Detaljanalytiker och filosof.

 Hittade den här upplyftande texten på Autismforum. Om "central koherens". 

Citat från Autismforum:

"Central koherens handlar om hur människor sorterar information från omvärlden. Normalt sett försöker vi samla ihop informationen till en sammanhängande (koherent) helhet. 

Olika personer har olika grad av central koherens. En person som har svag central koherens analyserar varje detalj för sig. Stark central koherens betyder att personen fokuserar på det grundläggande budskapet med informationen och hoppar över detaljerna. Vilken central koherens en person har kan också påverkas av vad informationen handlar om och i vilken situation personen befinner sig."
  
Det här är något som gjort min vandring genom livet... obegriplig både för mig och andra.
Jag är mycket analytisk och vänder ut och in på ord, begrepp, människor och relationerna till dem. Jag går igenom dem i detalj.
Det kräver tid och kraft och har gjort att jag gett upp mina försök att studera (med början i grundskolan), jobb och relationer.

Jag har svårt att återge upplevelser. Det blir efter betänketid och väldigt mycket analyserande under lång tid. Som jag kan återge, då gärna inför en förtroendeingivande person.
Handlar det om mänskliga relationer jag inte ser klart på, får denne person fungera som en social tolk.

När det gäller mina havererade studie och jobb försök. Beror det på att jag uppfattar fragmentariska detaljer, som blir svåra att föra samman till en helhet.
Även om jag tror att det inte bara handlar om det visuella. Det är med alla sinnen jag registrerar detaljer.

Det blir sedan svårt att samordna dem, återge vad jag uppfattat. Att koppla känsla med tanke och forma till ord och ett betydelsefullt sammanhang, blir ingen självklar match.

När jag har sinne för detaljer och inte klarar av att samordna de väsentligaste detaljerna till en begriplig helhet för mig själv. Analyserar faktakunskap och ägnar mig med nöje åt synonymer.
Vet jag att jag mången gång förbryllat omgivningen, med att tala ett sofistikerat verbalt språk.

Det är dessa detaljer jag alltid snubblar på... tycker att jag inte kan skriva om jag inte gör det korrekt.

Att inte ha förmåga att sålla sinnesintryck blir ganska lätt utmattande i dagens hetsiga samhälle. Där allting skall ske fort.
För mig blev själva livet outhärdligt och jag satt hemma i många år. Kunde inte finna min plats någonstans och blev fort trött och gav upp. Vad jag än försökte mig på blev det mig övermäktigt.

Jag förstår mig inte alltid på det som inträffar. För den skull är jag inte trögtänkt eller lågt begåvad. Jag lever ett liv som vemsomhelst, men tolkar allting på ett särpräglat sätt.

Har länge undrat hurdan en riktig filosof är.
Enligt synonymordboken, så bör jag vara en oförfalskad filosof.





http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/spraksvarigheter_och_aspergers_syndrom/svarigheter_med_sprakliga_sammanhang/

Jag, en finslipad detektiv.

Fördelarna med att ha ett utpräglat detaljseende och en annorlunda social interaktion med andra människor.
Är att jag blivit tvungen under mitt liv att lära mig  hur man samspelar med andra genom att iaktta andra, blivit en finslipad detektiv.
Jag kan spionera på andra ingående, utan att någon, någonsin upptäcker min närvaro.
Memorerar en massa små detaljer... Jag begår hemfridsbrott, fast ändå inte. Eftersom jag är min egen och står alltid, som jag alltid gjort utanför och tittar in. Jag är min egen med min unika aspergers.

Även några som är utbildade att hantera människor, har jag överlistat. Det betyder alltså inte att jag är en stalker.
Anser att stalkers inte är finkänsliga eller smidiga.

Det här är något som jag förstått de senaste åren, när jag fått min sedan länge bestulna självkänsla tillbaka, insett att det är en tillgång.

Med min AS har jag social kompetens, men inga sociala muskler. Jag har i och med kunskapen om vad AS är, insikten om vem jag är i min egen AS personlighet som fått min självkänsla att växa. Lärt mig genom iakttagande och genom att snabbt memorera detaljer, komma personer nära. I situationer som jag inte ser klart på, där jag inte begriper mig på andras uppträdande gentemot mig. Tar jag andra vägar, för att jag vill så förtvivlat gärna veta vilka de är och framförallt varför de agerar som de gör emot mig.

