i från.


Det är redan tillräckligt att mina fotsteg lämnat kvar värme i vägarna som jag vandrat. Att andra kan minnas mig och de avtryck mina steg ändå gjort. Att jag levt och lever och är född fri och omöjlig att binda.

Låt mig vara mig själv. Låt mig vara i fred. Låt mig få vara i Friheten. Vad är det som är så fel med det !?

Mod är att göra det du inte vågar

 Det finns en stor styrka i att våga lämna en trygg hamn och ge sig av mot nya  mål utan att se nästa  hamnplats.
I dag har jag en helt annan och helt ny grundstyrka inom mig, än vad jag hade för 2½ år sedan, då jag kom till Ågesta folkhögskola.


För mig var Ågesta  som att komma till himlen. Det som de har gett mig, har jag inte fått någon annanstans förut !
När jag kom till Ågesta hade jag vandrat länge längs flera olika vägar. Jag var mycket trött…
I dag vandrar jag inte under en tung börda.

Nu kastar jag ut från hamn och seglar bort och ut….  Fyrarna är i jämn linje, så att jag ser att navigera längsmed fyrarnas ledande ljus.  Trots mörker och öppet hav, seglar jag helt själv för första gången i mitt liv. Litar till stjärnorna och fyrarna, att de leder mig framåt.

Det är inget misslyckande i att gå sin egen väg mitt i terminen.  Det är att inse, att jag nu är färdig att våga segla helt själv för första gången.  Jag klarar etappsträckan, för att jag  navigerar med ett stort mod och inre styrka. 

Att våga gå är att tro på livet, tro på att jag har en unik talang och ett unikt handlag och livsrytm som är min stora styrka. 


Min tid på Ågesta har inneburit en svindlande inre resa, en lång upptäcktsresa i min identitet.
Att studera är ofta en resa i kunskapens värld. För mig har tiden på Ågesta varit en svindlande djupdykning långt in i mitt eget inre.


Visst är att jag kommer att sakna Ågesta folkhögskola. Jag kommer aldrig att glömma vad ni gav mig !

Jag är inget offer för skammen. Jag är en stjärna!

På förekommen anledning, fick jag ge svar på tal:

Om du uppfattar AS = Aspergers som någonting nedsättande, så är det just skam du upplever.
Aspergers är en funktionsbegåvning. Det är inte ovanligt att Nobelpristagare har det.
AS har ingenting med låg begåvning att göra. Tvärtom så har man ofta en begåvning högre än genomsnittet.
Jag är stolt över min diagnos. Jag är tackvare den, inte en i mängden.

 Fröken X är INTE utvecklingsstörd. Hon har diagnos inom autismspektrumet. Vilket betyder att hon på vissa områden är senare i utvecklingen.

Det är just skamkänslorna kring att NPF = Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar skulle vara någonting negativt, som är sorgligt! Om man lever med den uppfattningen, lever man i tron att det innebär att man är offer för sina motgångar.
När man kan se det som funktionsbegåvningar och tillgångar!

Livet blir övermäktigt när man sätter ribban för högt. När man sänker den och ser det man faktiskt är bra på. Då kan underverk ske.

Det går att bli kvitt känslorna av att man är ett offer som får bära på skam resten av livet.

Citerar Tony Attwood i boken; " Den kompletta guiden till Aspergers syndrom" :

" Jag ser personer med Aspergers syndrom som en lysande tråd i livets rika vävnad. Vår civilisation skulle vara ytterst trist och steril om vi inte hade människor med Aspergers syndrom och värdesatte dem."

Ode till läkemedelsindustrin

Vad är bra och vad är dåligt egentligen?  När kan jag säga att jag mår bra? Var går gränsen för det rimliga... frågar den tålmodige som tillåtit sig att tåla gränslöst mycket i livet.

För två år sedan försvann Ritalin SR, den centralstimulerande tabletten som hjälpte mig att hålla skärpan och orka ha en längre uthållighet.
Fick efter det prova en hel rad olika centralstimulantia, som alla hade liknande biverkningar som inte ville avta och hitta balans i mitt mående.
Jag hade av de flesta förvisso längre uthållighet. Men befann mig i ett ständigt tillstånd av rus.

Det preparatet som sades vara mest likt Ritalin SR, mådde jag allra sämst av!!!

Efter ett tag visste jag inte vilken av dessa mediciner jag tagit. I hur lång tid, vilken dos eller styrka.
Minns ändå på ett ungefär namnen på dem...

Har nu i kanske ett halvår ätit Ritalin, korttidsverkande tablett.
Det positiva med den är ett försvinnande kort ögonblick av fokus, uthållighet och en viss upprymdhet som får mig att uppleva mig själv som en aning översocial.

Baksidan är att inte kunna lokalisera var känslorna av hunger och  törst kommer i från. Eftersom de nästintill försvinner. Det är närmast ett AS symptom att inte kunna koppla känsla med tanke.

Rekyleffekten, d.v.s. när medicinens verkan börjar minska... exakt när det sker, kan jag omöjligt beskriva. Det är som att långsamt sjunka ned i en omtöcknad overklighetskänsla. Där jag inte har någon uppmärksamhetskontakt med min omgivning.

Det kan kännas som att jag i bland tagit en tablett för tidigt... För uppmärksamhetssvårigheterna blir enorma. Det krävs en stor kraftansamling av koncentration för att jag ska kunna koncentrera mig, balansera fokus. Fokus i både tankar och i blicken. Men när är för tidigt eller för sent... det har jag inte lyckats få någon uppfattning om under snart två års tid.

Mina exekutiva funktioner * är besvärligare. Planeringen, organiseringen av vardagen kräver full uppmärksamhet, som jag alltså inte har.
Hunger och törst, förtränger jag... då krafterna måste fokuseras på någonting jag vill ha utfört.
Jag fungerar så manuellt som man bara kan. Fokuserar bara på en sak åt gången.

Fastnar medvetet och omedvetet i tankar kring planering av vardagliga sysslor. Tankarna kretsar kring att jag måste t.ex.diska, men att annat också måste utföras. Där tar orken slut! Jag glömmer och slarvar. Flera saker blir aldrig slutförda eller ens påbörjade. Jag glömmer eller orkar verkligen inte, på grund av att uppmärksamhetsskärpan ständigt avleds av någonting annat som fångar uppmärksamheten.

Lämnar jag bort tabletterna helt, blir jag utmattad genast ! Orkar inte ta mig samman för något.

Det är svårt för andra att leva sig in i hur det är för en annan, att leva med en ständigt snurrande, spelande karusell i huvudet. När man dessutom är omtöcknad i någonsorts overklighetskänsla. Där jag inte har kontakt med mig själv eller uppmärksamhet på omgivningen.

Vissa dagar då jag träffar andra, upplever jag mig själv mera autistisk. Ansiktsmimiken och mitt kroppsspråk är stelare än vanligt. Hur jag än inombords ryter åt mig själv, att jag måste skärpa till mig. Fungerar det inte !

Jag försvinner under mina autistiska dagar såpass djupt in i dagdrömmar, att jag måste anstränga mig för att uppfatta var jag befinner mig.

Det kommer stunder då jag inom mig skriker efter att få slippa det här!


Det här har jag fått i uppdrag att beskriva med egna ord. Hur jag upplever situationen... både för mig själv och kanske jag kan hjälpa någon i en liknande desperat sits.

Slutgiltigt; Tyck inte synd om mig! Jag är en kämpe, med en besynnerlig envishet. En överlevare som redan förr vandrat i oländiga berg och dalar.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/annorlunda_tankande/exekutiva_funktioner/exektuiva_vid_autism/index.html

Kommunikation versus relationer.

