Det ena ger det andra. Om Aspergers syndrom, mediciner och att raw food inte är kaninmat.

" En del unga människor med Aspergers syndrom frigör sig väl helt naturligt från sina föräldrar, men några har svårt med det. Jag tror delvis att det handlar om att man kan vara mer beroende av sina föräldrar på grund av att de utgör hela ens sociala nätverk. Men också att frigörelseprocessen i från föräldrarna inte startar av sig själv. "

"Det jag menar är att det i relationen mellan barn och föräldrar bör och behöver inträffa en förändring, en utveckling när man når vuxenålder så att man både känslomässigt och praktiskt står mer på egna ben."

Citat ur Gunilla Gerlands bok: "Aspergers syndrom. Hantverket och den professionella rollen."

Frigörelseprocessen kan vara både annorlunda, lång och för föräldrarna svår att hantera.

Det förekommer att föräldrarna fortsätter att ha den makten över sitt barn som har AS * hela livet, såsom föräldrarna bär ansvar och på så sätt är den som bestämmer över det minderåriga barnet.
Mer eller mindre och att det föds ett beroende.
Där personen med AS inte ges utrymme att göra självständiga livsval.

Maktbalans och maktlöshet.

För att personer med AS skall kunna frigöra sig från beroendet av föräldrarna, måste maktlösheten brytas.

Det gör vi bäst genom att hitta fler tillfällen där personen med AS får vara med och bestämma och vara delaktig i beslut som fattas.

Det kan vara utmanande för föräldrarna som redan i många år betraktat sitt barn som till stora delar hjälplöst och sett vilka svårigheter han/hon haft under åren. Att spontant släppa sin beskyddande roll och vara tillmötesgående och samarbetsvillig.

Motstånden mot anpassningar handlar alltså ofta om att man inte riktigt förstår svårigheterna.
Man är rädd för att personen med AS skulle kunna bli "lat" eller "bortskämd" om man anpassar för mycket.

Osunda mönster i attityd och förhållningssätt måste med sakkunnig kapacitet brytas.

Indirekt kan vi skapa förutsättningar - med bra hjälpmedel som kompenserar, genom att bidra med ökad självkännedom och självkänsla.

Ätstörningar är ganska vanligt hos personer med AS.
Förhållningssättet till den mat vi äter är inte enkel utan komplex. Eftersom maten är kopplad till psyket och hur vi betraktar den egna kroppen.

Mat kan för personer med AS även bli till ett special intresse. En fixering vid specifik mat, som då inte är en näringsrik och varierad kost.
Det kan röra sig om sötsaker och/eller fet mat.

Ett flertal kroniska sjukdomar har ökat de senaste 150 åren, på ett nästan exceptionellt sätt.
Under samma period  har också våra livsmedelsvanor starkt förändrats.
Kosten som orsakar vårtids sjukdomar, är inflammatoriska.

Konsumtionen av olika mediciner har även i sin tur ökat lavinartat.

Hela samhällsstrukturen har förändrats och därför måste vi vinna jorden åter. Det som är naturligt och som gagnar människorna till deras vinst.

Själv har jag haft ett något udda problem de senaste 2½ åren.
Aptitlöshet med viktminskning av centralstimulerande medicin jag tar för att behärska mina ADD-symptom.

Efter att ha kämpat mot ingen matlust i månader, väcktes mitt intresse för raw food och juicing (råsaft).
I stället för att varje dag försöka komma på vad jag vill äta, satsa på det som sådant som tillför kroppen riktig näring och syre.

Min förhoppning är att utveckla och införliva varför jag vill lära mig mera om raw food och juicing, i informerandet om AS. I hopp om att minimera fördomarna inom bägge områdena.Och kanske inspirera någon annan.

* AS = Aspergers syndrom.

Medvandrare

Jag behöver Dig, åtminstone en bit på livets väg.
Du min medvandrare.

Vi lever NU och är båda två som ett med vägarnas damm...
Vandrare i utnötta skor, alltid på vägen, påväg... framåt. Mot ett mål i fjärran, men ändå så nära.

