tisdag 11 december 2012

Min hälsa eller andras ohälsa.

Tänk om människor som saknar kunskap om hur aspergare fungerar i praktiken, själva visste hur de rubbar hela jordklotets rotation kring  axeln.
Det vill säga, att all ens energi går åt till att värja sig för deras svingande svärd.

Hur lätt de suddar ut ens ansträngda försök till någon form av normala vardagsrutiner.
Hur lätt som en plätt det är, att sätta upp höga hinder för en aspergare.
För att sedan stå där och säga: "Du sade inte i från i tid. Skyll Dig själv..."

I bland känns det som det bara är jag som lever på 2000 talet, och resten är hopplöst kvar någongång i det förgångna.

Melissa Horn sjunger i sången: "Innan jag kände dig":

"Jag har blivit vald av andra
Det är min hemlighet
Den ena saknar känsla
Den andra ödmjukhet
Dom hade nåt gemensamt
Jag blundade för det
Jag har alltid hållit hårt
om dom jag inte orkat med..."

Som aspergare måste jag för döva öron, trots mina kommunikationssvårigheter förklara hur jag fungerar. I hopp om att vinna respekt hos dem som inte behöver förklara hur de fungerar.
Ett övertydligt förklarande hit och dit och om igen. Med risk att gång efter annan, få samma svar... "Du sade inte i från i tid. Så skyll dig själv."












måndag 26 november 2012

Livets räckvidd



Psykisk ohälsa är något som förekommer i det fördolda. Det behöver inte synas utåt särskilt mycket.
Psykisk ohälsa är ett begrepp med en vid räckvidd.

Jag föddes år 1967 i Helsingfors, Finland. In i en familj där jag är yngst av fyra syskon.
Vi syskon hade det alla kämpigt i grundskolan, på 1970 - 80 talet.

Men jag kan bara berätta min egen historia, som den yngsta i en syskonskara på fyra.
Min bror är äldst, sedan en syster och min tvillingsyster som är tio minuter äldre än mig.

Jag blev tidigt i livet deprimerad. Genast då jag började i lågstadiet, som under mina två första skolår, ännu kallades för folkskola.

Ingen förstod varför jag inte klarade av att hänga med i undervisningen.
Det gällde flera ämnen i skolan och även under rasterna i samspelet med klasskompisarna.
Med facit i hand i dag som en samhällsmedborgare i medelåldern, blickar jag tillbaks på en skoltid som liknade så nära en naturkatastrof man kan komma.

Min pappa minns jag redan då jag var ett litet barn, som en som jämt hade ångest och var väldigt folkskygg.
Vi bjöd sällan hem folk.

Själv hoppade jag tillslut av i högstadiet och har hankat mig fram i livet.
Det har blåst hård motvind hela vägen... upp på toppen av min högst personliga privata seger.
Den som jag vann då jag redan hunnit fylla fyrtio.


Redan i grundskolan förstod jag, att jag måste göra mig själv så osynlig som möjligt.
Man talade från olika håll om för mig, att jag skulle behöva en anpassad skolgång. Men det går inte att individ anpassa eller skräddarsy någonting. Någon sådan överflödig lyx, var ju inte att tänka på.
Det präntades in i min skalle, in i mitt medvetande.
Det kom att prägla min identitet. Alltså det, att jag måste minimera mig själv, för att alls passa in någonstans.

Ingen förstod sig på mig... inte ens jag själv ju.
För jag fick ingen instruktionsmanual då jag föddes, om hur just jag skulle forma min identitet och mitt liv.
Ingen gav mig chansen att ens försöka hitta den.

Åren har gått, mycket har hänt. I dag är jag 45 år. För 13 snart 14 år sedan fick jag diagnos: Aspergers syndrom + ADD (ADHD, utan hyperaktivitet. I dag kallad ADHD typ-2. Eftersom man anser att det finns en slags hyperaktivitet även hos dem med ADD.)
Då hade jag flyttat ifrån min familj i Finland, till Stockholm. Helt själv... i syfte att någonstans, någongång hitta mig själv.

I Sverige har jag bott i 22 år nu. Vid sidan om familjen i Finland.
Här har jag format mitt liv... om än motvinden varit hård, vägen ogästvänlig och övergiven.

