Bemöt mig som en ärrad hjälte. Inte som en funktionshindrad arm stackare.

När man har en diagnos, en funktionsbegåvning * som jag har bemöts man ofta av folks tolkningar och förutfattade meningar. Som är att har man diagnos, måste någonting vara "fel", jag klarar sannolikt inte av att leva ett helt självständigt liv, drar man hastig slutsats av.
 Det är alltså synd om mig, tycker omgivningen som saknar kunskap om Aspergers syndrom och ADD.

När jag sedan berättar något om mitt liv, uppstår missförstånden. Om det inte är synd om mig, måste jag ta ansvar för dem som nyss kränkt mig.

Har man en funktionsbegåvning, måste man tåla att bli kränkt och missförstådd, verkar omgivningen utgå ifrån. Agerar utifrån sin tolkning i stället för att fråga mig.
I uppfattningen om vad en funktionsbegåvning innefattar, är att det inte går att föra en dialog med mig.

"Kränkdroppar" utlängs med livet. Jag måste ju förstå de som inte förstår sig på mig...

För mig kom det att bli att jag utplånade mig själv helt och hållet under min uppväxt. På bekostnad av andra som lever livet efter sina egna tolkningar.

När jag talar om hur jag fungerar, gör jag det inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag berättar bara om min vardag, min verklighet.

Sluta upp med att ha förutfattade meningar!!!

Min diagnos fick jag vid 32 års ålder. Efter att ha plöjt genom Stockholms Stadsbiblioteks psykiatriska bokavdelning. Jag visste i stora drag vilken diagnos jag hade, redan då jag kom till psykiatern som utredde mig.

Vem gör något sådant?? Inte en obegåvad hjälplös varelse.

* funktionsbegåvning är min benämning. Funktionsnedsättning är Socialstyrelsens benämning. Det blir till ett funktionshinder, när omgivningen sätter käppar i hjulet för mig.

Kamrat Envälde

När jag läser om hur Stalins kommunistvälde behandlade balterna under 2:a världskriget. Kan jag faktiskt känna igen mig i hur okunskapen bemött mig och mina särskilda behov under mitt liv.

De kränkande förhören; "Är det inte så kamrat, att ni håller med.... är det inte så här kamrat att Vi har Rätt och Du Fel..."

Tyck inte synd om mig, är ni snälla. För jag återger ju bara hur kränkt jag blir när jag förväntas passa in i någonting som inte är naturligt för mig.

Om man tycker synd om, kan jag ju inte alls berätta hurdan min verklighet varit.
Andra tycker och tänker åt en... när det sedan inte går som andra hoppats på, då är man hopplös enligt andra.

Det är alltså inte synd om mig som inte levt upp till vad andra tyckt. Det är synd om dem som inte sett att jag inte är en i den grå massan.

Eller hur?

Där friheten går sin egen väg, lämnas en värme kvar...

Förut satt jag ensam hemma och ugglade i en herrans massa år. Sen gjorde jag en tillfällig resa i mitt inre... Jag blev aldrig riktigt färdig med enstöringslivet. Så nu tänker jag fortsätta med det.

Min karriär som informatör är över. Säg vad fan ni vill. Nu är det så att bara jag bestämmer över mitt liv.

Förändringar stressar och måste få ta tid när man har AS.
Bara för att jag inte lyder order på kommando, betyder det tammefan inte att jag misslyckats. Nån jävla karriär kommer jag ändå aldrig att göra. Inte en sådan som andra vill måla upp på väggen och sedan tvingar mig att titta på. Alltså inte en sådan där som  för med sig bitterhet inslaget i falska papper av lycka och spikrak framgång.

Det är ju ändå bara jag som kan leva mitt liv. De som kommer och vill tvinga mig till någonting som de själva bestämt att är vägen till lycka för mig, må ryta hur mycket de vill. För dem tar jag avstånd i från.