Jag stöter på patrull både när jag själv har en aspergers personlighet och när andra bemöter personer med diagnos AS utifrån sina fördomar. Nu talar jag av egen erfarenhet.

Kommunikationen flyter inte som smort i alla lägen.
Jag känner mig ofta överraskad och frågande inför andras reaktioner, mimik och kroppspråk och attityd.
Att tolka mina medmänniskor rätt och att samspela spontant på det givna ögonblicket med andra människor i det vardagliga livet - fungerar ej per automatik.
Det betyder, att jag inte är trög eller har en låg fattningsförmåga.

Jag är beroende av en social tolk. Någon jag kan ha som bollplank, återge med egna ord vilka jag träffat och vad som sagts. Den personen reder sedan ut begreppen och får mig att se på situationen jag nyss varit med om, ur ett annat perspektiv.

Det är inte när konflikten är ett faktum. Utan i förebyggande syfte, så att inte konflikter i mina relationer till andra människor skall kapsejsa och att jag hamnar i skottgluggen.

Att jag fungerar så här, att ta andra till hjälp för att kunna tolka min omgivning.
Betyder inte att någonting är fel på mig!

Min erfarenhet är den, att man bemött mitt sätt att fungera, med att utgå i från att jag mår dåligt. Då bemöter man inte mig som person utan med sin förutfattade mening om att AS är någonting negativt i sig.

Omgivningen har inte förstått varför jag inte kan tala spontant med andra. Inte förstått varför jag tar omvägar i kommunikationen. Många har tolkat det som att jag är deprimerad eller att någon säkert gjort mig sårad. Eller att det är någon konflikt jag råkat in i. Och då inte helt sällan är det jag som får skulden, eftersom jag inte kan förklara mig med att besvara öppna frågor.
Den sociala tolken skall fungera som en lyssnare med kunskap om AS och att kommunikation inte är ett enda för var och en självklart sätt att samspela med andra människor.

Att må dåligt ingår inte i kriterierna. Den uppfattningen har många och det är förvirrande och kränkande. I verkligheten handlar det om någonting helt annat - att jag har svårt med spontan kommunikation.

Jag är inte riktigt normal

Om jag säger att jag är onormal, blir andra upprörda och hävdar motsatsen. "Det är klart att du är normal, vi tycker om dig som du är... du har många goda kvaliteter", säger man till mig.

Men jag är fortfarande onormal. Den som stuckit ut ur mängden hela sitt liv, är inte normal.
En som aldrig passade in i grundskolan. Som föll ut och ingen förstod sig på. Som tillslut hoppade av med buller och bång i högstadiet, eftersom ingenting ändå fungerade.
Det är mig det handlar om. Jag är ju inte riktigt normal.

Jag har hoppat på och av otaliga arbeten och kurser. Alla försök till att delta i arbetslivet som en hederlig medborgare, sket sig gång på gång. Samma sak med en mängd olika slags skolor och kurser jag försökte mig på. Det är ju inte riktigt normalt.
Hemma grälade vi ofta... för att jag inte kunde uppföra mig som normalt folk.

Är det då onormalt att ändå klara sig emot alla odds... Att alltid ta egna oväntade, inga självklara, färdiga vägar i livet. Att överleva med en stor livserfarenhet och kunskap om hur livet kan levas. Är det normalt eller onormalt ?

Får jag tillåtelse att säga att jag är onormal, utan att det uppfattas av mina medmänniskor som onormalt ?
För är det normalt att vara onormal... eller onormalt att vara normal ?

Aspergers rytm´n´blues

Jag förstår mer och mer påtagligt, att jag lever helt efter min egen rytm´n´blues.
Min tid och min inbyggda takt, samspelar inte med någon annans.

Därför har jag aldrig passat in någonstans. Ofta vantrivts i olika sammanhang och gått min egen väg, utan att be om lov.
Inte brytt mig om att ta reda på om det jag nu bestämmer mig för att göra, alls går för sig.
När jag sedan hela livet varit den som trampat upp egna stigar och inte gått några färdiga jämna vägar.


Har man grälat på mig och talat om hur fel jag gör. Jag skall minsann bli underrättad om vilken misslyckad individ jag är som inte gör som alla andra.



Det är aspergers syndrom i ett nötskal.

Är det synd om en som inte gör som alla andra?
Är man en svag förlorare? En stackare?

Snarare tvärtom. Svagheten sitter hos dem som inte ser hur stark man är.
Personer med AS * besitter en stor portion jävlaranamma. 
Vi är oberoende och självständiga. Inget behov av att tillhöra någon grupp.

Fast omgivningen ofta lyckas pränta in det i en att man är en förlorare.
Som om någon annan har patent på mitt liv!

Det är en stor fördel för mig att matbutikerna i Sverige har öppet varje dag.

Aspergers syndrom är således ingen sjukdom och inget som i sig hindrar en att leva livet.

* AS = Aspergers syndrom

Det är vackrast när det skymmer.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra –

ensam utan spår.

(Pär Lagerkvist.) 

 

http://www.blekingemuseum.se/lansbibl/forfattare/lageart.asp

 

Mitt liv som rälsbuss

Under min barndom i Finland åkte vi i bland med rälsbuss när vi skulle till sommarstugan.
De här modell äldre rälsbussarna var i en klass för sig. Det förde oväsen, brummade och tuffade väldigt. Och det luktade en blandning av vedeldad brasa och petroleumkamin (diesel, tror jag) inuti vagnarna.

Mitt starkaste minne av dessa något långsamma annorlunda fordonen, är att när de startade lät det som om motorn gick på högvarv. Det lät som att den höll på och startade ovanligt länge. Rälsbussen åkte smidigt framåt på rälsen i god fart. Ändå hade motorn ett högt mycket speciellt dundrande, som efter en bra stund fann jämn takt med rälsbussens framfart på järnvägsspåret.
Efter en stund skulle rälsbussen stanna vid en järnvägsstation. De flesta stationerna befann sig mitt ute i skogen. Så det var kanske inte så många personer som klev av eller på rälsbussen.

Så startade rälsbussen igen. Kämpade och kämpade, utdraget och länge... som om den hade svårt att komma i gång, fast ändå inte.

Så kunde jag beskriva hur jag själv fungerar. Jag är inte helt olik en gammalmodig rälsbuss.
Med AS + ADD * fungerar jag manuellt då jag ska hushålla med min energi.
Startsträckan är lång för mig. Jag måste på förhand tänka på vad det är som jag skall göra. Och sedan framtvinga motivation till att göra det också.
Det är inte alltid jag är med på noterna lika snabbt som andra. Behöver få ännu mer tid på mig... och rullar i min egen hastighet på "min egen" räls, utan att be om lov. Eftersom det är vad jag just då är i behov av, för att senare köra i fatt andra.
På grund av ADD, koncentrationssvårigheter och en uppmärksamhet som ständigt både auditivt (hörseln) och visuellt (synen) och i mina tankar tappar fokus. Tar krafterna fort slut.

Därför behöver jag liksom en gammaldags rälsbuss använda alla krafter, även reservkrafterna för att verkställa det mesta här i livet. Och då allra främst praktiska sysslor.
Att själv fördela krafterna jämnt, att planera och organisera, är lika med svårare än svårt.

Det som kan hjälpa en att fördela krafterna och den ädla konsten att komma i gång nångång. Är centralstimulerande medicin. Ritalin är min diesel.
Men det sker ändå inga under. För jag är skapad till att leva som min barndoms i dag antikverade rälsbuss!

