Fick höra
att en av mina lärare från mina första år i grundskolan, har gått ur tiden.
Jag var 9 år när hon blev min klassföreståndare.
Ett år tidigare hade man utan att fråga varken mig eller min tvillingsyster eller ens våra föräldrar, separerat oss åt.
Hon deporterades till en "hjälpskola", som det hette då i 1970 talets Finland.
Syrran fick selektiv mutism, men det är ett annat kapitel. *
Jag har flera tydliga minnen av lärarinnan. Matematik och gymnastik gick ut på att bryta ned min självkänsla.
Först efter 40 år har jag fått min självkänsla... jag har i ärlighetens namn inte vetat vad självkänsla är för något.
Lärarinnan kom att bli betydande i missgynnandet av det som små barn borde bygga upp. Självkänslan, att duga och klara av uppgifter på egenhand. Det lägger grunden för resten av livet, präglar en som person.
Hon var min klassföreståndare i 1½ år. Jag minns tydligt flera episoder från den här tiden.
Hon gav mig bestående minnen, jag var ett barn.
Det hände att hon skrek så det skar i öronen åt hela klassen. Alla barnen blev rädda.
Under en matematik lektion när jag som vanligt inte förstod något av sifferkombinationerna. Blev lärarinnan nervös när jag inte förstod vad hon upprepade gånger förklarade för mig framme vid tavlan. Kom hon fram till mig och förklarade i min mattebok i stället.
Då var jag så tillintetgjord redan, att jag inte fick ett ljud över mina läppar. Då skrek hon igen. Hela klassen teg, medan de på egenhand löste mattetalen i sina böcker. Jag trodde på riktigt att hon skulle slå mig med pekpinnen över fingrarna.
Jag gick ofta ensam för mig själv på skolgården under rasterna. Då brukade hon komma fram till mig och försökte få mig att leka tillsammans med de andra stojande, skrikande, vilda ungarna.
Där på skolgården försökte hon få kontakt med de fåordiga barnet, hon själv skrämt till tystnad.
Men hon hade inte mitt förtroende.
Skolan var de osaligas straffort. Jag ville helst slippa därifrån...
Gymnastiken, ja... Vi skulle nästan jämt spela "fyramål." (Brännboll) Man skulle träffa en boll med ett bollträ. Sedan skulle man springa till olika mål, som var ringar ritade i skolgårdens sand. Jag träffade aldrig bollen med bollträet.
Lärde mig aldrig heller spelreglerna, även om man ansträngde sig att göra dem tydliga enkom för mig. Alla skrek och jag var ett förvirrat barn som inte ville vara där överhuvudtaget.
Lärarinnan gav mig inget alternativ. Tvingade mig att medverka i fyramål.
Naturligtvis försökte jag göra allt för att slippa gymnastiken, men lärarinnan såg till att jag inte slapp undan.
Man skulle stå utanför omklädningsrummet om man inte kunde delta i gymnastiken, med en giltig förklaring.
De andra barnen kom alltid och retade och plågade mig, när jag tog modet till mig och ställde mig där.
Det tog en stund innan lärarinnan dök upp och övertalade det chanslösa barnet, att ändå medverka i gymnastiken.
Till min glädje bröt jag armen i vinterhalkan. I 3 veckor var jag gipsad och befriad från gymnastiken. En tid efter att gipset tagits bort, skulle jag inte delta i gymnastiken, hade läkaren sagt.
Jag utökade de gångerna.
Det sista minnet jag har av lärarinnan. Var när jag efter höstterminen i 4:an slutade i den skolan och flyttade till hjälpskolan var min tvillingsyster gick.
Lärarinnan stod då i dörren till skolans huvudentré och sade till mig och min mamma att hjälpskolan inte kommer att passa mig och mina behov.
Under tiden jag hade henne som klassföreståndare hade mamma gjort oförbätterliga försök att väcka lärarinnans uppmärksamhet. Mamma frågade henne om jag kunde få slippa gymnastiken. Men gensvaret blev att man inte ska lära barn att ljuga och besparas det som ändå är nödvändigt i deras fostran.
Utan tvekan var hon en betydelsefull början till hur komplicerat mitt liv skulle komma att bli.
Jag är inte bitter, jag har kämpat i hård motvind i alltför många år.
Men jag har vunnit en personlig seger som ingen kan ta ifrån mig! Jag är i dag ett levande exempel på att de mörkaste mörker kan vända till en mästerlig seger.
Det jag i dag skriver om, skriver jag inte utan att gråta en skvätt. Men kom i håg, att det inte är synd om en som ensam utan utomstående hjälp, tagit sig igenom eldstormar och vattenmassor!
* http://habilitering.nu/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/diagnoskriterier_for_andra_diagnoser/dsm_selektiv_mutism/index.html?showNotes=1