Efter år av kamp, sköt jag plötsligt ifrån. Helt oväntat så bar det upp i luften, uppåt och utåt.
Jag flög allt längre bort och jag såg nya vyer och nya färger och kände vinden mot min hud....

Jag har dragit långt ifrån de mina där i Finland i min utveckling.

Utan neuropsykiatrisk diagnos, då livet blir tufft, kan ta vilka former och riktningar som helst.
Får man inte diagnos tidigt i livet, finns det absolut inga gränser för vad som är lagom i något avseende.
Utan kunskap dessutom om rättmätig diagnos, är det svårt att veta hur man alls överhuvudtaget skall bemöta personer med neuropsykiatriska funktionsskillnader i vardagen.
Det finns inga gränser för rätt och fel. Därför kränker man och ställer orimligt höga krav.

Livssituationen kan så småningom ta en form som dels gör de allra närmaste, hemmablinda.
Svårigheterna som uppstår i vardagen normaliseras så till den grad, att man inte kan överblicka och se klart längre.

Ett tillstånd, där man liksom haltar runt i ring som cirkus elefanter i manegen och inte vet var utgången finns.... eller något liknande tragikomiskt.
Om man i en familj inte ser och förstår sig på vare sig problemens karaktär eller vilken dörr man bör öppna, för att få hjälp.

Då är det någon som får bära mer än de andra.

Som en främmande fågel, men ändå som en länge väntad kär vän.
Kom jag ca 2 ggr per år till de mina i Finland. Jag hade lätt för att prata med min mamma.
Min mamma som inte ville söka avlastning någonstans för de bördor hon bar internt inom familjen.

Har man Aspergers syndrom och vuxit upp med omgivningens attityd om att jag bör sticka huvet i sanden och glömma mig själv.
När trycker man då på lagom-knappen. Hur mycket skall jag bära andras bördor och glömma mig själv och att jag  ens har rätt att säga stopp.

När min tvillingsyster får cancerdiagnos vid det senaste årsskiftet och mamma fortfarande önskar ha mig där som den hon kan fråga till råds. Som fortfarande tycker att vi måste orka med min storasysters vansinniga raseriutbrott som i flera års tid kommit i tid och otid.
Som tycker att jag borde tåla att min storasyster skriver elakheter om mig på Facebook, så att en avlägsen släkting skriver ett mail till mig och ber mig ta hänsyn till familjesituationen när min tvillingsyster fått cancer.

Då är min gräns nådd.

I dag är min tvillingsyster döende i cancer. Min pappa har fått en hjärtinfarkt och behöver by-pass opereras, men klarar kanske inte av det.

Jag har i mitt eget liv sökt upprättelse. Tagit mitt ansvar. Hittat utgången till ljuset.
Jag är innerligt trött på att inte bli respekterad och att tillhöra en familj, där jag blivit utnyttjad för att de som behöver expertishjälp vägrrrrarrrr söka den. I en fullständigt ohållbar situation, som pågått i flera år.

Där jag är den enda med kunskaper om neuropsykiatriska funktionsskillnader.

Jag samtalar därför enbart igenom min psykolog numera med familjen.
Jag har tagit ansvar för mitt eget liv. Skapat mig ett eget liv i välmående.

Det finns inget som säger att man bär ansvar för någon annans psykiska ohälsa. Om inte den personen gör någonting själv åt sitt tillstånd.
Ingen bär någon plikt som säger, glöm dig själv på bekostnad av andra. 

Jag har vuxit hästlängder i från min familj i min utveckling och fortsätter åt rätt håll med oförminskad styrka.

Jag tillhör en familj som är medberoende till psykisk ohälsa.
Medberoende skapas då någon mår såpass dåligt, att den skulle behöva expertishjälp.
Men som inte ser detta själv och de närstående inte bryter det osunda beteendemönstret. Utan blundar och låtsas att allting är normalt och som i alla andra vanliga familjer.
Men i ett medberoende mår ingen bra.
 För där finns inget utrymme för några friska vindar att blåsa in.


























måndag 1 oktober 2012

Stress

Fick tunghäfta inne på JC (Jeans&Clothes)  och tog bussen hem i stället.
Stressen har varit lite för stark ett tag för mig...