Mitt sanna karaktärsdrag är närmast likt rälsbussen.

http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4lsbuss

*AS = Aspergers syndrom. ADD = ADHD, utan hyperaktivitet.

"Professorns utträde ur garderoben" eller "Professorn som inte var så dammig heller!"

Egentligen har jag gjort min egna neuropsykiatriska utredning, på sätt och vis.
Diagnosticeringen för 13 år sedan lade väldigt många pusselbitar på plats. Men jag har gjort en egen lång upptäcktsfärd hos mig själv. Som gått i motvind, då jag under livets gång inte haft något alternativ än att utplåna mig själv. 

Man frågade mig under utredningens gång om jag uppfattas som en professor av andra! Jag svarade nej.
För hurdan är en professor egentligen??
Får mig att tänka på den tecknade tv serien jag såg i min barndoms 1970 tal i Finland, om "Professor Balthazar" och hans universal maskin.
Inte är jag någon professor Balthazar inte.

Först nu med facit i hand, när jag både av eget stort intresse och på skolbänken lärt mig mer om vad aspergers syndrom är. Och upptäcktsresan i mitt inre synes ändlös.

Förstår jag att det visst bor en professor i mig!
Före jag fick min rättmätiga diagnos, plöjde jag igenom Stockholms stadsbiblioteks samling av psykiatriböcker, i jakten på mig själv. Och var min diagnos på spåren redan när jag kom till läkaren som sedan gav mig diagnosen: Aspergers syndrom + ADD (ADHD utan hyperaktivitet.)

Har svårt att få häcken ur vagnen när jag borde städa mitt hem. Går med ständiga djupa filosofiska tankar, leker med ord. Leker med ord gör jag mest av allt hela tiden.
Om jag inte hittar någon psykiatrisk forskningsrapport att sluka, så är det mest av allt synonymordboken som fångar mitt dagliga intresse..
Är en enstöring som blir trött av att umgås med andra människor. ( Vilket är ambivalent hos mig. Jag är intresserad av andra, men återvänder så fort jag kan till mitt snigelhus för att filosofera. )

Händer att jag upptäcker att jag har tröjan på mig avigt, men inte bryr mig om att vända den rätt.
Nu när jag fått ännu mer både faktakunskap om neurospsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF.) och vetskap om min egen personlighet. Har jag allt oftare fått höra att jag uppfattas som en doktor. Som om folk tror att jag doktorerat!
När jag säger att jag inte gjort det, ser de förvånade ut.

Omgivningen analyserar jag hela tiden däribland ingår ord och uttryckssätt.

I dag ser jag "professorn" i mig, professorn är helt ute i solljuset nu.
Och har slutat skämmas över mina "doktorskunskaper"!  


http://sv.wikipedia.org/wiki/Professor_Balthazar

Oanpassningsbara Barbara

Oanpassningsbar behöver inte betyda missanpassad.
Passar man inte in, så är man stark. Som envist går sin egen väg.

När omgivningen visar sin besvikelse, då man inte lever upp till deras förväntningar.
Talar de om för en, att man inte är duglig som människa när man inte kan anpassa sig.

Men kan man inte, så kan man inte !

Själv har jag aldrig kunnat anpassa mig. Det är inte givet att jag gör det i alla sammanhang.
Jag gör som jag själv vill, på mitt eget sätt.
Och många är olyckskorparna som kraxat. Talat om hur felaktigt jag gör.

När jag inte klarat av eller ens velat bli normaliserad. Har man klart och tydligt signalerat hur jag än en gång misslyckats och hur jag gjort alla besvikna.

Vem skall anpassa sig efter vems förutsättningar och varför ? Det är frågan !

Den som inte ens försöker passa in i något färdigt paket, är inte en som skall med våld sättas på plats.

Se styrkan i att inte vara som alla andra !

Det här hände mig på en folkhögskola i Norrland.

På grund av okunskap om Aspergers syndrom och konflikthantering hos personalen och dålig eller ingen strategiplan och att vissa i personalen hade lite kunskap om vad Aspergers syndrom är. 

Så blev min vistelse på en folkhögskola i norra Sverige ett trauma för mig.

Den kursansvarige läraren hade erfarenhet av elever med Downs syndrom och utvecklingsstörning.  Han trodde antagligen att Aspergers syndrom är ungefär samma sak, vilket det inte alls är !

Aspergers syndrom innebär ett lite annorlunda sätt att tänka, att man är mycket stresskänslig. Samt att man ofta har en normal begåvning och en hög intelligent kapacitet.

En 24 årig kille som var någon sorts ”klassassistent” hade ingen utbildning överhuvudtaget. Han vikarierade den kursansvarige läraren, då han var borta.

Jag betraktades närmast som ”felfri” eftersom ingenting syns på utanpå mig.

Innan jag blev antagen till skolan, kom den kursansvarige läraren en solig försommardag hem till mig och blev bjuden på kaffe och hembakad kaka i trädgården.

Något han mindes då min tid på folkhögskolan var tillända.

”Prova på” kursen jag gick kring midsommar var lugn och trevlig och man fick inget veta om att hösten skulle bli något helt annat.

Den kursansvarige läraren hade många järn i elden och var sällan närvarande på skolan. Då han dök upp feltolkade han situationer, bland annat elever emellan.

Där jag av någon oförklarlig anledning fick skulden för saker jag varken gjort eller sagt.

Kommunikationen lärare och elever emellan funkade inte och kunskapen om hur personer med Aspergers syndrom fungerar, var lika med noll.

Och att skolan låg väldigt avsides på den Ångermanländska landsbygden.

Det ena missförståndet ledde till det andra och jag som hade behövt mest hjälp av alla elever men inte fick den blev anklagad, hånad och bespottad.

En annan tjej som var mer ”synlig” än mig för att hon pratade mer – fick stöd och hjälp i studierna och på fritiden av han som var stand in för den kursansvarige läraren, han som inte hade någon utbildning överhuvudtaget.

Det hade behövts fler resurser under lektionerna och på elevhemmen. Eftersom det då personalen åkt hem uppstod bråk och slagsmål på elevhemmen. ( Jag deltog inte i slagsmålen. )

Ingen såg mig eller förstod att det var stöd och hjälp jag behövde.

Eftersom den kursansvarige läraren bara var närvarande ibland, trodde han att jag var lat. Att jag visst hängde med på lektionerna och fick hjälp av han som hjälpte hon som var mer ”synlig”.

Den kursansvarige läraren hade ansvar för kursen men var sällan närvarande och kunde därför inte ha överblick över vad som skedde på skolan.

Jag småflirtade med en annan elev som hade Asperger diagnos, han blev livrädd för mig. Den kursansvarige läraren tog hans parti och de gaddade sig samman emot mig.

Killen jag flirtade med var mycket överkänslig och jag kunde flera ggr se dem stå och prata med varann.

De stora kunskapsbristerna på skolan ledde till missförstånd och det blev jag som fick ta emot en rejäl smäll.

Samma dag som läraren gav mig en biljett till nattåget som skulle ta mig tillbaks till Stockholm, fick jag sitta utanför lärarrummet medan alla mina lärare, rektorn och killen jag flirtat med satt därinne och samtalade om mig.

Jag kunde inte vara med eftersom jag var en helt omöjlig människa, var de alla överens om.

Efter deras möte om mig sade rektorn att jag kl 22:00 skulle komma till hans kontor för att skriva under ett papper om att jag är relegerad från skolan.

Jag vägrade – på väg emot järnvägsstationen körde rektorn efter mig i sin bil med pappret han ville att jag skulle skriva under på.

Under senhösten ´01 hade jag sönder en del saker i klassrummet i protest emot att jag inte fick någon hjälp.

