Gå en mil i "knäppgökens" skor

Många dömer ut personer som är udda. Som på ett eller annat sätt inte passar in i normen.
Tar sig rätten att beskylla någon som man inte förstår sig på.

Mitt liv har lärt mig, att det alltid finns en orsak, en rättvis förklaring bakom allt som vid första anblicken inte verkar passa in.
Så gå en mil i "knäppgökens" skor, förrän du dömer ut någon.

Jag är själv en av dessa knäppgökar, som blivit utfrusen och åsidosatt. Ett offer för andras fördomsfulla uppfattningar om vad som är normativt.

Vad flera vuxna inte alltid tänker på, är att mobbning kan ske på så många olika sätt.


 " Mitt liv." Av Mauro Scocco.


Från den dag man föds
och till den dag man dör
ber man om ursäkt
för saker som man gör,
varför får man inte
bara vara den man är
en människa
med brister och med fel.


Så innan du dömer ut mig
och det liv jag för,
ta och gå en mil i mina skor
och ha inga förväntningar
på vem jag ska vara,
för dom är ju som en boja
runt min fot.


(ref) För det här är mitt liv
jag lever det som jag vill,
jag tänker gå min egen väg
det var det jag föddes till.


För jag tillhör ingen,
ingen klubb och ingen klan,
det här är mitt spel
egna regler, egen plan,
och det har kostat mig
många nätters sömn
att bli hel igen,
att våga ha en dröm.


Så innan du dömer ut mig
och det liv jag för,
ta och gå en mil i mina skor
och ha inga förväntningar
på vem jag ska vara,
för dom är ju som en boja.


(ref) För det här är mitt liv
jag lever det som jag vill,
jag tänker gå min egen väg
det var det jag föddes till.

Hur man kommer ut ur garderoben

Nu när det är vår är det flera saker som både frivilligt och ofrivilligt kommer ut ur garderoben.
Jag och de övriga med AS som fått sin diagnos i vuxenålder. Är unika blommor som inte fått chans att kliva ut ur den mörka garderoben.
Utsikterna att lyckas komma ut i ljuset på sina egna villkor, har varit små.
Så var det för mig... Jag har gjort otaliga försök att kliva ut, men lika många ggr blivit förpassad tillbaks in i min mörka garderob.
Där ingen sett mig... jag satt hemma i flera år. Efter åtskilliga försök då jag chansat, vad gäller studier och olika arbeten.
Eftersom allting alltid varit på andras villkor. Det gjorde att jag inte utvecklades i min personlighet till min fulla rätt.
Utan att lägga skulden på någon, så var det först när jag vid 42 års ålder kom till Ågesta folkhögskola som jag fick mitt genombrott som stjärna.
Efter att i över 40 år varit tvungen att stå tillbaka, eftersom jag inte övervunnit de villkoren som omgivningen ständigt ställt på mig. Kom jag i kontakt med kännedomen om att jag förfogar över en orubblig inre styrka. En djupare visdom och kunskap om hur livet går att leva, ur en helt egen utgångspunkt,.
Jag har aldrig valt färdigt upptrampade stigar. Har trampat egna stigar som inte funnits och lämnat spår.
Med en annan taktkänsla....


Jag skuldbelägger inte någon, eftersom vi lever i ett samhälle där alla påverkar varandra med en kulturell nedärvd inprägel om att vi måste leva upp till vissa mål. För att alls ha ett värde som tjänlig människa.

Bohemen i mig.

Lördag är trögdag. Sitter och tänker på allting som verkligen borde göras.
Att komma i gång med praktiska göromål är inte något jag kan skryta med att jag är bra på.
Jag trillar in i mitt rätta jag. Sitter mest bara och filosoferar och är jag inte på facebook, så är jag förlorad i någon tungläst bok. Som ger mig ännu mer att grubbla över...
Jag förlorar lite tidsbegreppet (inte psykotiskt, utan för min AS.)
Min vanliga dygnsrytm är att jag återuppväcks från ett mer frånvarande tillstånd ungefär senare på eftermiddan, kvällen.