Personer med AS står utanför och tittar in på livet och hur det borde levas. Jag ser först alla detaljer och pusslar noggrant ihop dem till en helhet. Det kan ta tid, det måste vara helt korrekt.

Så låt mig få vara en kunskapare, jag vill ju ingen illa. Det är mitt sätt att komma människor i olika situationer nära.
Kanhända mitt smygande sätt (om jag blir upptäckt) kan te sig egendomligt.
Men med min AS står jag utanför och betraktar livet som från ovan, alltid och hela tiden.

Min funktion som detektiv ger mig således färdigheter i hur livet skall levas i förhållande till andra människor. Hur jag lyckas dansa i takt och inte i otakt med andra människor.

Där självkänsla inte finns, finns ej heller livskvalitet.

Självkänsla – är känslan av att duga som man är.

Självförtroende – känslan av kompetens. Att klara av uppgifter.

Dessa två är grundläggande för en god självkännedom.

Självkänslan byggs upp när man blir bekräftad som person.

Efter ett helt liv där jag fått kritik och tillrättavisningar från de människor jag haft omkring mig.

Har det föranlett till  att jag än i dag kämpar med  min prestige, om det jag gör duger.

När omgivningen vill tillrättavisa en och försöker hitta fel i sådant jag gjort och sagt. Och  klart och tydligt underrättar mig om att DE  inte är nöjda med mig.

Har mitt självförtroende brutits ned  och jag har inte vågat ta för mig av livet, utan rädsla att bli kritiserad. Och känna mig misslyckad och dömd, gång på gång.

Det resulterade i att jag satt hemma i väldigt många år. År som gått förlorade på sätt och vis…

Men den ljusa sidan är att jag i dag kan med egna ord, beskriva i detalj det som jag i flera år inte fann ord för.

Att inte få ha rätt till sin egen självkänsla, är ingen livskvalitet. Hur skall man då kunna vara sig själv när man inte vet vem man är.

När jag fått veta av min omgivning att jag måste ändra på mitt beteende,  har resultatet  blivit att jag utplånat mig själv. Då jag inte fått chans att lära känna den riktiga person jag är på djupet.

Omgivningens kritik och tillrättavisningar baserar sig på ett flockbeteende. Människan är ett flockdjur, som har det nedärvda beteendet att söka sig en partner, fortplanta sig och tillhöra en gemenskap. I flockbeteendet ingår också att någon tar på sig ledarens roll, då man upptäcker att någon (personen med AS) sticker ut och inte går med flocken.

Personer med AS får därför sällan sin verklighetsuppfattning bekräftad.

Jag har ett utpräglat sinne för detaljer. Utför uppgifter grundligt.

Har en annan tid, rytm i mitt liv. En längre processtid och ett längre behov av återhämtning.

En medfödd inre takt efter naturens förutsättningar som inte går att frångå.

Personligen tror jag att jag lever parallellt med naturen. En anspråkslös känslighet för naturen, jordens livspuls. Att ta en sak i taget, aldrig ha bråttom.

Eftersom jag aldrig passat in någonstans. Och fått leva i ett ingenmansland i över 40 år. Därför att jag är en ensamvarg som inte skiljer på människor utifrån yrkestitel eller socialklass. Så förlåter jag dem som bemött mig utifrån flockmentalitetstänkandet.

Lev och låt leva!

Den ständigt pågående djupanalysen, hur man spelar samman.

Jag analyserar och grubblar hela tiden... Det är därför jag av andra uppfattas som en forskande professorstyp.
Glömmer det praktiska, när jag försjunker i något som upptar min analytiska sinnevärld.
Det handlar inte helt sällan om de människorna som korsar min väg. Mycket av det som rör min omvärld, där människor ingår.
Men det händer att det är annat också... En gång ägnade jag stor uppmärksamhet åt ekologisk hårvård.

Nu när min självkänsla stärkts på Ågesta folkhögskola. Har jag upptäckt mer och mer av min sanna, stolta AS natur.

Tanken flyger emellanåt genom mitt huvud, som en fågel... att är jag måntro besatt, får man ägna så här mycket intresse åt nånting. Men numera låter jag inte den tanken få fäste och bygga bo i mitt hår.
Emedan jag är medveten om att det här är en vila, en kraftkälla. Kunskapstörsten att få utforska omvärlden, med alla människor som jag både vill ha och inte ha samtidigt. Manuellt nödgas jag i detalj förstå var gränserna går i det sociala samspelet. Hur spelar man samman i det sociala samspelet i vardagslivet.... Den konsten har jag fått lära mig på egna vägar... Som att alltid smyga sig in bakvägen. Stå utanför och titta in på andra.

