Att be om förlåtelse, är att släppa fången fri och inse att fången var du.

Det finns människor som projicerar sitt eget tunga förflutna på andra.
Som aldrig tar tag i sitt liv och sitt förflutna. Inte vill ta sitt ansvar.
Bär hellre sin tunga offerroll. Lever i svårigheterna som borde preskriberats och begravts för länge sedan. Skapar sig ett svårt liv.

Skapar vår egen verklighet, gör du och jag i varenda val i vardagslivet.

I svårigheterna, tror man och hoppas på förändring. Men svårigheterna får stå i centrum och får all uppmärksamhet. Det blir väldigt tungt att umgås med människor som ser på livet som svårt.
Där ett hårt slit, är som en kärt omhuldad mening i livet.

Man gör någon annan medberoende i en slags personlig identifiering av problem tillhörande det förflutna.
Problem som fortsätter att skapa svårigheter, som syns på flera olika sätt i vardagen.
Livet måste vara svårt. För jag fick ingen hjälp och förståelse, för kanske så otroligt länge sedan, att man kan undra hur detta självutnämnda offer alls klarar av att stå upprätt.

Så länge någon identifierar sig med svårigheter och motgångar i livet, kan inga förändringar heller ske. Inga nya överraskningsvindar blåsa in. Inga dörrar öppnas, som du trodde att inte fanns.

Du måste möta din egen rädsla, vanmakt och smärta. Hur stor den än är.
Bara då kan du förlösas i från svåra händelser i ditt förflutna.

Du är inte en del av dem. Du är på väg mot det där förunderligt fantastiska, som du på sätt och vis själv tror på. Du behöver inte orka, orka, orka bära på det svåra och tunga.

 Någonting är på väg att ske....

Där okunskapen finns, brukar bitterheten kasta sina långa skuggor!

Det finns människor (egenföretagare) som kan en massa saker.
Som har gått utbildningar, kurser och tagit examen i olika ämnen.
De har fina webbsidor, där de skryter om sina meriter.

Och de är förhoppningsvis väldigt duktiga på sin sak.

Men de kan inte bemöta människor på ett professionellt sätt.
De har glömt det viktigaste av allt. Det essentiella i livet, som sprider ringar på vattnet och ger sin genklang i alla mänskliga möten.
Hur man bemöter medmänniskor på ett finkänsligt och respektingivande sätt.

Tyvärr har jag erfarenhet av sådana här egenföretagare.
Och jag tror att det finns flera stycken sådana, där ute.

En privatperson som startar egen företagsverksamhet, får ofta slita som en slav för att få ekonomin att gå ihop.
Inte så konstigt då kanske, att man lätt börjar resonera i pengar.
Något som sedan sprider ringar på vattnet. Pengatänket går före allting annat i verksamheten.

Därför kan en skrytsam fasad i form av en jätteproffsig webbsida, vara oerhört viktig. För att locka kunder. Eller det vill säga, dra dem bakom ljuset. Inte helt och hållet, förstås.
Men den uppräknade meritlistan, berättar om vad som finns i teorin att hämta.

I bland kan även yrkestiteln få det att låta som att här är en person med verklig kompetens när det gäller kunnighet i ett medmänskligt bemötande.
Som modeordet coach... personlig livscoach och liknande.

Klienterna sätter då ett högt förtroende till en sådan person.
Allting fungerar, tills teori skall omsättas i praktiken.

Då skär det sig, så det visslar om det! Klienten får på egenhand kravla sig upp ur diket, bäst den kan.

Jag tycker själv att jag hakat upp mig på det här ämnet.
Det är för att jag själv brinner för mänsklig rättvisa, efter att ha fått kämpa som ett djur i mitt eget liv. Med neuropsykiatrisk diagnosticering sent livet. Och efter att ha mött diverse inkompetenta klumpedunsar, både före och efter diagnosen fastställdes.

Sist men inte minst, är det mycket viktigt att inte bli bitter i livet.
Där okunskapen finns, brukar bitterheten kasta sina långa skuggor!

Tillsammans skapar vi världen

När jag studerade vid Ågesta folkhögskola, Informatörsutbildning för Aspergers syndrom.
Är det kommunikologins nycklar till framgång, det som fick mig att utvecklas mest.

Kommunikologi är kunskapen om det vi har gemensamt - kommunikationen.

Hur vi kommunicerar med framgång. Hur vi når varandra över gränserna. Och sporrar varandra till förändring i en positiv riktning.

