Sådan är kärleken.

Den kommer fågelvägen,
och vi förstår,
att vi har inget val.
Vi måste ta emot den
som man tar emot en ängel,
som plötsligt landar
i vår tåredal,
vi måste ta emot den
som man tar emot en sägen
och tro med samma tro,
som barnet har.

Sådan är kärleken
vi ville välja
- men hade inget val.

(Bo Setterlind. 1923 - 1991.)

Nekrolog över ett troll från pedagogikens barndom.

Fick höra att en av mina lärare från mina första år i grundskolan, har gått ur tiden.
Jag var 9 år när hon blev min klassföreståndare. 
Ett år tidigare hade man utan att fråga varken mig eller min tvillingsyster eller ens våra föräldrar, separerat oss åt.
Hon deporterades till en "hjälpskola", som det hette då i 1970 talets Finland.

Syrran fick selektiv mutism, men det är ett annat kapitel. *

Jag har flera tydliga minnen av lärarinnan. Matematik och gymnastik gick ut på att bryta ned min självkänsla.
Först efter 40 år har jag fått min självkänsla... jag har i ärlighetens namn inte vetat vad självkänsla är för något.
Lärarinnan kom att bli betydande i missgynnandet av det som små barn borde bygga upp. Självkänslan, att duga och klara av uppgifter på egenhand. Det lägger grunden för resten av livet, präglar en som person.

Hon var min klassföreståndare i 1½ år. Jag minns tydligt flera episoder från den här tiden.
Hon gav mig bestående minnen, jag var ett barn.

Det hände att hon skrek så det skar i öronen åt hela klassen. Alla barnen blev rädda.
Under en matematik lektion när jag som vanligt inte förstod något av sifferkombinationerna. Blev lärarinnan nervös när jag inte förstod vad hon upprepade gånger förklarade för mig framme vid tavlan. Kom hon fram till mig och förklarade i min mattebok i stället.
Då var jag så tillintetgjord redan, att jag inte fick ett ljud över mina läppar. Då skrek hon igen. Hela klassen teg, medan de på egenhand löste mattetalen i sina böcker. Jag trodde på riktigt att hon skulle slå mig med pekpinnen över fingrarna.

Jag gick ofta ensam för mig själv på skolgården under rasterna. Då brukade hon komma fram till mig och försökte få mig att leka tillsammans med de andra stojande, skrikande, vilda ungarna.
Där på skolgården försökte hon få kontakt med de fåordiga barnet, hon själv skrämt till tystnad.
Men hon hade inte mitt förtroende.
Skolan var de osaligas straffort. Jag ville helst slippa därifrån...

Gymnastiken, ja... Vi skulle nästan jämt spela "fyramål." (Brännboll) Man skulle träffa en boll med ett bollträ. Sedan skulle man springa till olika mål, som var ringar ritade i skolgårdens sand. Jag träffade aldrig bollen med bollträet.
Lärde mig aldrig heller spelreglerna, även om man ansträngde sig att göra dem tydliga enkom för mig. Alla skrek och jag var ett förvirrat barn som inte ville vara där överhuvudtaget.
Lärarinnan gav mig inget alternativ. Tvingade mig att medverka i fyramål.
Naturligtvis försökte jag göra allt för att slippa gymnastiken, men lärarinnan såg till att jag inte slapp undan.

Man skulle stå utanför omklädningsrummet om man inte kunde delta i gymnastiken, med en giltig förklaring.
De andra barnen kom alltid och retade och plågade mig, när jag tog modet till mig och ställde mig där.
Det tog en stund innan lärarinnan dök upp och övertalade det chanslösa barnet, att ändå medverka i gymnastiken.

Till min glädje bröt jag armen i vinterhalkan. I 3 veckor var jag gipsad och befriad från gymnastiken. En tid efter att gipset tagits bort, skulle jag inte delta i gymnastiken, hade läkaren sagt.
Jag utökade de gångerna.