På så sätt är aspergers syndrom inte en sjukdom och inte ett hinder.

Filosofier kring Jesus och Aspergers syndrom.

Tanken slog mig, att Jesus kanske hade AS. Han gick sin egen väg och rättade sig inte efter normen.
Han kunde helt enkelt inte det. Han gav blanka sjutton i vad andra tyckte om honom.
Han såg alla människor som likvärdiga. Det gör även personer med AS. Särskiljer ingen, ser alla människor som jämbördiga. Vare sig man är alkoholiserad uteliggare eller högt akademiskt bildad.

Personer med AS är inga "flockdjur." Människans nedärvda karaktärsdrag är flockdjurets. Där det alltid finns en given ledare i gruppen. Personer som har AS är oberoende grupptillhörighet.

Jag har svårt att omedelbart föra min egen talan, då det gäller mina känslor och behov i nuet. Att koppla känsla med tanke, tar tid. Därför blir jag enormt stressad av att bli ifrågasatt som jag blivit hela livet.

Ändå är jag verbal och har någonting välgenomtänkt och riktigt att komma med. Jag är analytisk och har ofta tänkt ett steg längre.I mänskliga relationskonflikter som jag har erfarenhet av, ser jag bortom andras udda beteende. Och förlåter väldigt långt.


Men jag har liksom Jesus blev, blivit missförstådd och utfrusen, hånad och bespottad. Jag har rest mig upp med förståndet och livet i behåll. Fått plocka upp vandringsstaven gång på gång och fortsatt min vandring i mitt liv, på stigar som inte varit färdigt upptrampade. Men förhoppningsvis lämnar jag spår... som kan underlätta för andra att gå en bit i mina fotspår.

Kom att tänka på detta, nu när det varit Kristi Himmelsfärd. Jag tror att flera av oss med unika AS personligheter, också flyger till vår egen himmel för att återvända emellanåt...

Aspergers syndrom är således ingen sjukdom och inget hinder!

Funderingar kring en ovanlig resa jag gjort.

Funderar över den verkligt långa, djupa och svindlande resan jag gjort under de 2 åren som gått.

För mig är inte Ågesta en folkhögskola, som vilken folkhögskola som helst.
Min tid här har varit som en svindlande, hisnande inre resa. Som varit för bra för att vara sann. Det har varit en högst personlig inre resa.
Där jag för första gången någonsin fått bygga min självkänsla. Faktiskt så har den här tiden varit livsnödvändig för mig.
Det är så gränslöst mycket som väckts till liv inom mig. Även sådant jag trodde att inte fanns. Kvaliteter som kommit upp i ljuset, som från ingenstans. Det har inneburit en storstädning i mitt inre.
Hela det första året, var jag övertygad om att jag kommer att vakna upp och förstå att jag bara drömt allting...
När jag började här jag ett skrämt djur som vådaskjutet djur. Mot alla odds har jag rest mig upp ur askan, liksom fågel fenix....

Trollkonsten att vinna en terapeut

Efter allting som hänt inuti mig under min tvååriga resa som elev vid Ågesta folkhögskola.
Skulle jag vara i behov av terapi.
Men av erfarenhet är det som att snurra på ett lotterihjul om man skall finna en terapeut som man trivs med. En som ger en "det" som får en att uppleva att man växer inifrån och ut.
Förra sommaren fortsatte den inre resan utan att jag kunde styra den... Mycket  kom upp till ytan.
Mycket i mig har bearbetats, egentligen för första gången någonsin under läsåret. Åtskilligt har hänt, motvindarna har varit kraftiga i mitt liv. Vägen till att lära känna sig själv svår....

När jag har AS är det svårt för mig, mycket svårt att formulera mina känslor och behov. Sätta ord på det jag verkligen behöver tala ut om, i en samtalskontakt.
Några kanske säger, att det har väl de flesta. Men det är flera ggr svårare för en med AS!
Jag behöver hjälp med att veta vad det är som jag skall säga. Hjälp på traven med att formulera mig.
Och därför har man fått en fullträff, som en miljonvinst om man hittar rätt kontakt.

Några tankar om en ouppfylld önskan, av en sömnig och grubblande "aspie" en försommarkväll i Näsby Park.