Alla som tror att fred i världen är möjligt, borde studera kommunikologi.
http://www.adlibris.com/se/bok/ta-fram-kraften-inom-dig-9789127127364
(Ta fram kraften inom dig, av Susanne Pettersson.)

Det är viktigt om vi skall nå varandra över gränserna, att kunna se värdet i människorna och inte hänga upp sig på ord. Att hänga upp, belysa och förstora ord. Tillika försvara ett ord, för den ondska det skapat i världshistorian. På grund av okunskap och en låg utvecklingsnivå.
Att således betrakta livet och omvärlden ur ett lågt grodperspektiv.
Är att värna om sin valda sanning, om att världen är oföränderlig.

Tillsammans skapar vi världen. Det sker i varje ögonblick och i varje möte mellan människor.

Här följer en text, som jag publicerat i bloggen redan tidigare. Det är en av kommunikologins nycklar.

"Valda sanningar 2:a framgångsnyckeln inom kommunikologin.
( Presupposition, ett påstående som genom yttrandet av ett annat påstående förutsätts vara sant. Även om det härledda påståendet nekas  så bär det med sig ett budskap om att presuppositionen är sann. ”Antar innan” Pre – suppose. Omedvetna/ medvetna. )

Valda sanningar 

En vald sanning är något man vid något tillfälle tar till sig och gör till ”sant”. Kan vara medvetet, men ofta omedvetet.
Det kan vara: Antaganden, fördomar, förväntningar, myter, tankar om att någonting är på ett visst sätt…, tro om…, sådant som ”sitter i väggarna”, att man redan kan/vet allting. T.ex. ”Så här har vi alltid vetat att det är.”

Valda sanningar om vad som är Aspergers syndrom: ”Att alla är likadana, att man kan om man försöker lite till, att man kan bli frisk, tycker synd om, saknar empatiförmåga, känslokalla, våldsamma och benägna att begå kriminella handlingar. Det är tanke konstruktioner.
”Vald sanning” är en inre begränsning. Valda sanningar är  begränsningar som vi själva sätter i våra tankar.

Exempel på valda sanningar:

”Eva växer upp med föräldrar som aldrig bråkar med varandra.. De är mycket tystlåtna. Tillslut leder det till skilsmässa. Evas valda sanning blir den, att vuxna som alltid är tystlåtna skiljer sig. ”

Mats och Eva blir ett par. Hur skall det sluta med så vitt skilda sanningar ?
Positiva valda sanningar är bra, ökar tilliten och tilltron till oss själva, andra och de sammanhang vi befinner oss i. Positiva valda sanningar  utgår ifrån kunskapsfakta man personligen tagit reda på.
Men negativa valda sanningar kan begränsa oss och hindra  utveckling.
En negativ vald sanning kan förändras om den blir medveten, omvärderad, ifrågasatt och omformulerad.

 Vilka valda sanningar har jag/vi som hindrar utveckling och som begränsar ?  Vilka har vi som är bra?
Vad får dig att tro/ tycka/ tänka så? Vad baserar du ditt uttalande på?  Vet du det eller tror du det?
Jag utgår ifrån mina valda sanningar och du ifrån dina. Det gäller att ha förståelse för detta för att vi ska ha möjlighet att förstå varandra.

”Mats växer upp med föräldrar som alltid är högljudda och grälar med varandra.. Tillslut leder det till skilsmässa. Mats valda sanning blir den, att vuxna som är högljudda alltid skiljer sig.”

”Eva växer upp med föräldrar som aldrig bråkar med varandra.. De är mycket tystlåtna. Tillslut leder det till skilsmässa. Evas valda sanning blir den, att vuxna som alltid är tystlåtna skiljer sig. ”
Mats och Eva blir ett par. Hur skall det sluta med så vitt skilda sanningar ?

Positiva valda sanningar är bra, ökar tilliten och tilltron till oss själva, andra och de sammanhang vi befinner oss i. Positiva valda sanningar  utgår ifrån kunskapsfakta man personligen tagit reda på.

Men negativa valda sanningar kan begränsa oss och hindra  utveckling.
En negativ vald sanning kan förändras om den blir medveten, omvärderad, ifrågasatt och omformulerad.