Samma dag som jag fick besked om att jag måste åka hem ögonaböj, rev jag sönder böcker och affischer i klassrummet och kastade saker omkring mig. 

När jag klivit på nattåget tittade tågvärden skrämt på mig när han visade mig till min bädd i sovkupén. Eftersom jag var gråtsvullen och blek och helt uppriven inombords.

Jag sov inte en blund den natten. Försökte hänga mig i mitt skärp där i sovkupén men skärpet gick av.

När jag tillslut kommit hem till min lägenhet i Stockholm tog jag en lång dusch och sedan en överdos tabletter. Ringde efter ambulans som förde mig till akuten på Danderyds sjukhus för att magpumpas.

När min doktor som gett mig min diagnos fick veta vad som hänt, ringde han till skolans rektor och skällde ut honom för att tala om att de skickat mig till ett säkert självmord.

Jag lades in på en medicinsk avdelning på Danderyd. Där låg jag med olika slangar kopplade till min kropp bland annat för att hålla koll på min hjärtrytm.

Där låg jag mest och storgrät i sjuksängen. Olika doktorer och skötare kom fram till mig och undrade hur det var fatt. När jag berättade att jag har diagnos inom autismspektrat  och att jag blivit utslängd från skolan – såg de alla oförstående ut.

En psykiater jag fick träffa där artikulerade överdrivet tydligt när han några ggr upprepade: Förstår du nu vad jag säger? Och försökte fånga min blick.

De frågade mig om jag ville flyttas till en psyk avdelning. Jag tackade ja till förslaget – vilket jag fick ångra efteråt.

Vistelsen på psyk avdelningen kom att bli ännu ett traumatiskt övergrepp på mig efter det jag nyss varit med om.

När jag mest grät och var upprörd över min situation och inte ville ta mina mediciner. Beslöt de att jag inte skulle få gå utanför avdelningen. Och att jag måste vistas i det gemensamma rummet med de övriga patienterna som såg ut som kroniker vilket gjorde att jag att jag var rädd för dem.

Jag fick hela tiden träffa olika doktorer och skötare som kom in till rummet jag låg i. De ville inte att jag skulle få åka hem eftersom jag var självmordsbenägen. De skötare jag träffade var antingen stöddiga eller sade att ”autism spektrum störningar” kunde jag ju inte ha särskilt mycket av när det inte syntes något på mig. Och att det är en fördel för mig att bli utskriven fortare om jag såg personalen i ögonen.

Därför skulle jag alltså bli inlåst på avdelningen och inte få gå ens tillsammans med någon ur personalen utanför avdelningen.

De flesta läkare jag fick träffa tyckte att min vistelse där skulle förlängas. Medan jag bara kände panik för ingen förstod ju mig där heller. 

Tillslut kom min mamma resande från Finland och tog ut mig därifrån avdelningen.

Detta skedde i januari ´02 och hela det året blev extremt tungt för mig. Jag hade ingen att prata med för att kunna bearbeta det som hänt. Jag satt hemma och tröståt… orkade ingenting, inte ens med att resa till sommarstället i Finland den sommaren trots att biljetten var färdigt bokad.

Min mamma sade efteråt till den kursansvarige läraren, att i alla konflikter så skall alla berörda parter höras. Eftersom hans närvaro och engagemang i skolan och vad som försiggick där inte var tillräcklig. 

Och för att kommunikationen inte fungerade alls varken emellan lärare eller elever, så blev resultatet som leken ”ryska telegrafen”, där man hör något annat än det man egentligen borde höra när man viskar i varandras öron.

Hur bemötandet borde ha varit.

·         Hela personalen inklusive rektorn borde haft mer kunskap om hur personer med Asperger fungerar och hur man bemöter dem.

·         Kunskap om konflikthantering och en strategiplan.

·         Bättre förberedd och fler personalresurser.

·         Den kursansvarige läraren förstod inte vilket ansvar han hade tagit på sig när han startade upp kursen.

·         Han skulle varit närvarande till 100 %

·         Man skall inte tro, man skall veta.

·         Även personalen på psyk avdelningen borde förstått bakgrunden av varför jag var där. Jag var inte där för att jag försökt ta livet av mig utan för att jag varit med om något traumatiskt.

·         Jag borde fått träffa en enda läkare och inte en hel rad olika. En bättre kommunikation emellan alla.

Kärlek...

Kärlek…

Jag älskar dig
inte bara för vad du är
men för vad jag är
när jag är med dig.

Jag älskar dig
inte endast för vad
du har gjort av dig själv
utan för vad du gör av mig.

Jag älskar dig
för det stycke av mig
som du lockar fram.
Jag älskar dig
för att du lägger din hand
på mitt överfyllda hjärta
och blundar för
alla löjliga, svaga ting
som du trots allt
suddigt förnimmer där
och för att du drar fram i ljuset
alla de underbara egenskaper
som ingen annan sökt
tillräckligt länge för att finna.

Jag älskar dig
för att du hjälper mig att göra
av all bråte i mitt liv
inte ett värdshus
utan ett tempel
av mitt arbete
av varje min dag
inte en skamfläck
utan en sång.

Jag älskar dig
därför att du gjort
mer än någon trosbekännelse
kunnat göra
och mer än något öde
kunnat skapa för att ge mig lycka.

Du har gjort det
utan minsta beröring
utan ett ord
utan ett tecken.
Du har gjort det
genom att vara dig själv.

Kanske det är det
som menas med en vän
när allt kommer omkring.

Av Roy Croft (1905-1980)       

Sådan är kärleken.

Den kommer fågelvägen,
och vi förstår,
att vi har inget val.
Vi måste ta emot den
som man tar emot en ängel,
som plötsligt landar
i vår tåredal,
vi måste ta emot den
som man tar emot en sägen
och tro med samma tro,
som barnet har.

Sådan är kärleken
vi ville välja
- men hade inget val.

(Bo Setterlind. 1923 - 1991.)

Nekrolog över ett troll från pedagogikens barndom.

Fick höra att en av mina lärare från mina första år i grundskolan, har gått ur tiden.
Jag var 9 år när hon blev min klassföreståndare. 
Ett år tidigare hade man utan att fråga varken mig eller min tvillingsyster eller ens våra föräldrar, separerat oss åt.
Hon deporterades till en "hjälpskola", som det hette då i 1970 talets Finland.

Syrran fick selektiv mutism, men det är ett annat kapitel. *

Jag har flera tydliga minnen av lärarinnan. Matematik och gymnastik gick ut på att bryta ned min självkänsla.
Först efter 40 år har jag fått min självkänsla... jag har i ärlighetens namn inte vetat vad självkänsla är för något.
Lärarinnan kom att bli betydande i missgynnandet av det som små barn borde bygga upp. Självkänslan, att duga och klara av uppgifter på egenhand. Det lägger grunden för resten av livet, präglar en som person.

Hon var min klassföreståndare i 1½ år. Jag minns tydligt flera episoder från den här tiden.
Hon gav mig bestående minnen, jag var ett barn.

Det hände att hon skrek så det skar i öronen åt hela klassen. Alla barnen blev rädda.
Under en matematik lektion när jag som vanligt inte förstod något av sifferkombinationerna. Blev lärarinnan nervös när jag inte förstod vad hon upprepade gånger förklarade för mig framme vid tavlan. Kom hon fram till mig och förklarade i min mattebok i stället.
Då var jag så tillintetgjord redan, att jag inte fick ett ljud över mina läppar. Då skrek hon igen. Hela klassen teg, medan de på egenhand löste mattetalen i sina böcker. Jag trodde på riktigt att hon skulle slå mig med pekpinnen över fingrarna.

