Vem känner mig bättre än mig själv?

Kanske har jag skrivit om det här förut. Jag minns inte så bra, då min hjärna är ett enda virrvarr av tankar och funderingar. Mest om livets djup, varför människor är som de är.
Inte sällan, så till den grad, att vardagssysslorna hamnar på efterkälken.
Min hjärna blir snabbt övertrött, av för många tankar och intryck av olika slag.

Ofta grubblar jag över människors för mig helt obegripliga beteenden. Då jag inte kan se orsaks sambanden eller logiken, alls överhuvudtaget.

I min värld borde logiken alltid finnas med i livets alla skiftande situationer. I de möten som jag gör med andra människor. Vilka de än är.

Att bemöta andra med att tro sig kunna bota en från allting. Vad det än vara må.
Som om det skulle finnas en massa "fel"som måste åtgärdas.
Jag läser mellanraderna, att jag behöver byta livsstil, behöver lyssna på den här enligt sig själv, självutnämnda bästisens autodidakta förträffliga expertkunskaper. Som levereras vid alla givna tillfällen. Vare sig jag vill det eller inte.

HUR kan man bli så självuppfylld, att man glömmer bort att visa andra människor hänsyn och respekt? Att man inte verkar begripa, att om någon vill ha förändring, måste det utgå från dennes egna fria vilja.  Inte alls snudda vid tanken på att någon annan har en egen livshistoria, där man redan har lyckats rädda sig själv.

Den här nu före detta vännen, verkade bli oerhört skicklig på att nästla in sig, med att hitta lösningar på alltmöjligt som h*n vet hur de går att åtgärda. Avslutade oftast sina spontana moralpredikningar med frasen: Jamen, det här vet ju du redan! Du är ju så klok, och så vidare....

Stundtals stannar jag upp och undrar, varför människor startar eget företag, där de tycks arbeta hårt för att bygga upp en image av sig själva, som dumma i huvudet!

Aktivt praktiserad okunskap. Ack, vad det kan förstöra mycket.

Kosten verkar att ha blivit vår tids stora religion. H*n  tror sig hitta synder i maten.
Samtidigt som h*n inte ser sig själv i sin tvångsmässiga självbild.

Jag tror så här, att den som inte mår bra i själen, s.a.s. Söker efter andra att projicera sin egen strävan efter att bli en fulländad, lycklig människa.

I bland måste man bryta med någon, som vill göra en medberoende till sin rädsla över att se sitt eget inre. Fastän det kan vara svårt att bryta kontakten med någon som man känt länge och  haft en helt annan bild av.

Jag svävar i rymden, åt mitt eget håll. Bort i från dem som vill hålla mig kvar och försöker styra min färd genom universum. Jag tillhör ingen. Jag är mig själv. Lär dig hellre att lyssna i stället för att vilja förändra. En äkta vän, vill inte ändra på sina vänner.

Mitt evangelium är frihet och nytänkande.

Jag jobbar ständigt på att inte bli bitter på min frikyrkliga uppväxt. Det innebär att bygga min alldeles egna tro. På basen av att jag vågat mycket i mitt liv.
I pingstkyrkan, bland pingstvännerna finns det en rädsla för oliktänkande och för saker som är nya och annorlunda.

Gissa om det präglat mitt liv! Som vid 32 års ålder fick diagnoserna: Aspergers + ADD. Jag är annorlunda och oliktänkande. Och mitt liv har bestått av en hel massa risktaganden. Jag har trampat upp mina egna vägar. Inte gått de färdigt upptrampade, som man i frikyrkan förväntar sig.

Det finns dem som tror sig ha patent på hur den rätta vägen ser ut och dem som å andra sidan går den rätta vägen. Och det är två olika saker. Att välja med sin fria vilja.

Jag tror inte på min rädsla. Jag tror att Kärleken är en större kraft.
Jag tror på livet, i stället för att lyssna på de kraxande olyckskorparna i frikyrkan.

Så är det bara

Kolibrins vingar

Sorgen är en liten kolibrifågel, som med snabba och lätta vingeslag flyger runt mitt huvud. I vårsolens stora ljus, fladdrar mitt hjärta till.
Jag minns någonting du en gång sade....