 Vilka valda sanningar har jag/vi som hindrar utveckling och som begränsar ?  Vilka har vi som är bra?
Vad får dig att tro/ tycka/ tänka så? Vad baserar du ditt uttalande på?  Vet du det eller tror du det?
Jag utgår ifrån mina valda sanningar och du ifrån dina. Det gäller att ha förståelse för detta för att vi ska ha möjlighet att förstå varandra."

Hur andras önskan hindrar min livsglädje.

Det här med andras förväntningar på mig, är det som gjorde min uppväxt riktigt tung.
Förväntningar som är för mig höga krav jag skulle leva upp till, för att alls duga åt min omgivning.

Jag fick redan i tidig ålder en övertygande självbild om att jag inte är vatten värd. Jag går inte att lära.
Allt som jag företar mig, blir till misslyckanden.

I vårt normativt styrande samhälle, inkluderas mycket och åter mycket. Vi får veta att saker och ting skall vara på ett visst sätt, redan med modersmjölken. Ingen nåd finns för den som avviker - tänker vi inte konkret. Men det inbakas i det kollektiva samhällstänkandet, i kulturen och i traditionerna.

Så här skall det vara. Livet.

Utan att blinka, tar vi patent på hela livet. Åt oss själva och andra.

Att ha AS/ADD * som innefattar personligheten, är en skillnad i funktionen. Det är som att vara på ständig resa i en ny kultur i ett främmande land.

Detta med andras förväntningar som blev till för höga krav, med resultatet ett obefintligt självförtroende och psykisk ohälsa under flera år.  Därför att mina ansträngningar till att försöka anpassa mig, föranledde till att jag utplånade mig själv helt och hållet.

 I dag är jag 46 år och för inte så många år sedan, tog jag revansch i mitt liv. Mitt liv har aldrig gått enligt andras förväntningar. Jag har således aldrig traskat några färdigt upptrampade vägar. Som är omgivningens förväntningar på hur saker och ting bör vara. Mina stigar, har jag alltid trampat upp själv.

De här passa in i normen tänkande människorna, kommer jag alltid att möta under livets gång. De går inte att undvika. Och jag får lov att förlåta dem som gärna vill läsa in mellan raderna, att ett jättebröllop är i vardande. Att jag skulle leva i ett traditionsenligt kärleksförhållande med en svärmorsdröm till man.

Till er vill jag säga följande:

Jag fyller snart 50 år och har inte haft många pojkvänner alls i mitt liv.
Jag har levt som singel och i celibat i så många år, att folk hellre borde fråga vad som är fel på mig.
Mitt liv har aldrig gått att anpassa in i några färdiga förhoppningar. Och det är just det som gjorde att jag gick i motvind under hela uppväxten och en bit in i vuxenålder.

Jag är själv väldigt nöjd och stolt över mig själv i dag. Min livsresa är min och högst unik.

Jag har alltid haft svårt för att anpassa mig i sociala sammanhang. Vet inte riktigt hur man etablerar kontakt med andra människor eller upprätthåller relationer till andra människor.
Samt att jag har ett stort behov av ensamhet. Att få återhämta mig och ladda batterierna.

Nu finns det de som alltid säger, då jag berättar om detta. Att jag inte behöver anpassa mig eller ta det så seriöst, då andra säger så här till mig.
Men snälla ni, det är just er jag talar om. Normen som vill tala om hur saker och ting bör vara.

Själv känner jag mig, ytterst besvärad över att i bland få höra att någon så innerligt hoppas på att jag skall gifta mig. Mina önskningar, min bild av ett liv med livskvalitet. Är inte att hitta mig en partner och att segla in i äktenskapets trygga (?) hamn.


För det är föga troligt att jag skulle klara av ett traditionellt äktenskap, säger jag av 46 årig livserfarenhet.
Jag är min egen. Fri som fågeln som inte är skapad för att existera i någonting som inte är anpassningsbart till min naturbegåvning.

Så, sluta tro att nu äntligen har hon hittat rätt!

AS/ADD = Aspergers syndom + AD(H)D. Koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsbrist, har jag så jag kunde sälja det portionsvis och bli en framgångsrik businesswoman.

P.S. Inget sagt om att jag inte skulle ha en man. Haha! D.S.

Stärkt självkänsla eller medicin.

Jag åt anti depressiva läkemedel i 15 år.
Under dessa år satt jag hemma isolerad med social fobi.
Jag gjorde några försök att delta i samhället och i det sociala samspelet med andra. Utan några framgångar som kunde stärka min omintetgjorda självkänsla.
Några ggr under dessa 15 år då jag dagligen åt anti depressiv medicin, försökte jag begå självmord.