När jag blir tillräckligt stressad hinner kommunikationen inte med mig. Då ökar även perceptionskänsligheten... ljud, ljus, sinnesintryck.

Jag lider inte. Jag är stresskänslig. Jag har Aspergers syndrom.



fredag 7 september 2012

På resebiljetten står det: Livet



Det finns många "djur" i vår herres hage... och alla är på genom resa.
På biljetten står det: Livet.

På vägen mot en station någonstans i fjärran, stannar resan på ett okänt antal stationer.

Vad tänker du på när din resa stannar vid en station ?

torsdag 6 september 2012

Min identitet i ditt ingenmansland



Det finns mycket att säga till om hur man bör bemöta sina medmänniskor.

Inte minst då det gäller personer med diagnos inom autismspektrumet.

Har själv på nätet stött på två stycken för mig okända individer, som gärna önskat få lära sig mera om personer med aspergers syndrom och hur jag fungerar i praktiken.

Det begår genast det felet man skall undvika, i alla fall i kontakten med mig.
Att bli kompisaktigt social. Komma med hurtiga utrop och självklara förslag.
Som att t.ex. nästan genast upprepade gånger pusha på att vi absolut borde träffas eller tilltala mig på ett skojande kamratligt sätt. Det är okej vid något enstaka tillfälle. Men håll gärna avstånd tills jag tar initiativet.

Jag anklagar ingen för att gå för fort och för öppenhjärtligt tillmötes. För det är ju inget fel i det.

Men har man AS * som jag har, är det inte spontant social som jag är.
Det är just i det sociala samspelet med andra som jag fungerar annorlunda. Själv är jag avvaktande och vill gärna veta syftet med ALLT.

Om någon jag inte känner så väl, dyker på mig för snabbt och/eller för ofta, kan jag reagera med att vända taggarna utåt. Eftersom jag behöver tid till att lära känna andra människor.

Det är detaljerna som gör helheten. Och jag önskar bli respekterad för att jag inte förstår varför jag skall vara kompis med en vilt främmande människa, som själv inte förstår varför jag har samma ton som honom/henne.

Det här är mina egna tankar, erfarenheter... Alltså inget som gäller alla med diagnosen.

Jag mötte även en person som gärna ville lära sig mer om AS i praktiken och envisades om att tala om "ni" med AST *. Jag ingår inte i någon grupp individer.
Jag är jag och det är just det som gör mig unik. AS personligheter är ytterst unika personligheter.
Och känsliga för att inte bli placerade i någon vi och dom kategori.

Med rubriken: "Min identitet i ditt ingenmansland" vill jag tala om att jag först då jag fyllt 40 år. Först då började det så sakteliga gå upp för mig. Lite i taget, stod det allt klarare för mig att jag på bekostnad av omgivningens okunskap om vad aspergers syndrom och ADD (ADHD, utan hyperaktivitet)  är, har jag utplånat mig själv.
Omgivningens förväntningar och krav som jag inte klarat av att leva upp till, har blivit mina ständiga misslyckanden. Mina misslyckanden att inte leva upp till det omgivningen önskat, har föranlett till att jag så sakteliga bröts ned i min självkänsla.

För dem som inte sett mig för den jag verkligen är, har jag befunnit mig i ett ingenmansland.
Därför ingår jag inte i något "ni med AS".

Jag har en självständig jagstyrka, som gjort att jag överlevt. Vilket beskriver en mycket unik personlighet, som inte klarar av att anpassa mig till något normativt flockbeteende.

Min önskan är att du som läser det här, lär känna mig och inte tilltalar mig med att säga "ni med AS".




AS = Aspergers syndrom
AST = Autismspektrumtillstånd



måndag 27 augusti 2012

Innehållsrik på mina villkor



Ännu en gång på förekommen anledning:

För att få diagnosen Aspergers syndrom behöver man uppfylla vissa symptom.
De symptomen är konststycket (försöker undvika ordet svårighet) att fungera i det sociala livet.

När jag berättar om de grundläggande symptomen i vad Aspergers syndrom är, tror en del antingen eller...
Att jag är jättekonstig eller inte kan ha så mycket Aspergers, eftersom det ju inte syns eller märks på mig alls.

