Vem bestämmer när jag får vara trött.

När jag femtioelvamiljoner ggr upplyst min omgivning om att jag är tvungen att äta en medicin som gör mig trött.
Den gör att jag sedan inte är särskilt talför och sällskaplig och på grund av trötthet lite kort i tonen när någon exempelvis frågar mig något. Då grälar man på mig!
När jag än en gång blir illa tvungen att påminna den grälsjuke, blir denne förnärmad och skulden faller tillbaka på mig.
Trampa runt i ring gjorde "vi" tills jag fick min diagnos: Aspergers syndrom + ADD vid 32 års ålder.
Fram till dess var jag införstådd med att jag inte fick vara trött. Fick åtminstone inte visa att jag var trött.

Har man AS är det mycket som stressar en. Man blir fortare utbränd. Det resulterade i att jag satt hemma i flera års tid. Själva livet stressade mig...
De som tar sig rätten att gräla på mig, tar då också på sig rätten att de utifrån sitt perspektiv bedömer att trött får jag inte vara. För det är deras vilja, inte min. Punkt.

När jag tar bladet ur mun och utvecklar den aktuella situationen, med den kunskap om AS och människokännedom jag har i dag. Blir svaret att jag är orättvis och skuldbelägger denne som grälade.

Nu dömer jag ingen, det här handlar om år av svårigheter utan att få någon hjälp utifrån. En uppgiven och maktlös attityd som vuxit sig djupt in.
Ändå fortsätter jag mig att förvånas, när jag vet att berörda personer egentligen vet bättre.

Varför måste skulden bäras av mig, undrar jag verkligen? Skulden till att jag råkar vara trött!?
Plötsligt är all vishet bortblåst... Man sitter så till den milda grad fast i en attityd där allting är oöverstigliga  hinder. Där skulden måste vara någons, för annars går det ju inte. Och går gör det inte, har aldrig gjort. Man styr aktivt hjulet i en bakåtrörelse.
Försvarar det som varit tungt och ohanterligt i det förflutna. Dem som egentligen är i akut nöd, deras funktionshinder försvarar man.

Att få omgivningen att förstå att det man i ord säger helst bör respekteras i praktiken. Har jag erfarit upprepade ggr under mitt liv. När man dessutom har svårt för att koppla känsla med tanke och uttrycka det rätt i det omedelbara nuet. Då man har AS. Har rört upp otaliga gräl!

Det allra svåraste är att få andra att förstå, att det ja´g berättar om hur jag själv fungerar, gäller i min vardag tillsammans med dem.
För de flesta kopplar inte i hop det, vi återkommer till ruta noll, på grund av deras förutfattade attityd...

Vem besitter rätt till att tala och tycka åt någon annan? Särskilt när den andre har vissa svårigheter med kommunikationen?
 När man sedan blir frustrerad över att man blir missuppfattad. Döms man ytterligare.
Min fråga är, HUR når jag sådana personer??

Ångesten är en sund drivkraft.

Min resa under de senaste två åren på Ågesta folkhögskola har varit en inre resa på djupet. Milt sagt.
Få vågar dyka ned på djupet in i sig själv, som jag gjort.

Jag kom än en gång hem till sommarstället i Finland, som jag gjort i över 40 somrar hittills.
När jag först nu då jag är 40 + lärt känna mig själv. Kommer jag inte tillbaks till barndomstrakterna och min familj, som om ingenting skulle ha hänt.
Det blir en regression som jag måste balansera upp emot min nuvarande inre verklighet...
Inte så konstigt att det uppstår affekt hos mig... som familjen inte kan ta emot. Eftersom de lever i en sedan länge invaggad sanning, om att funktionshinder är ett oöverstigligt hinder.
Det blir en tuff match för mig!