Då jag hösten 2009 började studera vid Ågesta folkhögskolas informatörsutbildning för Aspergers syndrom. Hände något med mig.

För första gången någonsin i mitt då redan över 40 åriga liv, blev jag bekräftad för den som jag är.
Jag trodde att jag kommit till himlen, alternativt att det var en dröm jag ändå snart kommer att vakna upp ur, till min mörka, hopplösa verklighet.

Jag åt alltså anti depressiva i 15 år. I dag då jag lärt känna min identitet i funktionsskillnaden.
Funnit mig själv väldigt långt. Och med 46 års livserfarenhet kan blicka tillbaks på mitt liv. Är flera år som förlorade. De är nästan helt bortklippta och höljda i dunkel...

I dag då min verklighet är betydligt ljusare. Undrar jag hur många det finns med npf * diagnoser, som medicinerar mot depression ?!

Jag fungerar i min funktion som så, att jag har svårt med planering, organisering + att skapa mina egna vardagsrutiner utifrån ingenting. Jag är perceptionskänslig
och har därför ett stort behov av att återhämta mig. Jag är inte den som lätt tar initiativet i kontakten med andra människor. Min igångsättningsmotor har en lång startsträcka.
Resultatet blir då att jag lätt känner mig understimulerad.

Frågar mig om jag medicinerades emot depression eller mitt sätt att fungera i min funktion ?
Som att medicinera bort en personlighet som inte klarar av att anpassa sig i samhället.
Och som inte erbjuds en enda chans till att lära känna sig själv, förrän hon passerat 40 år i ålder.

Understimulans och en omintetgjord självkänsla - botas inte med läkemedel.

Varför är det enklare att ge medicin till en människa med diagnos inom AST * + ADD, än att bekräfta personen i dennes unikhet ?!

NPF = Neuropsykiatriska funktionsskillnader.
AST = Autismspektrum tillstånd.

Vilka spår lämnar du efter dig ?

Jag får spontan association till en person jag känner, när jag äter eller dricker något som inte anses hälsosamt. Denne hänvisar till sin yrkesroll, då h*n moralpredikar så fort jag kastar en blick på exempelvis en korv eller en glass. Vilka livshotande ingredienser de har.

Vid ett tillfälle frågade jag om den samme, kunde tänka sig att stå vid min sida, då jag skulle möta en prövning i livet. Nej, det skulle verka konstigt, blev svaret.

Hur vill du att andra människor minns dig som ?
Hängandes över glassdisken på ICA, får jag negativa minnes associationer av h*n som tycker att det är viktigare att utöva kontroll över folks matvanor, tillika njutning i livet.
Än att stå vid min sida, då jag ställs mitt i stormens öga i en mindre trevlig utmaning i livet.

Vi lämnar alla spår i våra medmänniskor. Och tänker inte alltid längre än vad näsan räcker, på att vi präglar in minnen av oss själva i andra människor.

Vem äger livet?

Har man diagnos inom AST * liksom jag. Är livet, det sociala samspelet en ständigt navigation på öppet hav.

Gör jag rätt? Eller gör jag fel?
Enligt de flestas uppfattning, gör jag mer fel än rätt.
Andra har alltid patent på hur livet skall se ut... och slår därför mig gärna i skallen, samtidigt som de kör över mig med godståg... utan att märka det själva.

Jag står liksom och gungar på fötterna. Fortfarande.
Har jag rätt till mina känslor? Överreagerar jag?
Hemfaller till överanalyserande av själva vardagslivet och medmänniskornas vara eller icke vara.

För att jag skall kunna känna Tillit till mina medmänniskor. De som vandrar med mig i livet.
Behöver de Tro på mig. Inte tala om för mig, att jag nu reagerade felaktigt i en specifik situation.

Jag är jag. Jag reagerar, agerar och hanterar livets olika situationer, utifrån det sätt som jag är skapad till.
Mina sinnen tolkar världen i detaljer och har inget filter att sålla omvärldens intryck.

Det är omgivningens attityder, de som talar om för mig att jag reagerar felaktigt. Som tar i från mig rätten att ha en självkänsla. 

AST = Autismspektrumtillstånd.

Be the star you like to see or show them who try to pull you down, that you are higher than them.

Do you like to see a star, look at me. Look carefully. I have wrinkles, I have dyed hair. I am 50 in a few years and in menopause.
A lot of people has stepped on me in life. I have been misunderstood, betrayed and bullied.