När jag åt min förra centralstimulerande medicin (Ritalin sr). Den som försvann  för 1½ år sedan.
Var det mer fart i bohemen.
Eftersom jag har vissa svårigheter med att planera även min vardag. Fokusera i tankarna... återhämta mig från vardagens intryck som stressar mig.

Ger upplysning i små portioner om hur det är att vara en aspergers personlighet. Min yrkestitel är ju informatör för just aspergers. Den rollen är livsviktig både för mig och så många som möjligt.
Det är inget hinder. Det är ingen sjukdom.
Det är en begåvning, med en annan tidsrytm...

Så jag tar det lugnt, även detta tillstånd går tillfälligt över...

Att leva livet med aspergers syndrom

Det händer mig när jag berättar om att jag läser böcker om psykiatri, att någon säger till mig att jag inte skall behöva läsa sådant som är så tråkigt. Vem sitter och läser studieböcker på fritiden, fastän man inte pluggar liksom.

Jag som har AS upplever att annat tillför mig energi. Det som tillför andra människor nya krafter, som att läsa t.ex. deckare eller umgås med andra människor. Är inte lika självklart för mig.

Min begåvningsprofil är mycket ojämn. Den enda utbildning jag slutfört, är den jag gått på Ågesta folkhögskola. Var jag blivit "Informatör/ mentor för aspergers syndrom."

När jag berättar om mina kunskaper vad gäller främst neuropsykiatriska diagnoser. Säger man förundrat till mig, att jag har kunskaper som en doktor.
Och då tror flera som hör mig, att jag naturligtvis borde klara av högre studier.

Men det är det som är stötestenen. Jag har ofullständig grundskola som jag gjort några misslyckade försök att läsa in.

De flesta personer med AS har ett specialintresse som man ägnar stor uppmärksamhet. Det uppfattas som annorlunda av omgivningen.
Mitt hängivna intresse för psykiatri ger mig både kunskap och energi. Jag får aha upplevelser och nya dörrar öppnar sig för mig. Jag förstår min omgivning, varför människor jag möter beter sig som de gör. Att kunna "läsa av" sina medmänniskors intentioner, mimik, kroppsspråk, är inte en förmåga som finns nedärvd hos personer med AS.

Så fort jag får chans, fokuserar jag mig hängivet åt mitt specialintresse. Är noggrann och förstår jag inte nya ord som jag stöter på. Läser jag synonymordboken. För ord är en njutning för mig.
Allt skall nötas in, men på mina egna villkor. Det här är min kraftkälla, vid sidan om den grå vardagen.

Det som kännetecknar högfungerande personer med AS, är ett pedantiskt, ordrikt tal med en mycket verbal förmåga. Samt ett sofistikerat och intellektuellt sätt att föra sig.
I den beskrivningen passar jag in.

Ändå är det sociala samspelet haltande.

I dag är jag stolt som en tupp över att jag är en unik aspergers personlighet. För AS är en del av min personlighet. Inte ett hinder, inte en sjukdom.

Även detta bekräftar min aspergers personlighet

Mitt stora intresse för psykiatriska diagnoser, grundar sig i att jag med AS inte tolkar min omgivning i det sociala livet per automatik alla ggr.
Ju mer jag läser om ämnet, desto mer förstår jag varför folk beter sig som de gör.
Samt att jag kan bättre förstå mina egna motgångar.

Är för närvarande uppslukad av Johan Cullbergs bok; "Psykoser, ett humanistiskt och biologiskt perspektiv."
Läser med stort intresse om att det finns olika vanföreställningar.
Ex. kan personer med känslig perception  få vanföreställningar, vilket förekommer hos en del med AS.
Då man har svårt att tolka andra i det sociala samspelet, kan man misstolka situationer och personer som hotfulla.

Jag har ingen psykisk sjukdom, men det är ett verkligt under att jag inte fått en psykos.

Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk funktionsbegåvning.  (Funktionsnedsättning, enligt Socialstyrelsen.)

Främmande fåglar.

Jag har mött flera personer under mitt liv som liksom jag själv varit " främmande fåglar."
Min teori är att vi på ett eller annat sätt dras till varandra. Men det är sällan någon av dessa vänner förblivit mina vänner så att säga. Vi har av olika anledningar inte riktigt förstått oss på varann.