En natt rider jag på ångesten genom sommarnatten. Trots lugnande insomningstablett, gastkramar ångesten mig, tills jag kräks.
Men jag vet, att detta är min egen högst personliga inre kraft. Jag har nått en gräns och innehar en stor kunskap om problemskapande beteenden hos npf = neuropsykiatriska funktionsbegåvningar.
Men hur skall jag förmedla allt detta som forsar fram som en uppbrusande, vild fors.
Det missuppfattas! Och hur agerar man när en kraftig våg av blandade känslor rusar fram och bara måste ut, emottas som ett onödigt raseriutbrott. När jag skriker ut det som jag i över 40 år inte hade några ord för.
Hur skall jag nå enda in så att mina närmaste förstår att de oöverstigliga hindren går att komma över, om man bara tänker om, ändrar sin attityd. Har man levt med detta stora monster ett långt liv, är det inpräglat i själ och hjärta.
Skulden kastas genast utanvidare tillbaks på mig, var gång jag försöker nå fram. Någon måste ju bära skulden, oket, bojan, säger man.
Man tar de som jag känner störst nöd inför i försvar... Kom dem inte nära, de har haft det alldeles tillräckligt svårt redan. Än en gång måste de skyddas... Man går i cirkel som man gjort i åratal.

Vad jag ser är att man med detta beskydd försvarar det man antagit för sin sedan länge självvalda sanning. Nämligen de hinder som ej går att förlösa. På så sätt tillåter man inte någon förändring. Dörrar får inte öppnas, för tänk om det än en gång blir svårt. Oron är ens käpp man stöder sig på och har så alltid gjort.
Som alltid återkommer man till att Gud är den enda allenarådande hjälparen och att be till honom leder förhoppningsvis (den möjligheten är i detta fall minimal) till den rätta lösningen.
Man hoppas på Gud, men har mänskligt sett gett upp. Uppgivenheten signalerar man utåt omedvetet. Men talar om vikten av kärlek och omsorg i vardagen.
 Det är inte bara Guds vilja som råder. Var och en har en egen vilja som vi väljer sida med.
 En sällsynt kraft som i bland kommer upp och ut som ångest. Låt ångesten komma, den tillkännager en stor inre kraft som vill bryta fram ur mörker ut i ljuset.

Hur öppnar jag den verkliga möjlighetens dörr så att de som behöver se den vågar ta det enda steget de behöver ta. Över tröskeln emot en ny riktning de inte trodde fanns.

Ta ned ribban, man skall inte nå stjärnorna i dag. Säg mig vem det är som kräver det!? Skåda in i dig själv, det är du som trott att det inte går att ta små enkla steg.

Det är inte de breda vägarna som leder oss fram, det är de små stigarna upptrampade av dem som också lidit i det tysta.
Vanmakten är inte längre min följeslagare på livets väg. Därför reagerar jag när jag möts av den blytunga vanmakten som en självklar familjemedlem.

Låt aldrig vanmakten bli ett oöverstigligt hinder som tar plats i ditt hem som en given familjemedlem.  Det sker omedvetet och gror in i varje vrå av hemmet som nikotin. Ett gift som förmedlas vidare till den växande unga generationen.

Sommarhälsning av en funktionsbegåvad knarkare utan slutdestination.

Det finns så mycket här i världen som faller mellan stolarna. Som hamnar utanför det  positiva tänkandet, som har varit på mode ett tag redan.
Det handlar om människor som inte kan leva upp till "tänkdigglad" och "besåskalldufå."
Människor som nätt och jämt klarar sig i vardagslivet. Men ändå är påfallande udda.

Jag har en stor kunskap om npf = neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, därtill kännedom om vilka stöd och hjälpstrategier samhället har att erbjuda. Jag känner en stor oro  för hur det skall gå för dem som finns i gråzonen. Var de åldrande föräldrarna fungerar som deras enda överlevnadsstrategi. Och har enda sedan barndomen varit deras stora trygghet.

Dessa personer har inte kapacitet att själva ta ansvaret för sitt eget välbefinnande.
Hindren är många för att kunna bibringa dem hjälpinsatser.

Föräldrarnas enda nödställda utsatthet har blivit att lita till att högre makter, det vill säga att Gud skall gripa in.
Under åren som präglats av ett tillsynes hopplöst trevande i blindo, för att övervinna hindren. Har attityden i den allra närmaste omgivningen formats till ett undvikande... Man gör så gott man kan, men fortsätter att andas total vanmakt och hopplöshet, bakom den omsorgsfulla fasaden.
Det räcker ju inte med kärlek.

Morgon av Bertil Malmberg

Jag håller dig så gränslöst kär som ingen,
och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.

Ty du skall veta, att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.

Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
- de nyss begråtna och de länge döda.

Det ljusnar sakta och det ler och knoppas,
och livet sätter nya blad,
och det är du som gör, att jag kan hoppas,
och det är du som gör, att jag är glad.

Bertil Malmberg (1889- 1958)