Det sista minnet jag har av lärarinnan. Var när jag efter höstterminen i 4:an slutade i den skolan och flyttade till hjälpskolan var min tvillingsyster gick.
Lärarinnan stod då i dörren till skolans huvudentré och sade till mig och min mamma att hjälpskolan inte kommer att passa mig och mina behov.

Under tiden jag hade henne som klassföreståndare hade mamma gjort oförbätterliga försök att väcka lärarinnans uppmärksamhet. Mamma frågade henne om jag kunde få slippa gymnastiken. Men gensvaret blev att man inte ska lära barn att ljuga och besparas det som ändå är nödvändigt i deras fostran.

Utan tvekan var hon en betydelsefull början till hur komplicerat mitt liv skulle komma att bli.
Jag är inte bitter, jag har kämpat i hård motvind i alltför många år.
Men jag har vunnit en personlig seger som ingen kan ta ifrån mig! Jag är i dag ett levande exempel på att de mörkaste mörker kan vända till en mästerlig seger.

Det jag i dag skriver om, skriver jag inte utan att gråta en skvätt. Men kom i håg, att det inte är synd om en som ensam utan utomstående hjälp, tagit sig igenom eldstormar och vattenmassor!

*   http://habilitering.nu/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/diagnoskriterier_for_andra_diagnoser/dsm_selektiv_mutism/index.html?showNotes=1

Våld föder våld vid problemskapande beteende.

Hej Det finns en bok som heter "Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder." ( Bo Hejlskov.)  Som handlar om låg-affektivt bemötande.
Jag har tänkt skriva mer om det med egna ord.

Det som skapar problem i samspelet med personer med AS, ADHD. Är omgivningens bemötande attityder.

Vi har i dag ett språk att använda oss av när vi skall kommunicera. Då skall vi lära oss att använda det också.

När ett barn eller vuxen har ett utåtagerande beteende. Gäller det att inte försöka aggressivt stävja den personen.
Våld föder våld!
Vi har ju ett språk vi kan använda som verktyg i kommunikationen, inte sant!?
Går vi emot personen som vi upplever att har ett problemskapande beteende. Häller vi inte bara bensin på elden. Vi förstör chanserna till att skapa ett förtroende. Chanserna till att relationen till den andre skall kunna läka och växa.

Som psykologen Bo Hejlskov beskriver i sin bok, är det omgivningens bemötande attityd som grundar sig på okunskap, som är det som skapar problem.

Tror man att ett barn eller vuxen med utåtagerande beteende, kan skärpa sig om man brukar våld. Då är man kvar på stenåldern!

En felaktig attityd smittar lätt och personer med neuropsykiatriska svårigheter, känner inget förtroende för en. Och gör sitt yttersta för att undvika en.

Det som behövs är mer kunskap om NPF = Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Kunskap om att hur dessa personer fungerar. Så att man förstår varför de gör som de gör.
Att försöka anpassa sig till normen om man skärper sig. Visar ju att man inte ser personer med AS/ADHD för den som den är.

Ingen med AS/ADHD skall behöva anpassa sig. Det är omgivningens attityder som skall anpassa sig.

Om man tror att AS/ADHD måste tvingas anpassa sig, för att de annars kan bli utstötta. Målar man fan på väggen och har bara hindren för ögonen och inte möjligheterna.

Att nödgas anpassa sig till "normen", är garanti för främjandet av psykisk ohälsa.


Rekommenderade bokkällor:
"Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder." Av; Bo Hejlskov.

"Ta fram kraften inom dig" Av; Susanne Pettersson. ( Om kommunikologins nycklar.)

Vem bestämmer när jag får vara trött.

När jag femtioelvamiljoner ggr upplyst min omgivning om att jag är tvungen att äta en medicin som gör mig trött.
Den gör att jag sedan inte är särskilt talför och sällskaplig och på grund av trötthet lite kort i tonen när någon exempelvis frågar mig något. Då grälar man på mig!
När jag än en gång blir illa tvungen att påminna den grälsjuke, blir denne förnärmad och skulden faller tillbaka på mig.
Trampa runt i ring gjorde "vi" tills jag fick min diagnos: Aspergers syndrom + ADD vid 32 års ålder.
Fram till dess var jag införstådd med att jag inte fick vara trött. Fick åtminstone inte visa att jag var trött.