I do not need your attention to know if I am good enough!

Because those who made life miserable for me, has given me fuel to believe in myself.
I'm stronger than ever. I have a rare luminosity.

I am damn good looking and high intelligent. My setbacks which have been many, have shaped me into the person I am today.

You can shine like a star, without attention from other. I can, so can you.

I bring light of hope and fighting spirit to all of you.

Oceans of Love. 

Jag är inte dum i huvet. Jag tänker konkret.

Konkret tänkande.

Psykologen talade om för mig hur jag kan ändra attityd i en specifik situation.
Att jag inte behöver vara den som finns där ständigt lyssnande, närvarande. Som en dörrmatta.

Jag kan inte associera i det sociala samspelet. Inte snabbt och smidigt skifta fokus och/eller ta andra människors perspektiv. Jag kan inte tänka i alternativ.

Jag har ett logiskt analytiskt sätt att tänka. Som dominerar hela mitt sätt att fungera och tolka mina sinnesintryck. 

Så spara på energin och tala tydligt och enkelt, konkret om för mig hur jag kan vinkla och belysa en situation, på ett annat sätt, än det som jag ser just nu.

Hjälp mig att hitta lösningar. Jag förstår inte bättre av att du grälar på mig, om du tycker att jag fattar trögt. Eftersom du och jag förmodligen tänker på helt olika sätt.

När du blir arg på mig, ger du mig ytterligare något att grubbla över. Jag undrar då vilket fel jag gjort, som gett dig orsak till att bli just arg! Jag vet inte per automatik, vad en person som låter arg menar.

Det är inte att kommunicera, när man grälar på mig. En konstruktiv dialog, bär mera frukt.
Jag med mitt detaljerade, konkreta sätt att tänka. Föredrar ett kongruent samarbete i kommunikationen.
Där du presenterar alternativ för mig.

Jag kan behöva lära mig att bemöta andra i det sociala samspelet. I specifika situationer, som jag själv upplever mig inte kunna hantera. Vill du vara en medmänniska som bryr dig om att med några enkla steg, låsa upp dörren för mig ?

Mina övergivna rum

När jag ser på bilder av övergivna hus, känner jag på något sätt igen mig.
Inuti mig själv, är jag ett övergivet hus. Som ingen längre bryr sig om att besöka.
Inte hela jag. Inte till det yttre egentligen.

Jag har små rum inne i mig, som jag i bland råkar öppna dörren till. Och överraskas, samtidigt som jag så påtagligt blir medveten om övergivenheten och ett instängt, bortglömt rum. Som vill bli sett och omsorgsfullt vårdat.

Det bara står där. Det står där helt påtagligt i all sin misär. Med spår av liv och snickarglädje.
Men ingen ser det ändå. Det är inte värt att uppmärksammas, tycker massan av människor som passerar.

Jag har på grund av min autistiska diagnos, svårt att snabbt och enkelt klä mina känslor i ord.
Det betyder att jag i många år, levt med en mycket stor frustration inom mig. Som jag burit på helt själv.

Jag har erfarit att då jag gjort försök att kommunicera mitt inre. Inte helt sällan missförståtts.
Man har försökt ändra på mitt ordval eller sagt till mig på skarpen.
För att efteråt säga, att det var väl inte så farligt.

Om inte jag får uttrycka mitt inre, allt det som rör sig inuti mig. Som alltså inte flyter per automatik ut genom munnen. Så hur skall jag då göra för att formulera det, så att omgivningen förstår ?

Om man säger att "det var väl inte så farligt", när jag blivit nedtystad.
Blir nästa fråga; vem är det som tycker och vem gav dig rätten till att tala om, att det inte var så farligt, då jag redan känt att jag blivit kränkt ?

Någonting som jag fått finna mig i mången gång i mina försök till att kommunicera mitt inre och nå en medmänniska.

Människor med neuropsykiatriska diagnoser, är psykiskt sårbara och utsatta inför omgivningens attityder.
Jag är i behov av att andra människor tillämpar det som de flesta säger.
Nämligen att vi skall bry oss om varandra. Då inte minst, de "svagare" medmänniskorna.

Det händer alltså, att man inte ser mig, när jag söker kontakt.
Därför är en känsla av övergivenhet något som förföljt mig hela livet.