Jag gick ofta ensam för mig själv på skolgården under rasterna. Då brukade hon komma fram till mig och försökte få mig att leka tillsammans med de andra stojande, skrikande, vilda ungarna.
Där på skolgården försökte hon få kontakt med de fåordiga barnet, hon själv skrämt till tystnad.
Men hon hade inte mitt förtroende.
Skolan var de osaligas straffort. Jag ville helst slippa därifrån...

Gymnastiken, ja... Vi skulle nästan jämt spela "fyramål." (Brännboll) Man skulle träffa en boll med ett bollträ. Sedan skulle man springa till olika mål, som var ringar ritade i skolgårdens sand. Jag träffade aldrig bollen med bollträet.
Lärde mig aldrig heller spelreglerna, även om man ansträngde sig att göra dem tydliga enkom för mig. Alla skrek och jag var ett förvirrat barn som inte ville vara där överhuvudtaget.
Lärarinnan gav mig inget alternativ. Tvingade mig att medverka i fyramål.
Naturligtvis försökte jag göra allt för att slippa gymnastiken, men lärarinnan såg till att jag inte slapp undan.

Man skulle stå utanför omklädningsrummet om man inte kunde delta i gymnastiken, med en giltig förklaring.
De andra barnen kom alltid och retade och plågade mig, när jag tog modet till mig och ställde mig där.
Det tog en stund innan lärarinnan dök upp och övertalade det chanslösa barnet, att ändå medverka i gymnastiken.

Till min glädje bröt jag armen i vinterhalkan. I 3 veckor var jag gipsad och befriad från gymnastiken. En tid efter att gipset tagits bort, skulle jag inte delta i gymnastiken, hade läkaren sagt.
Jag utökade de gångerna.

Det sista minnet jag har av lärarinnan. Var när jag efter höstterminen i 4:an slutade i den skolan och flyttade till hjälpskolan var min tvillingsyster gick.
Lärarinnan stod då i dörren till skolans huvudentré och sade till mig och min mamma att hjälpskolan inte kommer att passa mig och mina behov.

Under tiden jag hade henne som klassföreståndare hade mamma gjort oförbätterliga försök att väcka lärarinnans uppmärksamhet. Mamma frågade henne om jag kunde få slippa gymnastiken. Men gensvaret blev att man inte ska lära barn att ljuga och besparas det som ändå är nödvändigt i deras fostran.

Utan tvekan var hon en betydelsefull början till hur komplicerat mitt liv skulle komma att bli.
Jag är inte bitter, jag har kämpat i hård motvind i alltför många år.
Men jag har vunnit en personlig seger som ingen kan ta ifrån mig! Jag är i dag ett levande exempel på att de mörkaste mörker kan vända till en mästerlig seger.

Det jag i dag skriver om, skriver jag inte utan att gråta en skvätt. Men kom i håg, att det inte är synd om en som ensam utan utomstående hjälp, tagit sig igenom eldstormar och vattenmassor!

*   http://habilitering.nu/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/diagnoskriterier_for_andra_diagnoser/dsm_selektiv_mutism/index.html?showNotes=1

Våld föder våld vid problemskapande beteende.

Hej Det finns en bok som heter "Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder." ( Bo Hejlskov.)  Som handlar om låg-affektivt bemötande.
Jag har tänkt skriva mer om det med egna ord.

Det som skapar problem i samspelet med personer med AS, ADHD. Är omgivningens bemötande attityder.

Vi har i dag ett språk att använda oss av när vi skall kommunicera. Då skall vi lära oss att använda det också.

När ett barn eller vuxen har ett utåtagerande beteende. Gäller det att inte försöka aggressivt stävja den personen.
Våld föder våld!
Vi har ju ett språk vi kan använda som verktyg i kommunikationen, inte sant!?
Går vi emot personen som vi upplever att har ett problemskapande beteende. Häller vi inte bara bensin på elden. Vi förstör chanserna till att skapa ett förtroende. Chanserna till att relationen till den andre skall kunna läka och växa.

Som psykologen Bo Hejlskov beskriver i sin bok, är det omgivningens bemötande attityd som grundar sig på okunskap, som är det som skapar problem.

Tror man att ett barn eller vuxen med utåtagerande beteende, kan skärpa sig om man brukar våld. Då är man kvar på stenåldern!

En felaktig attityd smittar lätt och personer med neuropsykiatriska svårigheter, känner inget förtroende för en. Och gör sitt yttersta för att undvika en.

Det som behövs är mer kunskap om NPF = Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Kunskap om att hur dessa personer fungerar. Så att man förstår varför de gör som de gör.
Att försöka anpassa sig till normen om man skärper sig. Visar ju att man inte ser personer med AS/ADHD för den som den är.

Ingen med AS/ADHD skall behöva anpassa sig. Det är omgivningens attityder som skall anpassa sig.

Om man tror att AS/ADHD måste tvingas anpassa sig, för att de annars kan bli utstötta. Målar man fan på väggen och har bara hindren för ögonen och inte möjligheterna.

Att nödgas anpassa sig till "normen", är garanti för främjandet av psykisk ohälsa.


Rekommenderade bokkällor:
"Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder." Av; Bo Hejlskov.

"Ta fram kraften inom dig" Av; Susanne Pettersson. ( Om kommunikologins nycklar.)

Vem bestämmer när jag får vara trött.

När jag femtioelvamiljoner ggr upplyst min omgivning om att jag är tvungen att äta en medicin som gör mig trött.
Den gör att jag sedan inte är särskilt talför och sällskaplig och på grund av trötthet lite kort i tonen när någon exempelvis frågar mig något. Då grälar man på mig!
När jag än en gång blir illa tvungen att påminna den grälsjuke, blir denne förnärmad och skulden faller tillbaka på mig.
Trampa runt i ring gjorde "vi" tills jag fick min diagnos: Aspergers syndrom + ADD vid 32 års ålder.
Fram till dess var jag införstådd med att jag inte fick vara trött. Fick åtminstone inte visa att jag var trött.

Har man AS är det mycket som stressar en. Man blir fortare utbränd. Det resulterade i att jag satt hemma i flera års tid. Själva livet stressade mig...
De som tar sig rätten att gräla på mig, tar då också på sig rätten att de utifrån sitt perspektiv bedömer att trött får jag inte vara. För det är deras vilja, inte min. Punkt.

När jag tar bladet ur mun och utvecklar den aktuella situationen, med den kunskap om AS och människokännedom jag har i dag. Blir svaret att jag är orättvis och skuldbelägger denne som grälade.

Nu dömer jag ingen, det här handlar om år av svårigheter utan att få någon hjälp utifrån. En uppgiven och maktlös attityd som vuxit sig djupt in.
Ändå fortsätter jag mig att förvånas, när jag vet att berörda personer egentligen vet bättre.

Varför måste skulden bäras av mig, undrar jag verkligen? Skulden till att jag råkar vara trött!?
Plötsligt är all vishet bortblåst... Man sitter så till den milda grad fast i en attityd där allting är oöverstigliga  hinder. Där skulden måste vara någons, för annars går det ju inte. Och går gör det inte, har aldrig gjort. Man styr aktivt hjulet i en bakåtrörelse.
Försvarar det som varit tungt och ohanterligt i det förflutna. Dem som egentligen är i akut nöd, deras funktionshinder försvarar man.

Att få omgivningen att förstå att det man i ord säger helst bör respekteras i praktiken. Har jag erfarit upprepade ggr under mitt liv. När man dessutom har svårt för att koppla känsla med tanke och uttrycka det rätt i det omedelbara nuet. Då man har AS. Har rört upp otaliga gräl!