Har man AS är det mycket som stressar en. Man blir fortare utbränd. Det resulterade i att jag satt hemma i flera års tid. Själva livet stressade mig...
De som tar sig rätten att gräla på mig, tar då också på sig rätten att de utifrån sitt perspektiv bedömer att trött får jag inte vara. För det är deras vilja, inte min. Punkt.

När jag tar bladet ur mun och utvecklar den aktuella situationen, med den kunskap om AS och människokännedom jag har i dag. Blir svaret att jag är orättvis och skuldbelägger denne som grälade.

Nu dömer jag ingen, det här handlar om år av svårigheter utan att få någon hjälp utifrån. En uppgiven och maktlös attityd som vuxit sig djupt in.
Ändå fortsätter jag mig att förvånas, när jag vet att berörda personer egentligen vet bättre.

Varför måste skulden bäras av mig, undrar jag verkligen? Skulden till att jag råkar vara trött!?
Plötsligt är all vishet bortblåst... Man sitter så till den milda grad fast i en attityd där allting är oöverstigliga  hinder. Där skulden måste vara någons, för annars går det ju inte. Och går gör det inte, har aldrig gjort. Man styr aktivt hjulet i en bakåtrörelse.
Försvarar det som varit tungt och ohanterligt i det förflutna. Dem som egentligen är i akut nöd, deras funktionshinder försvarar man.

Att få omgivningen att förstå att det man i ord säger helst bör respekteras i praktiken. Har jag erfarit upprepade ggr under mitt liv. När man dessutom har svårt för att koppla känsla med tanke och uttrycka det rätt i det omedelbara nuet. Då man har AS. Har rört upp otaliga gräl!

Det allra svåraste är att få andra att förstå, att det ja´g berättar om hur jag själv fungerar, gäller i min vardag tillsammans med dem.
För de flesta kopplar inte i hop det, vi återkommer till ruta noll, på grund av deras förutfattade attityd...

Vem besitter rätt till att tala och tycka åt någon annan? Särskilt när den andre har vissa svårigheter med kommunikationen?
 När man sedan blir frustrerad över att man blir missuppfattad. Döms man ytterligare.
Min fråga är, HUR når jag sådana personer??

Ångesten är en sund drivkraft.

Min resa under de senaste två åren på Ågesta folkhögskola har varit en inre resa på djupet. Milt sagt.
Få vågar dyka ned på djupet in i sig själv, som jag gjort.

Jag kom än en gång hem till sommarstället i Finland, som jag gjort i över 40 somrar hittills.
När jag först nu då jag är 40 + lärt känna mig själv. Kommer jag inte tillbaks till barndomstrakterna och min familj, som om ingenting skulle ha hänt.
Det blir en regression som jag måste balansera upp emot min nuvarande inre verklighet...
Inte så konstigt att det uppstår affekt hos mig... som familjen inte kan ta emot. Eftersom de lever i en sedan länge invaggad sanning, om att funktionshinder är ett oöverstigligt hinder.
Det blir en tuff match för mig!

En natt rider jag på ångesten genom sommarnatten. Trots lugnande insomningstablett, gastkramar ångesten mig, tills jag kräks.
Men jag vet, att detta är min egen högst personliga inre kraft. Jag har nått en gräns och innehar en stor kunskap om problemskapande beteenden hos npf = neuropsykiatriska funktionsbegåvningar.
Men hur skall jag förmedla allt detta som forsar fram som en uppbrusande, vild fors.
Det missuppfattas! Och hur agerar man när en kraftig våg av blandade känslor rusar fram och bara måste ut, emottas som ett onödigt raseriutbrott. När jag skriker ut det som jag i över 40 år inte hade några ord för.
Hur skall jag nå enda in så att mina närmaste förstår att de oöverstigliga hindren går att komma över, om man bara tänker om, ändrar sin attityd. Har man levt med detta stora monster ett långt liv, är det inpräglat i själ och hjärta.
Skulden kastas genast utanvidare tillbaks på mig, var gång jag försöker nå fram. Någon måste ju bära skulden, oket, bojan, säger man.
Man tar de som jag känner störst nöd inför i försvar... Kom dem inte nära, de har haft det alldeles tillräckligt svårt redan. Än en gång måste de skyddas... Man går i cirkel som man gjort i åratal.