Trötta i ben och fötter, stödjer vi oss emot varandra en stund.
En självklar gest.

Kom, min vän. Vandra med mig. Dela en glimt av tidsrymd. Av livet. Med Mig.

Låt mig få vara det balsam som lindrar dina inre sår.
Du vackra. Du ömtåliga. Du sällsamt unika stjärna. Du som med din sårbarhet lyser upp min stig…

Du är unik. Du är en stjärna, som tindrar för mig. Bara jag kan se din själ...

Bemöt mig som en ärrad hjälte. Inte som en funktionshindrad arm stackare.

När man har en diagnos, en funktionsbegåvning * som jag har bemöts man ofta av folks tolkningar och förutfattade meningar. Som är att har man diagnos, måste någonting vara "fel", jag klarar sannolikt inte av att leva ett helt självständigt liv, drar man hastig slutsats av.
 Det är alltså synd om mig, tycker omgivningen som saknar kunskap om Aspergers syndrom och ADD.

När jag sedan berättar något om mitt liv, uppstår missförstånden. Om det inte är synd om mig, måste jag ta ansvar för dem som nyss kränkt mig.

Har man en funktionsbegåvning, måste man tåla att bli kränkt och missförstådd, verkar omgivningen utgå ifrån. Agerar utifrån sin tolkning i stället för att fråga mig.
I uppfattningen om vad en funktionsbegåvning innefattar, är att det inte går att föra en dialog med mig.

"Kränkdroppar" utlängs med livet. Jag måste ju förstå de som inte förstår sig på mig...

För mig kom det att bli att jag utplånade mig själv helt och hållet under min uppväxt. På bekostnad av andra som lever livet efter sina egna tolkningar.

När jag talar om hur jag fungerar, gör jag det inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag berättar bara om min vardag, min verklighet.

Sluta upp med att ha förutfattade meningar!!!

Min diagnos fick jag vid 32 års ålder. Efter att ha plöjt genom Stockholms Stadsbiblioteks psykiatriska bokavdelning. Jag visste i stora drag vilken diagnos jag hade, redan då jag kom till psykiatern som utredde mig.

Vem gör något sådant?? Inte en obegåvad hjälplös varelse.

* funktionsbegåvning är min benämning. Funktionsnedsättning är Socialstyrelsens benämning. Det blir till ett funktionshinder, när omgivningen sätter käppar i hjulet för mig.

Kamrat Envälde

När jag läser om hur Stalins kommunistvälde behandlade balterna under 2:a världskriget. Kan jag faktiskt känna igen mig i hur okunskapen bemött mig och mina särskilda behov under mitt liv.

De kränkande förhören; "Är det inte så kamrat, att ni håller med.... är det inte så här kamrat att Vi har Rätt och Du Fel..."

Tyck inte synd om mig, är ni snälla. För jag återger ju bara hur kränkt jag blir när jag förväntas passa in i någonting som inte är naturligt för mig.

Om man tycker synd om, kan jag ju inte alls berätta hurdan min verklighet varit.
Andra tycker och tänker åt en... när det sedan inte går som andra hoppats på, då är man hopplös enligt andra.

Det är alltså inte synd om mig som inte levt upp till vad andra tyckt. Det är synd om dem som inte sett att jag inte är en i den grå massan.

Eller hur?

Där friheten går sin egen väg, lämnas en värme kvar...

Förut satt jag ensam hemma och ugglade i en herrans massa år. Sen gjorde jag en tillfällig resa i mitt inre... Jag blev aldrig riktigt färdig med enstöringslivet. Så nu tänker jag fortsätta med det.

Min karriär som informatör är över. Säg vad fan ni vill. Nu är det så att bara jag bestämmer över mitt liv.