Det allra svåraste är att få andra att förstå, att det ja´g berättar om hur jag själv fungerar, gäller i min vardag tillsammans med dem.
För de flesta kopplar inte i hop det, vi återkommer till ruta noll, på grund av deras förutfattade attityd...

Vem besitter rätt till att tala och tycka åt någon annan? Särskilt när den andre har vissa svårigheter med kommunikationen?
 När man sedan blir frustrerad över att man blir missuppfattad. Döms man ytterligare.
Min fråga är, HUR når jag sådana personer??

Ångesten är en sund drivkraft.

Min resa under de senaste två åren på Ågesta folkhögskola har varit en inre resa på djupet. Milt sagt.
Få vågar dyka ned på djupet in i sig själv, som jag gjort.

Jag kom än en gång hem till sommarstället i Finland, som jag gjort i över 40 somrar hittills.
När jag först nu då jag är 40 + lärt känna mig själv. Kommer jag inte tillbaks till barndomstrakterna och min familj, som om ingenting skulle ha hänt.
Det blir en regression som jag måste balansera upp emot min nuvarande inre verklighet...
Inte så konstigt att det uppstår affekt hos mig... som familjen inte kan ta emot. Eftersom de lever i en sedan länge invaggad sanning, om att funktionshinder är ett oöverstigligt hinder.
Det blir en tuff match för mig!

En natt rider jag på ångesten genom sommarnatten. Trots lugnande insomningstablett, gastkramar ångesten mig, tills jag kräks.
Men jag vet, att detta är min egen högst personliga inre kraft. Jag har nått en gräns och innehar en stor kunskap om problemskapande beteenden hos npf = neuropsykiatriska funktionsbegåvningar.
Men hur skall jag förmedla allt detta som forsar fram som en uppbrusande, vild fors.
Det missuppfattas! Och hur agerar man när en kraftig våg av blandade känslor rusar fram och bara måste ut, emottas som ett onödigt raseriutbrott. När jag skriker ut det som jag i över 40 år inte hade några ord för.
Hur skall jag nå enda in så att mina närmaste förstår att de oöverstigliga hindren går att komma över, om man bara tänker om, ändrar sin attityd. Har man levt med detta stora monster ett långt liv, är det inpräglat i själ och hjärta.
Skulden kastas genast utanvidare tillbaks på mig, var gång jag försöker nå fram. Någon måste ju bära skulden, oket, bojan, säger man.
Man tar de som jag känner störst nöd inför i försvar... Kom dem inte nära, de har haft det alldeles tillräckligt svårt redan. Än en gång måste de skyddas... Man går i cirkel som man gjort i åratal.

Vad jag ser är att man med detta beskydd försvarar det man antagit för sin sedan länge självvalda sanning. Nämligen de hinder som ej går att förlösa. På så sätt tillåter man inte någon förändring. Dörrar får inte öppnas, för tänk om det än en gång blir svårt. Oron är ens käpp man stöder sig på och har så alltid gjort.
Som alltid återkommer man till att Gud är den enda allenarådande hjälparen och att be till honom leder förhoppningsvis (den möjligheten är i detta fall minimal) till den rätta lösningen.
Man hoppas på Gud, men har mänskligt sett gett upp. Uppgivenheten signalerar man utåt omedvetet. Men talar om vikten av kärlek och omsorg i vardagen.
 Det är inte bara Guds vilja som råder. Var och en har en egen vilja som vi väljer sida med.
 En sällsynt kraft som i bland kommer upp och ut som ångest. Låt ångesten komma, den tillkännager en stor inre kraft som vill bryta fram ur mörker ut i ljuset.

Hur öppnar jag den verkliga möjlighetens dörr så att de som behöver se den vågar ta det enda steget de behöver ta. Över tröskeln emot en ny riktning de inte trodde fanns.

Ta ned ribban, man skall inte nå stjärnorna i dag. Säg mig vem det är som kräver det!? Skåda in i dig själv, det är du som trott att det inte går att ta små enkla steg.

Det är inte de breda vägarna som leder oss fram, det är de små stigarna upptrampade av dem som också lidit i det tysta.
Vanmakten är inte längre min följeslagare på livets väg. Därför reagerar jag när jag möts av den blytunga vanmakten som en självklar familjemedlem.

Låt aldrig vanmakten bli ett oöverstigligt hinder som tar plats i ditt hem som en given familjemedlem.  Det sker omedvetet och gror in i varje vrå av hemmet som nikotin. Ett gift som förmedlas vidare till den växande unga generationen.

Sommarhälsning av en funktionsbegåvad knarkare utan slutdestination.

Det finns så mycket här i världen som faller mellan stolarna. Som hamnar utanför det  positiva tänkandet, som har varit på mode ett tag redan.
Det handlar om människor som inte kan leva upp till "tänkdigglad" och "besåskalldufå."
Människor som nätt och jämt klarar sig i vardagslivet. Men ändå är påfallande udda.

Jag har en stor kunskap om npf = neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, därtill kännedom om vilka stöd och hjälpstrategier samhället har att erbjuda. Jag känner en stor oro  för hur det skall gå för dem som finns i gråzonen. Var de åldrande föräldrarna fungerar som deras enda överlevnadsstrategi. Och har enda sedan barndomen varit deras stora trygghet.

Dessa personer har inte kapacitet att själva ta ansvaret för sitt eget välbefinnande.
Hindren är många för att kunna bibringa dem hjälpinsatser.

Föräldrarnas enda nödställda utsatthet har blivit att lita till att högre makter, det vill säga att Gud skall gripa in.
Under åren som präglats av ett tillsynes hopplöst trevande i blindo, för att övervinna hindren. Har attityden i den allra närmaste omgivningen formats till ett undvikande... Man gör så gott man kan, men fortsätter att andas total vanmakt och hopplöshet, bakom den omsorgsfulla fasaden.
Det räcker ju inte med kärlek.

Morgon av Bertil Malmberg

Jag håller dig så gränslöst kär som ingen,
och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.

Ty du skall veta, att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.

Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
- de nyss begråtna och de länge döda.

Det ljusnar sakta och det ler och knoppas,
och livet sätter nya blad,
och det är du som gör, att jag kan hoppas,
och det är du som gör, att jag är glad.

Bertil Malmberg (1889- 1958)

Detaljanalytiker och filosof.

 Hittade den här upplyftande texten på Autismforum. Om "central koherens". 

Citat från Autismforum:

"Central koherens handlar om hur människor sorterar information från omvärlden. Normalt sett försöker vi samla ihop informationen till en sammanhängande (koherent) helhet. 

Olika personer har olika grad av central koherens. En person som har svag central koherens analyserar varje detalj för sig. Stark central koherens betyder att personen fokuserar på det grundläggande budskapet med informationen och hoppar över detaljerna. Vilken central koherens en person har kan också påverkas av vad informationen handlar om och i vilken situation personen befinner sig."
  
Det här är något som gjort min vandring genom livet... obegriplig både för mig och andra.
Jag är mycket analytisk och vänder ut och in på ord, begrepp, människor och relationerna till dem. Jag går igenom dem i detalj.
Det kräver tid och kraft och har gjort att jag gett upp mina försök att studera (med början i grundskolan), jobb och relationer.

Jag har svårt att återge upplevelser. Det blir efter betänketid och väldigt mycket analyserande under lång tid. Som jag kan återge, då gärna inför en förtroendeingivande person.
Handlar det om mänskliga relationer jag inte ser klart på, får denne person fungera som en social tolk.