Det som jag uppfattar som knasigast av alltihop, är när jag möter personer som på något sätt arbetat eller engagerat sig och tydligen lagt ned stor del av sin tid i att skapa förståelse för just personer med Aspergers personligheter. Och som fått för sig att jag spontant vill träffa dem och kallprata om ditt och datt.

Exakt vad tror de då att är Aspergers syndrom, frågar jag mig?!?!

Jag har träffat några sådana sedan jag för 13 år sedan fick min diagnos.
Och nu igen en som hängt efter mig och nu och då spontant mailat till mig med hurtfriska vädjanden om att vi absolut borde träffas snart.

Mina undanglidande svar och ifrågasättande om varför, just det varför vi skall ses överhuvudtaget - har inte fallit i god jord. Det vill säga, det har inte emottagits som ett giltigt svar.
Eftersom personen i fråga på något obeskrivligt sätt inbillat sig att jag är med på noterna här och är lika socialt på hugget...

Detta är nästan kärnan i vad socialt samspel är för mig och just min Aspergers personlighet.
Om jag skall träffa någon och umgås, måste jag få veta syftet med varför vi skall träffas och sitta och prata, eller vad som nu förväntas av mig...

Jag tror att fler än jag med diagnosen förstår vad jag menar?!
Jag förstår inte varför jag skall träffa främlingar, alltså för mig nya bekantskaper, om vi bara skall umgås och lära känna varann. Det är just det som jag inte gör! Om inte det finns några gemensamma intressen eller andra nämnare.

Personer utan diagnos inom autismspektrat kan verkligen orsaka mig huvudbry. Inte minst om de redan på ett eller annat sätt varit i kontakt med personer som har Aspergers syndrom.
Och ändå tror att jag vill umgås och vara social...

Jag kan vara social, men helt och hållet på mina egna villkor.

Dessa personer som jag tänker på, fattar inte riktigt det att respektera mina villkor.
Att jag har en hel del kunskap om neuropsykiatriska funktionsskillnader, betyder inte att jag är ett riktigt kap heller. Det finns de där ute som verkar tro det, att jag utan att bli tillfrågad, är beredd att ställa upp och informera. Undrar om de särskiljer min diagnos med min yrkestitel; informatör och mentor?!

Då blir mitt svar: "Jag är varken social eller intresserad."

P.S. Längst ned på bilden står det: "Wisdom is one of the most rarest commodities these days".

söndag 26 augusti 2012

Solkraft ger Älgkraft



I den mörka skogen som tycks full av stickiga kvistar och grenar får Mjukmule och Solmule plötsligt syn på solens strålar som silar sig igenom den tätbevuxna skogen...
Först stannar de upp och bara stirrar på underverket. Sedan börjar de försiktigt och under tystnad dansa in i de gyllene klara solstrålarna... tills skrattet och glädjen bubblar upp inom dem.

Solmule och Mjukmule känner äkta lycka!

De dansar båda Älgdans, som hyllning till solen, den varma och goda kraften, i en glänta djupt inne i den oändligt stora skog där de länge vandrat ...

När Solmule och Mjukmule dansar är det en befriande frihetsdans, som väcker glädjen inuti deras älgsjälar.

Solmule ser nu klart och tydligt att han bär hela solen i sin krona... I yster dans bugar han sig för sin trogna följeslagare och vän; Mjukmule. Som är både älg och rådjursflicka på samma gång, med många namn och som alltid bär en lampa med sig. En lampa som ger Solmule nytt mod och nya krafter....

torsdag 16 augusti 2012

Små grodorna på mitt vis...

Glömsk, glömskare ADD:

Va é dé ??

JO, det är ADHD, utan utåtriktade bråkiga, stökiga pojkar.
Det vill säga att uppmärksamhetbristen är den som dominerar.
Det hoppar och skuttar och blippar och drar inuti hjärnan i tankarna.

Jag har grodor i huvudet... Den ena tanken avleder den andra.
Ständigt och hela tiden.

Det ena ger det andra såtillvida, att det blir en kraftansträngning att planera vardagens göromål.
Motivation till att resa sig upp då det oavbrutet skuttar små skitglada grodor i ett virrvarr av regnbågens alla färger, inne i huvet.

