Det vill säga, att all ens energi går åt till att värja sig för deras svingande svärd.
Hur lätt de suddar ut ens ansträngda försök till någon form av normala vardagsrutiner.
Hur lätt som en plätt det är, att sätta upp höga hinder för en aspergare.
För att sedan stå där och säga: "Du sade inte i från i tid. Skyll Dig själv..."
I bland känns det som det bara är jag som lever på 2000 talet, och resten är hopplöst kvar någongång i det förgångna.
Melissa Horn sjunger i sången: "Innan jag kände dig":
"Jag har blivit vald av andra
Det är min hemlighet
Den ena saknar känsla
Den andra ödmjukhet
Dom hade nåt gemensamt
Jag blundade för det
Jag har alltid hållit hårt
om dom jag inte orkat med..."
Som aspergare måste jag för döva öron, trots mina kommunikationssvårigheter förklara hur jag fungerar. I hopp om att vinna respekt hos dem som inte behöver förklara hur de fungerar.
Ett övertydligt förklarande hit och dit och om igen. Med risk att gång efter annan, få samma svar... "Du sade inte i från i tid. Så skyll dig själv."