När det gäller mina havererade studie och jobb försök. Beror det på att jag uppfattar fragmentariska detaljer, som blir svåra att föra samman till en helhet.
Även om jag tror att det inte bara handlar om det visuella. Det är med alla sinnen jag registrerar detaljer.

Det blir sedan svårt att samordna dem, återge vad jag uppfattat. Att koppla känsla med tanke och forma till ord och ett betydelsefullt sammanhang, blir ingen självklar match.

När jag har sinne för detaljer och inte klarar av att samordna de väsentligaste detaljerna till en begriplig helhet för mig själv. Analyserar faktakunskap och ägnar mig med nöje åt synonymer.
Vet jag att jag mången gång förbryllat omgivningen, med att tala ett sofistikerat verbalt språk.

Det är dessa detaljer jag alltid snubblar på... tycker att jag inte kan skriva om jag inte gör det korrekt.

Att inte ha förmåga att sålla sinnesintryck blir ganska lätt utmattande i dagens hetsiga samhälle. Där allting skall ske fort.
För mig blev själva livet outhärdligt och jag satt hemma i många år. Kunde inte finna min plats någonstans och blev fort trött och gav upp. Vad jag än försökte mig på blev det mig övermäktigt.

Jag förstår mig inte alltid på det som inträffar. För den skull är jag inte trögtänkt eller lågt begåvad. Jag lever ett liv som vemsomhelst, men tolkar allting på ett särpräglat sätt.

Har länge undrat hurdan en riktig filosof är.
Enligt synonymordboken, så bör jag vara en oförfalskad filosof.





http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/spraksvarigheter_och_aspergers_syndrom/svarigheter_med_sprakliga_sammanhang/

Jag, en finslipad detektiv.

Fördelarna med att ha ett utpräglat detaljseende och en annorlunda social interaktion med andra människor.
Är att jag blivit tvungen under mitt liv att lära mig  hur man samspelar med andra genom att iaktta andra, blivit en finslipad detektiv.
Jag kan spionera på andra ingående, utan att någon, någonsin upptäcker min närvaro.
Memorerar en massa små detaljer... Jag begår hemfridsbrott, fast ändå inte. Eftersom jag är min egen och står alltid, som jag alltid gjort utanför och tittar in. Jag är min egen med min unika aspergers.

Även några som är utbildade att hantera människor, har jag överlistat. Det betyder alltså inte att jag är en stalker.
Anser att stalkers inte är finkänsliga eller smidiga.

Det här är något som jag förstått de senaste åren, när jag fått min sedan länge bestulna självkänsla tillbaka, insett att det är en tillgång.

Med min AS har jag social kompetens, men inga sociala muskler. Jag har i och med kunskapen om vad AS är, insikten om vem jag är i min egen AS personlighet som fått min självkänsla att växa. Lärt mig genom iakttagande och genom att snabbt memorera detaljer, komma personer nära. I situationer som jag inte ser klart på, där jag inte begriper mig på andras uppträdande gentemot mig. Tar jag andra vägar, för att jag vill så förtvivlat gärna veta vilka de är och framförallt varför de agerar som de gör emot mig.

Personer med AS står utanför och tittar in på livet och hur det borde levas. Jag ser först alla detaljer och pusslar noggrant ihop dem till en helhet. Det kan ta tid, det måste vara helt korrekt.

Så låt mig få vara en kunskapare, jag vill ju ingen illa. Det är mitt sätt att komma människor i olika situationer nära.
Kanhända mitt smygande sätt (om jag blir upptäckt) kan te sig egendomligt.
Men med min AS står jag utanför och betraktar livet som från ovan, alltid och hela tiden.

Min funktion som detektiv ger mig således färdigheter i hur livet skall levas i förhållande till andra människor. Hur jag lyckas dansa i takt och inte i otakt med andra människor.

Där självkänsla inte finns, finns ej heller livskvalitet.

Självkänsla – är känslan av att duga som man är.

Självförtroende – känslan av kompetens. Att klara av uppgifter.

Dessa två är grundläggande för en god självkännedom.

Självkänslan byggs upp när man blir bekräftad som person.

Efter ett helt liv där jag fått kritik och tillrättavisningar från de människor jag haft omkring mig.

Har det föranlett till  att jag än i dag kämpar med  min prestige, om det jag gör duger.

När omgivningen vill tillrättavisa en och försöker hitta fel i sådant jag gjort och sagt. Och  klart och tydligt underrättar mig om att DE  inte är nöjda med mig.

Har mitt självförtroende brutits ned  och jag har inte vågat ta för mig av livet, utan rädsla att bli kritiserad. Och känna mig misslyckad och dömd, gång på gång.

Det resulterade i att jag satt hemma i väldigt många år. År som gått förlorade på sätt och vis…

Men den ljusa sidan är att jag i dag kan med egna ord, beskriva i detalj det som jag i flera år inte fann ord för.

Att inte få ha rätt till sin egen självkänsla, är ingen livskvalitet. Hur skall man då kunna vara sig själv när man inte vet vem man är.

När jag fått veta av min omgivning att jag måste ändra på mitt beteende,  har resultatet  blivit att jag utplånat mig själv. Då jag inte fått chans att lära känna den riktiga person jag är på djupet.

Omgivningens kritik och tillrättavisningar baserar sig på ett flockbeteende. Människan är ett flockdjur, som har det nedärvda beteendet att söka sig en partner, fortplanta sig och tillhöra en gemenskap. I flockbeteendet ingår också att någon tar på sig ledarens roll, då man upptäcker att någon (personen med AS) sticker ut och inte går med flocken.

Personer med AS får därför sällan sin verklighetsuppfattning bekräftad.

Jag har ett utpräglat sinne för detaljer. Utför uppgifter grundligt.

Har en annan tid, rytm i mitt liv. En längre processtid och ett längre behov av återhämtning.

En medfödd inre takt efter naturens förutsättningar som inte går att frångå.

Personligen tror jag att jag lever parallellt med naturen. En anspråkslös känslighet för naturen, jordens livspuls. Att ta en sak i taget, aldrig ha bråttom.

Eftersom jag aldrig passat in någonstans. Och fått leva i ett ingenmansland i över 40 år. Därför att jag är en ensamvarg som inte skiljer på människor utifrån yrkestitel eller socialklass. Så förlåter jag dem som bemött mig utifrån flockmentalitetstänkandet.

Lev och låt leva!

Den ständigt pågående djupanalysen, hur man spelar samman.

Jag analyserar och grubblar hela tiden... Det är därför jag av andra uppfattas som en forskande professorstyp.
Glömmer det praktiska, när jag försjunker i något som upptar min analytiska sinnevärld.
Det handlar inte helt sällan om de människorna som korsar min väg. Mycket av det som rör min omvärld, där människor ingår.
Men det händer att det är annat också... En gång ägnade jag stor uppmärksamhet åt ekologisk hårvård.

Nu när min självkänsla stärkts på Ågesta folkhögskola. Har jag upptäckt mer och mer av min sanna, stolta AS natur.

Tanken flyger emellanåt genom mitt huvud, som en fågel... att är jag måntro besatt, får man ägna så här mycket intresse åt nånting. Men numera låter jag inte den tanken få fäste och bygga bo i mitt hår.
Emedan jag är medveten om att det här är en vila, en kraftkälla. Kunskapstörsten att få utforska omvärlden, med alla människor som jag både vill ha och inte ha samtidigt. Manuellt nödgas jag i detalj förstå var gränserna går i det sociala samspelet. Hur spelar man samman i det sociala samspelet i vardagslivet.... Den konsten har jag fått lära mig på egna vägar... Som att alltid smyga sig in bakvägen. Stå utanför och titta in på andra.