Det är att vara GLÖMSK. När mina tankar inte samordnar sig med min vilja...

lördag 23 juni 2012

Vems är midsommaren, egentligen?!

Alla har inte samma glada vänskap till alkoholen. För en del förknippas alkohol till negativa erfarenheter av olika slag.

Själv reflekterade jag över vad några av Facebook vännerna skrev i sina statusrader i går på midsommarafton.
Om hur glatt de har det när de sitter i glada vänners lag och skålar i olika alkoholhaltiga drycker.

Det är lätt att betraktas som en riktig glädjebefriad moralkärring om man säger att man ingenting dricker och varnar för vilka följderna kan vara. Och dessutom frivilligt sitter ensam hemma på midsommaraftonen.

Att vara medberoende till missbruk, inte bara av alkohol, utan av annat också. Kan prägla en annans liv såpass att det blir en flera års ensam kamp, till att vinna tillbaks rätten till ett naturligt och sunt liv.

Min inställning är att man inte skall vara så fruktansvärt öppen på Facebook med sitt privatliv.
Att inte i flera statusrader skriva om vad man dricker... När det finns andra som för en mindre glättig och enkel kamp i det fördolda.

fredag 22 juni 2012

Lovsång till friheten.

"Du ett vindens barn som inte kan fångas eller styras, var fri att färdas din egen väg.
Låt styrkan i ditt inre ge dig vingar. Du ett vindens barn, flyg i frihet."

Jag känner den här friheten som bara vi med Aspergers syndrom har. Den betyder också ett helt annat behov av tid... i friheten är tid någonting annat. Fria fåglar går inte att sätta i bur.

Med tålamod, tolerans och lyhördhet och en stor portion humor som distans till hur vi tolkar livet - slår en helt unik blomma ut, med lika unika talanger.

tisdag 12 juni 2012

Det ena ger det andra. Om Aspergers syndrom, mediciner och att raw food inte är kaninmat.

" En del unga människor med Aspergers syndrom frigör sig väl helt naturligt från sina föräldrar, men några har svårt med det. Jag tror delvis att det handlar om att man kan vara mer beroende av sina föräldrar på grund av att de utgör hela ens sociala nätverk. Men också att frigörelseprocessen i från föräldrarna inte startar av sig själv. "

"Det jag menar är att det i relationen mellan barn och föräldrar bör och behöver inträffa en förändring, en utveckling när man når vuxenålder så att man både känslomässigt och praktiskt står mer på egna ben."

Citat ur Gunilla Gerlands bok: "Aspergers syndrom. Hantverket och den professionella rollen."

Frigörelseprocessen kan vara både annorlunda, lång och för föräldrarna svår att hantera.

Det förekommer att föräldrarna fortsätter att ha den makten över sitt barn som har AS * hela livet, såsom föräldrarna bär ansvar och på så sätt är den som bestämmer över det minderåriga barnet.
Mer eller mindre och att det föds ett beroende.
Där personen med AS inte ges utrymme att göra självständiga livsval.

Maktbalans och maktlöshet.

För att personer med AS skall kunna frigöra sig från beroendet av föräldrarna, måste maktlösheten brytas.

Det gör vi bäst genom att hitta fler tillfällen där personen med AS får vara med och bestämma och vara delaktig i beslut som fattas.

Det kan vara utmanande för föräldrarna som redan i många år betraktat sitt barn som till stora delar hjälplöst och sett vilka svårigheter han/hon haft under åren. Att spontant släppa sin beskyddande roll och vara tillmötesgående och samarbetsvillig.

Motstånden mot anpassningar handlar alltså ofta om att man inte riktigt förstår svårigheterna.
Man är rädd för att personen med AS skulle kunna bli "lat" eller "bortskämd" om man anpassar för mycket.

Osunda mönster i attityd och förhållningssätt måste med sakkunnig kapacitet brytas.

Indirekt kan vi skapa förutsättningar - med bra hjälpmedel som kompenserar, genom att bidra med ökad självkännedom och självkänsla.

Ätstörningar är ganska vanligt hos personer med AS.
Förhållningssättet till den mat vi äter är inte enkel utan komplex. Eftersom maten är kopplad till psyket och hur vi betraktar den egna kroppen.

