Hur andras önskan hindrar min livsglädje.

Det här med andras förväntningar på mig, är det som gjorde min uppväxt riktigt tung.
Förväntningar som är för mig höga krav jag skulle leva upp till, för att alls duga åt min omgivning.

Jag fick redan i tidig ålder en övertygande självbild om att jag inte är vatten värd. Jag går inte att lära.
Allt som jag företar mig, blir till misslyckanden.

I vårt normativt styrande samhälle, inkluderas mycket och åter mycket. Vi får veta att saker och ting skall vara på ett visst sätt, redan med modersmjölken. Ingen nåd finns för den som avviker - tänker vi inte konkret. Men det inbakas i det kollektiva samhällstänkandet, i kulturen och i traditionerna.

Så här skall det vara. Livet.

Utan att blinka, tar vi patent på hela livet. Åt oss själva och andra.

Att ha AS/ADD * som innefattar personligheten, är en skillnad i funktionen. Det är som att vara på ständig resa i en ny kultur i ett främmande land.

Detta med andras förväntningar som blev till för höga krav, med resultatet ett obefintligt självförtroende och psykisk ohälsa under flera år.  Därför att mina ansträngningar till att försöka anpassa mig, föranledde till att jag utplånade mig själv helt och hållet.

 I dag är jag 46 år och för inte så många år sedan, tog jag revansch i mitt liv. Mitt liv har aldrig gått enligt andras förväntningar. Jag har således aldrig traskat några färdigt upptrampade vägar. Som är omgivningens förväntningar på hur saker och ting bör vara. Mina stigar, har jag alltid trampat upp själv.

De här passa in i normen tänkande människorna, kommer jag alltid att möta under livets gång. De går inte att undvika. Och jag får lov att förlåta dem som gärna vill läsa in mellan raderna, att ett jättebröllop är i vardande. Att jag skulle leva i ett traditionsenligt kärleksförhållande med en svärmorsdröm till man.

Till er vill jag säga följande:

Jag fyller snart 50 år och har inte haft många pojkvänner alls i mitt liv.
Jag har levt som singel och i celibat i så många år, att folk hellre borde fråga vad som är fel på mig.
Mitt liv har aldrig gått att anpassa in i några färdiga förhoppningar. Och det är just det som gjorde att jag gick i motvind under hela uppväxten och en bit in i vuxenålder.

Jag är själv väldigt nöjd och stolt över mig själv i dag. Min livsresa är min och högst unik.

Jag har alltid haft svårt för att anpassa mig i sociala sammanhang. Vet inte riktigt hur man etablerar kontakt med andra människor eller upprätthåller relationer till andra människor.
Samt att jag har ett stort behov av ensamhet. Att få återhämta mig och ladda batterierna.

Nu finns det de som alltid säger, då jag berättar om detta. Att jag inte behöver anpassa mig eller ta det så seriöst, då andra säger så här till mig.
Men snälla ni, det är just er jag talar om. Normen som vill tala om hur saker och ting bör vara.

Själv känner jag mig, ytterst besvärad över att i bland få höra att någon så innerligt hoppas på att jag skall gifta mig. Mina önskningar, min bild av ett liv med livskvalitet. Är inte att hitta mig en partner och att segla in i äktenskapets trygga (?) hamn.


För det är föga troligt att jag skulle klara av ett traditionellt äktenskap, säger jag av 46 årig livserfarenhet.
Jag är min egen. Fri som fågeln som inte är skapad för att existera i någonting som inte är anpassningsbart till min naturbegåvning.

Så, sluta tro att nu äntligen har hon hittat rätt!

AS/ADD = Aspergers syndom + AD(H)D. Koncentrationssvårigheter och uppmärksamhetsbrist, har jag så jag kunde sälja det portionsvis och bli en framgångsrik businesswoman.

P.S. Inget sagt om att jag inte skulle ha en man. Haha! D.S.

Stärkt självkänsla eller medicin.

Jag åt anti depressiva läkemedel i 15 år.
Under dessa år satt jag hemma isolerad med social fobi.
Jag gjorde några försök att delta i samhället och i det sociala samspelet med andra. Utan några framgångar som kunde stärka min omintetgjorda självkänsla.
Några ggr under dessa 15 år då jag dagligen åt anti depressiv medicin, försökte jag begå självmord.

Då jag hösten 2009 började studera vid Ågesta folkhögskolas informatörsutbildning för Aspergers syndrom. Hände något med mig.

För första gången någonsin i mitt då redan över 40 åriga liv, blev jag bekräftad för den som jag är.
Jag trodde att jag kommit till himlen, alternativt att det var en dröm jag ändå snart kommer att vakna upp ur, till min mörka, hopplösa verklighet.

Jag åt alltså anti depressiva i 15 år. I dag då jag lärt känna min identitet i funktionsskillnaden.
Funnit mig själv väldigt långt. Och med 46 års livserfarenhet kan blicka tillbaks på mitt liv. Är flera år som förlorade. De är nästan helt bortklippta och höljda i dunkel...

I dag då min verklighet är betydligt ljusare. Undrar jag hur många det finns med npf * diagnoser, som medicinerar mot depression ?!

Jag fungerar i min funktion som så, att jag har svårt med planering, organisering + att skapa mina egna vardagsrutiner utifrån ingenting. Jag är perceptionskänslig
och har därför ett stort behov av att återhämta mig. Jag är inte den som lätt tar initiativet i kontakten med andra människor. Min igångsättningsmotor har en lång startsträcka.
Resultatet blir då att jag lätt känner mig understimulerad.

Frågar mig om jag medicinerades emot depression eller mitt sätt att fungera i min funktion ?
Som att medicinera bort en personlighet som inte klarar av att anpassa sig i samhället.
Och som inte erbjuds en enda chans till att lära känna sig själv, förrän hon passerat 40 år i ålder.

Understimulans och en omintetgjord självkänsla - botas inte med läkemedel.

Varför är det enklare att ge medicin till en människa med diagnos inom AST * + ADD, än att bekräfta personen i dennes unikhet ?!

NPF = Neuropsykiatriska funktionsskillnader.
AST = Autismspektrum tillstånd.