Hur är det att vara ett litet barn och uppleva ett krig?
Barn har lättare att finna sig i livets olika situationer.
Ett barns outtalade, bortträngda smärta.
Barnet växer upp och blir en vuxen och en mästare på att kamouflera - skammen.
Skammen som det stora onda kriget förde med sig och in i det som vi skulle vara stolta över.
Vårt land, våra rötter, vårt arv, vår familj.
Vad ger du då vidare till dina egna barn?
Det är som ett träd, vars rötter växer sig allt längre ner i jorden. Årsringarna blir många, trädet blir högt och stort och stadigt.
Det ingen, absolut ingen ser. Är skammen som gått i arv.
Som ett litet barn i ett land i krig, föds smärtsamma trauman. Ur smärtan man får bära med sig, blir skammen naturlig. Man intalar sig att den som överlevt krigets trauman, skall klara av precis alla livets motgångar!
De bördor man själv inte orkar bära, försöker man bära med att förneka sig själv.
Man blir hemmablind i sin förnekande smärta.
Vi bär alla på ett ansvar för oss själva och på vilket sätt vi sprider ringar på vattnet.
Tidigt i livet fick jag lära mig att jag misslyckas. Upprepade gånger fick jag höra, att allting som jag företog mig - misslyckades jag med.
Liksom ett träd som först var ett litet frö, vattnades jag och blev omskött och växte. Men jag förstod att jag var en helt misslyckad växt, som inte dög någonting till.
Trots att jag ändå blivit skapad och vattnad.
Inte bara vattnad av människor som fått mig att förstå, att jag är misslyckad och en skam.
Jag har blivit vattnad av regn och snö och hagel och så kraftigt omruskad av stormar, att jag trott att jag inte kommer att överleva. Trots vårens återkommande livskraft och solens varma smekande vindar. Har vetskapen om att jag är misslyckad - varit störst av allt i mitt medvetande.
Att jag i dag vet att vara människa, på ett annorlunda sätt. Som fått utstå alla väderlekar, inte drar likhetstecken med att vara totalt misslyckad.
Har fört mig in på en väg, där jag tror på en Gud som tror på mig.
Guds Kärlek som skapat mig, är större än den helt misslyckade och hopplösa människan som jag länge var övertygad om att jag var.
Det kriget långt innan jag föddes, förde med sig tog sig en form av ett tungt svårmod. Som jag förväntats upprätta och tillfredsställa, det som togs ifrån alla krigets barn.