Mat kan för personer med AS även bli till ett special intresse. En fixering vid specifik mat, som då inte är en näringsrik och varierad kost.
Det kan röra sig om sötsaker och/eller fet mat.

Ett flertal kroniska sjukdomar har ökat de senaste 150 åren, på ett nästan exceptionellt sätt.
Under samma period  har också våra livsmedelsvanor starkt förändrats.
Kosten som orsakar vårtids sjukdomar, är inflammatoriska.

Konsumtionen av olika mediciner har även i sin tur ökat lavinartat.

Hela samhällsstrukturen har förändrats och därför måste vi vinna jorden åter. Det som är naturligt och som gagnar människorna till deras vinst.

Själv har jag haft ett något udda problem de senaste 2½ åren.
Aptitlöshet med viktminskning av centralstimulerande medicin jag tar för att behärska mina ADD-symptom.

Efter att ha kämpat mot ingen matlust i månader, väcktes mitt intresse för raw food och juicing (råsaft).
I stället för att varje dag försöka komma på vad jag vill äta, satsa på det som sådant som tillför kroppen riktig näring och syre.

Min förhoppning är att utveckla och införliva varför jag vill lära mig mera om raw food och juicing, i informerandet om AS. I hopp om att minimera fördomarna inom bägge områdena.Och kanske inspirera någon annan.

* AS = Aspergers syndrom.

lördag 31 mars 2012

Medvandrare





Jag behöver Dig, åtminstone en bit på livets väg.
Du min medvandrare.

Vi lever NU och är båda två som ett med vägarnas damm...
Vandrare i utnötta skor, alltid på vägen, påväg... framåt. Mot ett mål i fjärran, men ändå så nära.

Trötta i ben och fötter, stödjer vi oss emot varandra en stund.
En självklar gest.

Kom, min vän. Vandra med mig. Dela en glimt av tidsrymd. Av livet. Med Mig.

Låt mig få vara det balsam som lindrar dina inre sår.
Du vackra. Du ömtåliga. Du sällsamt unika stjärna. Du som med din sårbarhet lyser upp min stig…

Du är unik. Du är en stjärna, som tindrar för mig. Bara jag kan se din själ...

lördag 21 januari 2012

Bemöt mig som en ärrad hjälte. Inte som en funktionshindrad arm stackare.



När man har en diagnos, en funktionsbegåvning * som jag har bemöts man ofta av folks tolkningar och förutfattade meningar. Som är att har man diagnos, måste någonting vara "fel", jag klarar sannolikt inte av att leva ett helt självständigt liv, drar man hastig slutsats av.
 Det är alltså synd om mig, tycker omgivningen som saknar kunskap om Aspergers syndrom och ADD.

När jag sedan berättar något om mitt liv, uppstår missförstånden. Om det inte är synd om mig, måste jag ta ansvar för dem som nyss kränkt mig.

Har man en funktionsbegåvning, måste man tåla att bli kränkt och missförstådd, verkar omgivningen utgå ifrån. Agerar utifrån sin tolkning i stället för att fråga mig.
I uppfattningen om vad en funktionsbegåvning innefattar, är att det inte går att föra en dialog med mig.

"Kränkdroppar" utlängs med livet. Jag måste ju förstå de som inte förstår sig på mig...

För mig kom det att bli att jag utplånade mig själv helt och hållet under min uppväxt. På bekostnad av andra som lever livet efter sina egna tolkningar.

När jag talar om hur jag fungerar, gör jag det inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag berättar bara om min vardag, min verklighet.

Sluta upp med att ha förutfattade meningar!!!

Min diagnos fick jag vid 32 års ålder. Efter att ha plöjt genom Stockholms Stadsbiblioteks psykiatriska bokavdelning. Jag visste i stora drag vilken diagnos jag hade, redan då jag kom till psykiatern som utredde mig.
Vem gör något sådant?? Inte en obegåvad hjälplös varelse.

* funktionsbegåvning är min benämning. Funktionsnedsättning är Socialstyrelsens benämning. Det blir till ett funktionshinder, när omgivningen sätter käppar i hjulet för mig.