Inte helt sällan är personer med AS omedvetna om sig själva. Man upplever att det är omgivningen som inte kan bemöta en rätt. Det är andra som är omöjliga att ha i sin närhet.
För jag är ju jag och sådan har jag alltid varit, tänker man om sig själv.
Ändå är samspelet med andra inget som är självklart och det sker inte per automatik. Att man vet vad som är lagom och vad man bör säga och inte säga i umgänget med andra är inte så lätt att veta.

Man tolkar andra bokstavligt och p.g.a. att man inte har tillräckligt med kunskap om sin egen AS. Och att kommunikationen är annorlunda... Att balansera jag och du i umgänget, balanseras inte alltid.
Där tar jag på mig skulden i flera av mina relationer. När jag möter någon jag känner samhörighet med, kan jag bli intensiv.
Vad som är lagom känner inte jag alltid var gränserna egentligen går. Och jag hittar inte stopp knappen.

I dag har jag en stor kunskap om min egen AS personlighet och har enda sedan jag för 12 år sedan fick min diagnos. Haft ett stort genuint intresse för människans psyke.
Jag är utbildad Informatör/ mentor för aspergers syndrom.
Men min väg har varit ensam och krokig. Med flera misslyckade relationskonstellationer. Som lämnat mig med många frågetecken och ledsna känslor.

Därför är min önskan när jag möter nya människor. Att man skall ha ett öppet och nyfiket sinne för vad det innebär att leva livet med aspergers syndrom.
I stället för att föredra att tro på sina egna förutfattade meningar. Fråga!
När man ställer frågor, klarnar det och man upptäcker en unik personlighet som inte är en i mängden.

Förutfattade meningar om AS är inte helt sällan, att man är psykiskt labil och våldsbenägen.
Det finns många och ännu fler som jag skulle önska, förstod vilken fantastisk värld som öppnar sig om man bara förstår att intressera sig för hur jag och de andra med AS fungerar.

Jag tycker om alla "främmande fåglar." Trots att det blivit fel... är jag inte fiende med någon. Jag ser längre än så...

Aspergaren som SLUTADE SKÄMMAS.

Det är först under mina 2 år på Ågesta folkhögskola som jag förstått att det inte är en skam att ha aspergers syndrom. Och att jag inte behöver skämmas när någon häpet utropar:
" Men du låter ju som en läkare!" eller: " Du har ju kunskaper som en professor!" eller: "Det låter som om du doktorerat i ämnet!" eller: " Man kunde tro att du är hjärnforskare!"
Det har nämligen hänt mig att jag fått de kommentarerna levererade helt oväntat rakt i ansiktet på mig.
Jag som annars varit mer tystlåten av mig och när jag vågat yttra mig. Då om faktakunskaper.

Det har gått upp för mig att det är en tillgång att uppfattas som högt akademiskt bildad.
Trots att jag har ofullständig grundskola och att jag alltid tagit andra, oväntade, långa, krokiga omvägar i livet. Än de som redan varit upptrampade.

Förr höll jag på att förgås av skam, när någon överraskade mig med att förvånat utropa dessa kommentarer, så fort jag öppnade munnen.
Kände mig varje gång förpassad till att gå raka vägen hem till min skamvrå.

För någon doktor eller hjärnforskare är jag ju verkligen inte.

När andra går ut och umgås med sina vänner och gör s.k. "normala" saker. Har jag suttit hemma på min kammare och läst forskningsrapporter och tunga psykiatriska faktaböcker.
Har därför känt mig udda, annorlunda, förevigt dömd till ett skamligt utanförskap.
Omgivningen har alltid haft andra önskningar för mig.

Att sitta hemma och fördjupa sig i ovidkommande fakta har inte varit riktigt klokt helt enkelt.
Varför gör jag inte som alla andra någonsin, har man frågat mig. Och jag har inte kunnat ge dem svar på tal.

För många med AS, känner man sig som ett maktlöst försöksdjur i den neurotypiska ( personer utan diagnos) människans laboratorium. Andra tar sig rätten att tala om för en hurdan man bör vara. Vilket inte helt sällan resulterar i att man mer eller mindre utplånar sig själv.

Numera säger jag skämtsamt: " Jag har inte bara aspergers syndrom, jag är människa också. "