Efter att ha tagit mod till mig under de senaste åren, med att ansöka om olika hjälpinsatser som kommunen erbjuder. Som jag skulle behöva för att bli praktiskt och psykiskt avlastad i min vardag. Med syfte att få mer energi, än det motsatta. Så har jag gjort en hel del erfarenheter om det krassa svenska samhället.
Jag har hunnit fylla femtio år. För mig innebär det att jag fått arbeta hårt med mig själv, för att uppnå självkännedom, självkänsla. För att hitta rätt och kunna landa i mitt eget jag. Det innefattar mycket av det som man normativt tar förgivet att alla kan o.s.v. Obs! Tyck inte synd om mig. För det är bara döda fiskar som flyter medströms!
Jag tänkte berätta lite om mina erfarenheter av s.k. hjälpinsatser som jag mött.
Till skillnad för hur det var för arton år sedan, då jag efter utredning fick mina diagnoser: Aspergers + ADD. Så är det flera som hört benämningarna. Men det är också allt.
Det finns enstaka som är mer kompetenta. Som förstår att det är långt mer än en etikett.
Dom löper risk att bränna ut sig, när det finns mycket som landar på deras axlar. Andras ansvar, som får samarbetet att krackelera.
Det är inte mig det är synd om, som istället för avlastning, får psykisk och fysisk utmattning.
Utmattning är ett tecken på att jag är en stark person, som står ut med en hel del.
Hur mycket jag än sätter ord på min egen funktion. Är det teoretiska kunskaper, som en majoritet tyvärr har. En del av dem jag träffat, har gett mig ett intryck i samtalen som om de skulle tala i tredje person. Som att det jag söker inte gäller mig. Utan någon odefinierbar person utanför sammanhanget.
På olika sätt kommer det alltså fram, att man inte tar mig på allvar. Detta händer, trots välskrivna läkarintyg och så mycket uppbackande informerande upplysningar om mig, som bara kan gå att få fram. Att jag ändå inte blir tagen på allvar.
Jag kan förstå att det är svårt att förstå vidden av en funktionsnedsättning, då ingenting syns utanpå. Men när inte muntlig och skriftlig information räcker. Vad gör man, när man gjort allt ?!
Mina krafter tryter och min strategi är att gå under jorden. Bli onåbar. För att jag behöver återhämta mig, ur utmattningen som får mig ur kurs, gång på gång.
Lid med dem som inte förstår, utan förstör. Att man en bit in på 2000 talet, inte kan förstå och acceptera människors olikheter.