Har kolibrifågeln kommit för att stanna nu?

Steg för steg skapar vi varandra.

Om ingen talar om för mig att det jag gör är tufft och modigt. Gör jag det som en av de övriga vardagssysslorna eller naturliga händelser i livet. Men jag gör och har gjort många djärva, modiga saker i mitt liv.
Att ha Aspergers syndrom, är som att vara upptäcktsresande i en helt ny kultur. Mycket som man förväntas ta förgivet, är inte självklart för mig.

Tydlig, rak och omedelbar kommunikation. Samt positiv feedback, ger mig livskvalitet och självkänsla.

Hitta hem genom natten.

Jag känner en frustration på djupet, som är svår att formulera i ord.
Det är trenddieter och människor som talar om hur viktiga och bra dessa dieter är.

Hur viktigt det är att undvika socker, gluten, fett och jag-vet-inte-vad-allt.

Det är för att jag vet hur psyket fungerar när man har sjukdomen Anorexia nervosa.
Det är som att leva i ett Helvete utan utväg.

Jag förstår inte vad syftet är med att jaga i ett ekorrhjul, efter yttre perfektionism.
Hälsa och trender och evig ungdom.

Den som levt i ett långvarigt mörkt lidande. Ett lidande som går djupt in i det egna psykets labyrinter.
Den söker efter en djupare mening. En djupare, stadigare mening med livet.

I detta djupa svåruttryckliga tillstånd, av självsvält. Är du mycket sårbar och lättpåverkad.
Av dem som säger sig veta den rätta vägen till hälsa och läkedom.

Därför blir jag så frustrerad, ledsen och sårad, på människor som obemärkt talar varmt om trenddieter. Och inte helt sällan, springer i från ansvaret för sina medmänniskor. Med orden, att jag menar ju inte att du måste följa det här....

Den som är inne i anorexians tankemönster. Där allt fokus, med stenhård kontroll, vägrar sig själv näring och förbjuder sig själv att leva.
Blir framförallt påverkad, av det som inte direkt serveras framför mig.

Det är en ond och farlig cirkel. Du tar till dig, det som på alla sätt minimerar dig själv.

Om folk själva visste, vilket förtvivlans mörker det är. Vilken sårbar skör människa man är. Som riktar sin fulla styrka, åt ett destruktivt håll. Med en stark längtan efter att få hitta hem, med sin själ och med sin ande. Inte med sin kropp.
Då skulle trendnissarna som brinner för den jordiska fåfängans strävan, efter mode och trend.
Även förstå, att livet har ett djup...

Jag hade anorexia de åren före jag blev diagnosticerad. Det var i slutet av 1990 talet.
Mina diagnoser innefattar min identitet, min självbild och mitt jag.
Det är inte helt ovanligt att personer med en personlighet inom autismspektrum tillstånd, drabbas av anorexia.

Och det är därför man bör vara försiktig med att tala högt om trenddieter och hur man skall leva rent och giftfritt.


Det är skillnad på att tala om kost och kost. Det krävs ansvar och respekt. Självdistans och mognad och medvetenhet om människans sårbarhet.

Jag vill inte vara en trenddiet-nisse, som försöker bli någon modemedveten evigt ung flicka.
Jag har i dag hittat hem till mig själv. Efter många år, fann jag mig själv och meningen med livet som har ett djup som består. Här går jag fortfarande på upptäcktsfärd i en inre trädgård. Jag är jag.
Jag vill inte försöka ens bli någon annan.

Fjärilens svindlande flykt genom sommaren

Det finns en styrka i att tänka efter före. Ett intellektuellt, konstant analyserande. Av livet. Människors skiftningar.
Där är min grundstyrka.

Mitt liv har varit en inre resa i ett landskap, som inte fanns utsatt på kartan. En obunden frihet. Som en fjärils....

Det finns de som velat fånga och äga den vackra fjärilens svindlande flykt.
Sommar och frihet, vill ju alla ha.

Jag borde ha tappat mina vingars vackra färg och mönster. Tappat förmågan att flyga.
Men jag visste, att den friheten jag har är min egen unika styrka.
Känslighet, mina vingars skönhet, friheten att flyga fritt... jag har flugit långt.

Jag är Baba fjäril.