På så sätt är aspergers syndrom inte en sjukdom och inte ett hinder.

Filosofier kring Jesus och Aspergers syndrom.

Tanken slog mig, att Jesus kanske hade AS. Han gick sin egen väg och rättade sig inte efter normen.
Han kunde helt enkelt inte det. Han gav blanka sjutton i vad andra tyckte om honom.
Han såg alla människor som likvärdiga. Det gör även personer med AS. Särskiljer ingen, ser alla människor som jämbördiga. Vare sig man är alkoholiserad uteliggare eller högt akademiskt bildad.

Personer med AS är inga "flockdjur." Människans nedärvda karaktärsdrag är flockdjurets. Där det alltid finns en given ledare i gruppen. Personer som har AS är oberoende grupptillhörighet.

Jag har svårt att omedelbart föra min egen talan, då det gäller mina känslor och behov i nuet. Att koppla känsla med tanke, tar tid. Därför blir jag enormt stressad av att bli ifrågasatt som jag blivit hela livet.

Ändå är jag verbal och har någonting välgenomtänkt och riktigt att komma med. Jag är analytisk och har ofta tänkt ett steg längre.I mänskliga relationskonflikter som jag har erfarenhet av, ser jag bortom andras udda beteende. Och förlåter väldigt långt.


Men jag har liksom Jesus blev, blivit missförstådd och utfrusen, hånad och bespottad. Jag har rest mig upp med förståndet och livet i behåll. Fått plocka upp vandringsstaven gång på gång och fortsatt min vandring i mitt liv, på stigar som inte varit färdigt upptrampade. Men förhoppningsvis lämnar jag spår... som kan underlätta för andra att gå en bit i mina fotspår.

Kom att tänka på detta, nu när det varit Kristi Himmelsfärd. Jag tror att flera av oss med unika AS personligheter, också flyger till vår egen himmel för att återvända emellanåt...

Aspergers syndrom är således ingen sjukdom och inget hinder!

Funderingar kring en ovanlig resa jag gjort.

Funderar över den verkligt långa, djupa och svindlande resan jag gjort under de 2 åren som gått.

För mig är inte Ågesta en folkhögskola, som vilken folkhögskola som helst.
Min tid här har varit som en svindlande, hisnande inre resa. Som varit för bra för att vara sann. Det har varit en högst personlig inre resa.
Där jag för första gången någonsin fått bygga min självkänsla. Faktiskt så har den här tiden varit livsnödvändig för mig.
Det är så gränslöst mycket som väckts till liv inom mig. Även sådant jag trodde att inte fanns. Kvaliteter som kommit upp i ljuset, som från ingenstans. Det har inneburit en storstädning i mitt inre.
Hela det första året, var jag övertygad om att jag kommer att vakna upp och förstå att jag bara drömt allting...
När jag började här jag ett skrämt djur som vådaskjutet djur. Mot alla odds har jag rest mig upp ur askan, liksom fågel fenix....

Trollkonsten att vinna en terapeut

Efter allting som hänt inuti mig under min tvååriga resa som elev vid Ågesta folkhögskola.
Skulle jag vara i behov av terapi.
Men av erfarenhet är det som att snurra på ett lotterihjul om man skall finna en terapeut som man trivs med. En som ger en "det" som får en att uppleva att man växer inifrån och ut.
Förra sommaren fortsatte den inre resan utan att jag kunde styra den... Mycket  kom upp till ytan.
Mycket i mig har bearbetats, egentligen för första gången någonsin under läsåret. Åtskilligt har hänt, motvindarna har varit kraftiga i mitt liv. Vägen till att lära känna sig själv svår....

När jag har AS är det svårt för mig, mycket svårt att formulera mina känslor och behov. Sätta ord på det jag verkligen behöver tala ut om, i en samtalskontakt.
Några kanske säger, att det har väl de flesta. Men det är flera ggr svårare för en med AS!
Jag behöver hjälp med att veta vad det är som jag skall säga. Hjälp på traven med att formulera mig.
Och därför har man fått en fullträff, som en miljonvinst om man hittar rätt kontakt.

Några tankar om en ouppfylld önskan, av en sömnig och grubblande "aspie" en försommarkväll i Näsby Park.

Gå en mil i "knäppgökens" skor

Många dömer ut personer som är udda. Som på ett eller annat sätt inte passar in i normen.
Tar sig rätten att beskylla någon som man inte förstår sig på.

Mitt liv har lärt mig, att det alltid finns en orsak, en rättvis förklaring bakom allt som vid första anblicken inte verkar passa in.
Så gå en mil i "knäppgökens" skor, förrän du dömer ut någon.

Jag är själv en av dessa knäppgökar, som blivit utfrusen och åsidosatt. Ett offer för andras fördomsfulla uppfattningar om vad som är normativt.

Vad flera vuxna inte alltid tänker på, är att mobbning kan ske på så många olika sätt.


 " Mitt liv." Av Mauro Scocco.


Från den dag man föds
och till den dag man dör
ber man om ursäkt
för saker som man gör,
varför får man inte
bara vara den man är
en människa
med brister och med fel.


Så innan du dömer ut mig
och det liv jag för,
ta och gå en mil i mina skor
och ha inga förväntningar
på vem jag ska vara,
för dom är ju som en boja
runt min fot.


(ref) För det här är mitt liv
jag lever det som jag vill,
jag tänker gå min egen väg
det var det jag föddes till.


För jag tillhör ingen,
ingen klubb och ingen klan,
det här är mitt spel
egna regler, egen plan,
och det har kostat mig
många nätters sömn
att bli hel igen,
att våga ha en dröm.


Så innan du dömer ut mig
och det liv jag för,
ta och gå en mil i mina skor
och ha inga förväntningar
på vem jag ska vara,
för dom är ju som en boja.


(ref) För det här är mitt liv
jag lever det som jag vill,
jag tänker gå min egen väg
det var det jag föddes till.

Hur man kommer ut ur garderoben

Nu när det är vår är det flera saker som både frivilligt och ofrivilligt kommer ut ur garderoben.
Jag och de övriga med AS som fått sin diagnos i vuxenålder. Är unika blommor som inte fått chans att kliva ut ur den mörka garderoben.
Utsikterna att lyckas komma ut i ljuset på sina egna villkor, har varit små.
Så var det för mig... Jag har gjort otaliga försök att kliva ut, men lika många ggr blivit förpassad tillbaks in i min mörka garderob.
Där ingen sett mig... jag satt hemma i flera år. Efter åtskilliga försök då jag chansat, vad gäller studier och olika arbeten.
Eftersom allting alltid varit på andras villkor. Det gjorde att jag inte utvecklades i min personlighet till min fulla rätt.
Utan att lägga skulden på någon, så var det först när jag vid 42 års ålder kom till Ågesta folkhögskola som jag fick mitt genombrott som stjärna.
Efter att i över 40 år varit tvungen att stå tillbaka, eftersom jag inte övervunnit de villkoren som omgivningen ständigt ställt på mig. Kom jag i kontakt med kännedomen om att jag förfogar över en orubblig inre styrka. En djupare visdom och kunskap om hur livet går att leva, ur en helt egen utgångspunkt,.
Jag har aldrig valt färdigt upptrampade stigar. Har trampat egna stigar som inte funnits och lämnat spår.
Med en annan taktkänsla....


Jag skuldbelägger inte någon, eftersom vi lever i ett samhälle där alla påverkar varandra med en kulturell nedärvd inprägel om att vi måste leva upp till vissa mål. För att alls ha ett värde som tjänlig människa.