Förändringar stressar och måste få ta tid när man har AS.
Bara för att jag inte lyder order på kommando, betyder det tammefan inte att jag misslyckats. Nån jävla karriär kommer jag ändå aldrig att göra. Inte en sådan som andra vill måla upp på väggen och sedan tvingar mig att titta på. Alltså inte en sådan där som  för med sig bitterhet inslaget i falska papper av lycka och spikrak framgång.

Det är ju ändå bara jag som kan leva mitt liv. De som kommer och vill tvinga mig till någonting som de själva bestämt att är vägen till lycka för mig, må ryta hur mycket de vill. För dem tar jag avstånd i från.


Det är redan tillräckligt att mina fotsteg lämnat kvar värme i vägarna som jag vandrat. Att andra kan minnas mig och de avtryck mina steg ändå gjort. Att jag levt och lever och är född fri och omöjlig att binda.

Låt mig vara mig själv. Låt mig vara i fred. Låt mig få vara i Friheten. Vad är det som är så fel med det !?

Mod är att göra det du inte vågar

 Det finns en stor styrka i att våga lämna en trygg hamn och ge sig av mot nya  mål utan att se nästa  hamnplats.
I dag har jag en helt annan och helt ny grundstyrka inom mig, än vad jag hade för 2½ år sedan, då jag kom till Ågesta folkhögskola.


För mig var Ågesta  som att komma till himlen. Det som de har gett mig, har jag inte fått någon annanstans förut !
När jag kom till Ågesta hade jag vandrat länge längs flera olika vägar. Jag var mycket trött…
I dag vandrar jag inte under en tung börda.

Nu kastar jag ut från hamn och seglar bort och ut….  Fyrarna är i jämn linje, så att jag ser att navigera längsmed fyrarnas ledande ljus.  Trots mörker och öppet hav, seglar jag helt själv för första gången i mitt liv. Litar till stjärnorna och fyrarna, att de leder mig framåt.

Det är inget misslyckande i att gå sin egen väg mitt i terminen.  Det är att inse, att jag nu är färdig att våga segla helt själv för första gången.  Jag klarar etappsträckan, för att jag  navigerar med ett stort mod och inre styrka. 

Att våga gå är att tro på livet, tro på att jag har en unik talang och ett unikt handlag och livsrytm som är min stora styrka. 


Min tid på Ågesta har inneburit en svindlande inre resa, en lång upptäcktsresa i min identitet.
Att studera är ofta en resa i kunskapens värld. För mig har tiden på Ågesta varit en svindlande djupdykning långt in i mitt eget inre.


Visst är att jag kommer att sakna Ågesta folkhögskola. Jag kommer aldrig att glömma vad ni gav mig !

Jag är inget offer för skammen. Jag är en stjärna!

På förekommen anledning, fick jag ge svar på tal:

Om du uppfattar AS = Aspergers som någonting nedsättande, så är det just skam du upplever.
Aspergers är en funktionsbegåvning. Det är inte ovanligt att Nobelpristagare har det.
AS har ingenting med låg begåvning att göra. Tvärtom så har man ofta en begåvning högre än genomsnittet.
Jag är stolt över min diagnos. Jag är tackvare den, inte en i mängden.

 Fröken X är INTE utvecklingsstörd. Hon har diagnos inom autismspektrumet. Vilket betyder att hon på vissa områden är senare i utvecklingen.

Det är just skamkänslorna kring att NPF = Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar skulle vara någonting negativt, som är sorgligt! Om man lever med den uppfattningen, lever man i tron att det innebär att man är offer för sina motgångar.
När man kan se det som funktionsbegåvningar och tillgångar!

Livet blir övermäktigt när man sätter ribban för högt. När man sänker den och ser det man faktiskt är bra på. Då kan underverk ske.

Det går att bli kvitt känslorna av att man är ett offer som får bära på skam resten av livet.

Citerar Tony Attwood i boken; " Den kompletta guiden till Aspergers syndrom" :

" Jag ser personer med Aspergers syndrom som en lysande tråd i livets rika vävnad. Vår civilisation skulle vara ytterst trist och steril om vi inte hade människor med Aspergers syndrom och värdesatte dem."