En del neuro typiker (= människor utan neuropsykiatrisk diagnos) som inte vet hur det är att leva med AS + ADD, ser bara det. Att jag borde enligt vad de själva klarar av i livet, klara av att uppnå samma sak.

Jag skriver inte det här för att det är synd om mig. För det är det ju inte.
Möt mig på mina villkor. Inte dina.
Det betyder även att en rak dialog är viktig, att den flyter. Att prata mycket och ofta.
Och att man lyssnar på varandra.

Good morning

 I have a herring and brown rice period, since some weeks ago. When I have my head full of thoughts that must be thought. I am busy of thinking....

There´s other things that need my full focus.
This constantly thinking "professor" inside my head, is very stubborn and independent other people.

Therefore, I cook food that does not interrupt my thoughts too much. I'm still interested in diet and health.

Last but not least: I Do Not Need To Be Fixed. I Am Not Broken.
I have Aspergers syndrome.

Mitt liv är värt mer än mina ord.

Jag har alltid varit en tänkare som analyserat min omgivning och på så sätt, sett till att vara ett steg före.
Dels för att i möjligaste mån förebygga överraskningar.
Men också för att förstå mig på människor. Vad är människor för något ? Varför talar de först och tänker efteråt ?

Jag har Aspergers syndrom. Som är en funktionsskillnad som innefattar personligheten.
Personer med Aspergers är ärliga och godhjärtade. Och förväntar sig detsamma hos sina medmänniskor.

När det sedan inte är så. Får jag orsak att fundera, bena ut i tankarna. Varför människor exempelvis hakar upp sig på att jag använt ett ord vid ett tillfälle, som väckt anstöt hos dem. Och tycker att jag borde tillrättavisas.

I stället för att tänka ett steg längre och visa mig som person och min livsresa som jag gjort på egenhand - ett genuint intresse.

Vad är ett enda ord, emot att jag likt fågel fenix rest mig ur min egen och mitt livs aska, ruiner och ödeläggelse.

Ord är känslouttryck. Och människan är så mycket mera än sina känslor.
Att på djupet veta att jag är så mycket mera än mina känslor, är stort. Större än mitt förstånd.

Därför önskar jag att vi visade varandra respekt och ger oss tid att intressera sig för en medmänniska.
I stället för att haka upp sig på vokabulären och leta efter felen man så uppenbart tror sig se.

Jag vill inte forma om någon annan utifrån deras ordval. För bortom orden och känslorna tar kärleken vid.
Jag älskar mina medmänniskor med ett öppet hjärta. Kärleken gav mig liv, lika mycket som även du gavs rätten att leva.

Lev och låt leva. För vi möttes sannolikt i den ständigt skapande kärlekens syfte.

Ni väntar på mig, men ni väntar inte mig.

Om sorgen.
Vi samtalar om sorgen en stund. Det känns mycket bra.
Det känns varmt på något sätt.

Vad är en sorg. Hur navigerar man på känslornas hav, när man har en personlighet som inbegriper autismspektrum.

Efter den här mycket långa resan, vandringen jag fått gå alldeles själv.
Frågar jag hur den här nya sorgen kommer att se ut och kännas...

Finns det djupare djup och högre höjder, än dem jag redan beträtt...

Hur talar man om sorgen, när jag har svårt att sätta ord på de omedelbara känslorna och riktigt förstå vad som bor därinne.

Känslornas hav och sorgens hav.
Vad är tillåtet, när allting är förändrat. Det nya är gammalt och det gamla är nytt.

Kan någon ta emot mig och förstå att det här kan vara rädsla.
Rädsla för er som inte ser att det inte är jag som skall bära... Bära ert begränsade synfält...

Sorgen blandas med rädsla. Någonting nytt har fört mig hit.
I mitt eget djup, i mitt eget hjärta och i själens eoner. Vet jag så väl, att det finns en hemlig kraft som burit mig. Trots min litenhet, fanns en livskraft mer än jag kunde räkna med.

Ändå är jag villrådig. Hittar inte orden och vill ha hjälp med att hitta ut. Hitta rätt.
Känslor och ord, blandas samman. Allt är sorg, rädsla, kärlek...

Ni väntar på mig, men ni väntar inte mig. Hur skall jag då kunna bära er och gå er tillmötes.
Känslornas hav. Jag hittar inte ut. Hjälp mig, med varsam hand och se in i mig... Hjälp mig att förstå livets skiftningar och det svallande havet av känslor i bröstet och i huvudet.