Vad jag ser är att man med detta beskydd försvarar det man antagit för sin sedan länge självvalda sanning. Nämligen de hinder som ej går att förlösa. På så sätt tillåter man inte någon förändring. Dörrar får inte öppnas, för tänk om det än en gång blir svårt. Oron är ens käpp man stöder sig på och har så alltid gjort.
Som alltid återkommer man till att Gud är den enda allenarådande hjälparen och att be till honom leder förhoppningsvis (den möjligheten är i detta fall minimal) till den rätta lösningen.
Man hoppas på Gud, men har mänskligt sett gett upp. Uppgivenheten signalerar man utåt omedvetet. Men talar om vikten av kärlek och omsorg i vardagen.
 Det är inte bara Guds vilja som råder. Var och en har en egen vilja som vi väljer sida med.
 En sällsynt kraft som i bland kommer upp och ut som ångest. Låt ångesten komma, den tillkännager en stor inre kraft som vill bryta fram ur mörker ut i ljuset.

Hur öppnar jag den verkliga möjlighetens dörr så att de som behöver se den vågar ta det enda steget de behöver ta. Över tröskeln emot en ny riktning de inte trodde fanns.

Ta ned ribban, man skall inte nå stjärnorna i dag. Säg mig vem det är som kräver det!? Skåda in i dig själv, det är du som trott att det inte går att ta små enkla steg.

Det är inte de breda vägarna som leder oss fram, det är de små stigarna upptrampade av dem som också lidit i det tysta.
Vanmakten är inte längre min följeslagare på livets väg. Därför reagerar jag när jag möts av den blytunga vanmakten som en självklar familjemedlem.

Låt aldrig vanmakten bli ett oöverstigligt hinder som tar plats i ditt hem som en given familjemedlem.  Det sker omedvetet och gror in i varje vrå av hemmet som nikotin. Ett gift som förmedlas vidare till den växande unga generationen.

Sommarhälsning av en funktionsbegåvad knarkare utan slutdestination.

Det finns så mycket här i världen som faller mellan stolarna. Som hamnar utanför det  positiva tänkandet, som har varit på mode ett tag redan.
Det handlar om människor som inte kan leva upp till "tänkdigglad" och "besåskalldufå."
Människor som nätt och jämt klarar sig i vardagslivet. Men ändå är påfallande udda.

Jag har en stor kunskap om npf = neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, därtill kännedom om vilka stöd och hjälpstrategier samhället har att erbjuda. Jag känner en stor oro  för hur det skall gå för dem som finns i gråzonen. Var de åldrande föräldrarna fungerar som deras enda överlevnadsstrategi. Och har enda sedan barndomen varit deras stora trygghet.

Dessa personer har inte kapacitet att själva ta ansvaret för sitt eget välbefinnande.
Hindren är många för att kunna bibringa dem hjälpinsatser.

Föräldrarnas enda nödställda utsatthet har blivit att lita till att högre makter, det vill säga att Gud skall gripa in.
Under åren som präglats av ett tillsynes hopplöst trevande i blindo, för att övervinna hindren. Har attityden i den allra närmaste omgivningen formats till ett undvikande... Man gör så gott man kan, men fortsätter att andas total vanmakt och hopplöshet, bakom den omsorgsfulla fasaden.
Det räcker ju inte med kärlek.

Morgon av Bertil Malmberg

Jag håller dig så gränslöst kär som ingen,
och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.

Ty du skall veta, att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.

Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
- de nyss begråtna och de länge döda.

Det ljusnar sakta och det ler och knoppas,
och livet sätter nya blad,
och det är du som gör, att jag kan hoppas,
och det är du som gör, att jag är glad.

Bertil Malmberg (1889- 1958)