Jag är inte dum i huvet. Jag tänker konkret.

Konkret tänkande.

Psykologen talade om för mig hur jag kan ändra attityd i en specifik situation.
Att jag inte behöver vara den som finns där ständigt lyssnande, närvarande. Som en dörrmatta.

Jag kan inte associera i det sociala samspelet. Inte snabbt och smidigt skifta fokus och/eller ta andra människors perspektiv. Jag kan inte tänka i alternativ.

Jag har ett logiskt analytiskt sätt att tänka. Som dominerar hela mitt sätt att fungera och tolka mina sinnesintryck. 

Så spara på energin och tala tydligt och enkelt, konkret om för mig hur jag kan vinkla och belysa en situation, på ett annat sätt, än det som jag ser just nu.

Hjälp mig att hitta lösningar. Jag förstår inte bättre av att du grälar på mig, om du tycker att jag fattar trögt. Eftersom du och jag förmodligen tänker på helt olika sätt.

När du blir arg på mig, ger du mig ytterligare något att grubbla över. Jag undrar då vilket fel jag gjort, som gett dig orsak till att bli just arg! Jag vet inte per automatik, vad en person som låter arg menar.

Det är inte att kommunicera, när man grälar på mig. En konstruktiv dialog, bär mera frukt.
Jag med mitt detaljerade, konkreta sätt att tänka. Föredrar ett kongruent samarbete i kommunikationen.
Där du presenterar alternativ för mig.

Jag kan behöva lära mig att bemöta andra i det sociala samspelet. I specifika situationer, som jag själv upplever mig inte kunna hantera. Vill du vara en medmänniska som bryr dig om att med några enkla steg, låsa upp dörren för mig ?

Mina övergivna rum

När jag ser på bilder av övergivna hus, känner jag på något sätt igen mig.
Inuti mig själv, är jag ett övergivet hus. Som ingen längre bryr sig om att besöka.
Inte hela jag. Inte till det yttre egentligen.

Jag har små rum inne i mig, som jag i bland råkar öppna dörren till. Och överraskas, samtidigt som jag så påtagligt blir medveten om övergivenheten och ett instängt, bortglömt rum. Som vill bli sett och omsorgsfullt vårdat.

Det bara står där. Det står där helt påtagligt i all sin misär. Med spår av liv och snickarglädje.
Men ingen ser det ändå. Det är inte värt att uppmärksammas, tycker massan av människor som passerar.

Jag har på grund av min autistiska diagnos, svårt att snabbt och enkelt klä mina känslor i ord.
Det betyder att jag i många år, levt med en mycket stor frustration inom mig. Som jag burit på helt själv.

Jag har erfarit att då jag gjort försök att kommunicera mitt inre. Inte helt sällan missförståtts.
Man har försökt ändra på mitt ordval eller sagt till mig på skarpen.
För att efteråt säga, att det var väl inte så farligt.

Om inte jag får uttrycka mitt inre, allt det som rör sig inuti mig. Som alltså inte flyter per automatik ut genom munnen. Så hur skall jag då göra för att formulera det, så att omgivningen förstår ?

Om man säger att "det var väl inte så farligt", när jag blivit nedtystad.
Blir nästa fråga; vem är det som tycker och vem gav dig rätten till att tala om, att det inte var så farligt, då jag redan känt att jag blivit kränkt ?

Någonting som jag fått finna mig i mången gång i mina försök till att kommunicera mitt inre och nå en medmänniska.

Människor med neuropsykiatriska diagnoser, är psykiskt sårbara och utsatta inför omgivningens attityder.
Jag är i behov av att andra människor tillämpar det som de flesta säger.
Nämligen att vi skall bry oss om varandra. Då inte minst, de "svagare" medmänniskorna.

Det händer alltså, att man inte ser mig, när jag söker kontakt.
Därför är en känsla av övergivenhet något som förföljt mig hela livet.

En del neuro typiker (= människor utan neuropsykiatrisk diagnos) som inte vet hur det är att leva med AS + ADD, ser bara det. Att jag borde enligt vad de själva klarar av i livet, klara av att uppnå samma sak.

Jag skriver inte det här för att det är synd om mig. För det är det ju inte.
Möt mig på mina villkor. Inte dina.
Det betyder även att en rak dialog är viktig, att den flyter. Att prata mycket och ofta.
Och att man lyssnar på varandra.