Ode till läkemedelsindustrin

Vad är bra och vad är dåligt egentligen?  När kan jag säga att jag mår bra? Var går gränsen för det rimliga... frågar den tålmodige som tillåtit sig att tåla gränslöst mycket i livet.

För två år sedan försvann Ritalin SR, den centralstimulerande tabletten som hjälpte mig att hålla skärpan och orka ha en längre uthållighet.
Fick efter det prova en hel rad olika centralstimulantia, som alla hade liknande biverkningar som inte ville avta och hitta balans i mitt mående.
Jag hade av de flesta förvisso längre uthållighet. Men befann mig i ett ständigt tillstånd av rus.

Det preparatet som sades vara mest likt Ritalin SR, mådde jag allra sämst av!!!

Efter ett tag visste jag inte vilken av dessa mediciner jag tagit. I hur lång tid, vilken dos eller styrka.
Minns ändå på ett ungefär namnen på dem...

Har nu i kanske ett halvår ätit Ritalin, korttidsverkande tablett.
Det positiva med den är ett försvinnande kort ögonblick av fokus, uthållighet och en viss upprymdhet som får mig att uppleva mig själv som en aning översocial.

Baksidan är att inte kunna lokalisera var känslorna av hunger och  törst kommer i från. Eftersom de nästintill försvinner. Det är närmast ett AS symptom att inte kunna koppla känsla med tanke.

Rekyleffekten, d.v.s. när medicinens verkan börjar minska... exakt när det sker, kan jag omöjligt beskriva. Det är som att långsamt sjunka ned i en omtöcknad overklighetskänsla. Där jag inte har någon uppmärksamhetskontakt med min omgivning.

Det kan kännas som att jag i bland tagit en tablett för tidigt... För uppmärksamhetssvårigheterna blir enorma. Det krävs en stor kraftansamling av koncentration för att jag ska kunna koncentrera mig, balansera fokus. Fokus i både tankar och i blicken. Men när är för tidigt eller för sent... det har jag inte lyckats få någon uppfattning om under snart två års tid.

Mina exekutiva funktioner * är besvärligare. Planeringen, organiseringen av vardagen kräver full uppmärksamhet, som jag alltså inte har.
Hunger och törst, förtränger jag... då krafterna måste fokuseras på någonting jag vill ha utfört.
Jag fungerar så manuellt som man bara kan. Fokuserar bara på en sak åt gången.

Fastnar medvetet och omedvetet i tankar kring planering av vardagliga sysslor. Tankarna kretsar kring att jag måste t.ex.diska, men att annat också måste utföras. Där tar orken slut! Jag glömmer och slarvar. Flera saker blir aldrig slutförda eller ens påbörjade. Jag glömmer eller orkar verkligen inte, på grund av att uppmärksamhetsskärpan ständigt avleds av någonting annat som fångar uppmärksamheten.

Lämnar jag bort tabletterna helt, blir jag utmattad genast ! Orkar inte ta mig samman för något.

Det är svårt för andra att leva sig in i hur det är för en annan, att leva med en ständigt snurrande, spelande karusell i huvudet. När man dessutom är omtöcknad i någonsorts overklighetskänsla. Där jag inte har kontakt med mig själv eller uppmärksamhet på omgivningen.

Vissa dagar då jag träffar andra, upplever jag mig själv mera autistisk. Ansiktsmimiken och mitt kroppsspråk är stelare än vanligt. Hur jag än inombords ryter åt mig själv, att jag måste skärpa till mig. Fungerar det inte !

Jag försvinner under mina autistiska dagar såpass djupt in i dagdrömmar, att jag måste anstränga mig för att uppfatta var jag befinner mig.

Det kommer stunder då jag inom mig skriker efter att få slippa det här!


Det här har jag fått i uppdrag att beskriva med egna ord. Hur jag upplever situationen... både för mig själv och kanske jag kan hjälpa någon i en liknande desperat sits.

Slutgiltigt; Tyck inte synd om mig! Jag är en kämpe, med en besynnerlig envishet. En överlevare som redan förr vandrat i oländiga berg och dalar.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/annorlunda_tankande/exekutiva_funktioner/exektuiva_vid_autism/index.html

Kommunikation versus relationer.

Jag stöter på patrull både när jag själv har en aspergers personlighet och när andra bemöter personer med diagnos AS utifrån sina fördomar. Nu talar jag av egen erfarenhet.

Kommunikationen flyter inte som smort i alla lägen.
Jag känner mig ofta överraskad och frågande inför andras reaktioner, mimik och kroppspråk och attityd.
Att tolka mina medmänniskor rätt och att samspela spontant på det givna ögonblicket med andra människor i det vardagliga livet - fungerar ej per automatik.
Det betyder, att jag inte är trög eller har en låg fattningsförmåga.

Jag är beroende av en social tolk. Någon jag kan ha som bollplank, återge med egna ord vilka jag träffat och vad som sagts. Den personen reder sedan ut begreppen och får mig att se på situationen jag nyss varit med om, ur ett annat perspektiv.

Det är inte när konflikten är ett faktum. Utan i förebyggande syfte, så att inte konflikter i mina relationer till andra människor skall kapsejsa och att jag hamnar i skottgluggen.

Att jag fungerar så här, att ta andra till hjälp för att kunna tolka min omgivning.
Betyder inte att någonting är fel på mig!

Min erfarenhet är den, att man bemött mitt sätt att fungera, med att utgå i från att jag mår dåligt. Då bemöter man inte mig som person utan med sin förutfattade mening om att AS är någonting negativt i sig.

Omgivningen har inte förstått varför jag inte kan tala spontant med andra. Inte förstått varför jag tar omvägar i kommunikationen. Många har tolkat det som att jag är deprimerad eller att någon säkert gjort mig sårad. Eller att det är någon konflikt jag råkat in i. Och då inte helt sällan är det jag som får skulden, eftersom jag inte kan förklara mig med att besvara öppna frågor.
Den sociala tolken skall fungera som en lyssnare med kunskap om AS och att kommunikation inte är ett enda för var och en självklart sätt att samspela med andra människor.

Att må dåligt ingår inte i kriterierna. Den uppfattningen har många och det är förvirrande och kränkande. I verkligheten handlar det om någonting helt annat - att jag har svårt med spontan kommunikation.