Det är redan tillräckligt att mina fotsteg lämnat kvar värme i vägarna som jag vandrat. Att andra kan minnas mig och de avtryck mina steg ändå gjort. Att jag levt och lever och är född fri och omöjlig att binda.

Låt mig vara mig själv. Låt mig vara i fred. Låt mig få vara i Friheten. Vad är det som är så fel med det !?

Mod är att göra det du inte vågar

 Det finns en stor styrka i att våga lämna en trygg hamn och ge sig av mot nya  mål utan att se nästa  hamnplats.
I dag har jag en helt annan och helt ny grundstyrka inom mig, än vad jag hade för 2½ år sedan, då jag kom till Ågesta folkhögskola.


För mig var Ågesta  som att komma till himlen. Det som de har gett mig, har jag inte fått någon annanstans förut !
När jag kom till Ågesta hade jag vandrat länge längs flera olika vägar. Jag var mycket trött…
I dag vandrar jag inte under en tung börda.

Nu kastar jag ut från hamn och seglar bort och ut….  Fyrarna är i jämn linje, så att jag ser att navigera längsmed fyrarnas ledande ljus.  Trots mörker och öppet hav, seglar jag helt själv för första gången i mitt liv. Litar till stjärnorna och fyrarna, att de leder mig framåt.

Det är inget misslyckande i att gå sin egen väg mitt i terminen.  Det är att inse, att jag nu är färdig att våga segla helt själv för första gången.  Jag klarar etappsträckan, för att jag  navigerar med ett stort mod och inre styrka. 

Att våga gå är att tro på livet, tro på att jag har en unik talang och ett unikt handlag och livsrytm som är min stora styrka. 


Min tid på Ågesta har inneburit en svindlande inre resa, en lång upptäcktsresa i min identitet.
Att studera är ofta en resa i kunskapens värld. För mig har tiden på Ågesta varit en svindlande djupdykning långt in i mitt eget inre.


Visst är att jag kommer att sakna Ågesta folkhögskola. Jag kommer aldrig att glömma vad ni gav mig !

Jag är inget offer för skammen. Jag är en stjärna!

På förekommen anledning, fick jag ge svar på tal:

Om du uppfattar AS = Aspergers som någonting nedsättande, så är det just skam du upplever.
Aspergers är en funktionsbegåvning. Det är inte ovanligt att Nobelpristagare har det.
AS har ingenting med låg begåvning att göra. Tvärtom så har man ofta en begåvning högre än genomsnittet.
Jag är stolt över min diagnos. Jag är tackvare den, inte en i mängden.

 Fröken X är INTE utvecklingsstörd. Hon har diagnos inom autismspektrumet. Vilket betyder att hon på vissa områden är senare i utvecklingen.

Det är just skamkänslorna kring att NPF = Neuro Psykiatriska Funktionsnedsättningar skulle vara någonting negativt, som är sorgligt! Om man lever med den uppfattningen, lever man i tron att det innebär att man är offer för sina motgångar.
När man kan se det som funktionsbegåvningar och tillgångar!

Livet blir övermäktigt när man sätter ribban för högt. När man sänker den och ser det man faktiskt är bra på. Då kan underverk ske.

Det går att bli kvitt känslorna av att man är ett offer som får bära på skam resten av livet.

Citerar Tony Attwood i boken; " Den kompletta guiden till Aspergers syndrom" :

" Jag ser personer med Aspergers syndrom som en lysande tråd i livets rika vävnad. Vår civilisation skulle vara ytterst trist och steril om vi inte hade människor med Aspergers syndrom och värdesatte dem."

Ode till läkemedelsindustrin

Vad är bra och vad är dåligt egentligen?  När kan jag säga att jag mår bra? Var går gränsen för det rimliga... frågar den tålmodige som tillåtit sig att tåla gränslöst mycket i livet.

För två år sedan försvann Ritalin SR, den centralstimulerande tabletten som hjälpte mig att hålla skärpan och orka ha en längre uthållighet.
Fick efter det prova en hel rad olika centralstimulantia, som alla hade liknande biverkningar som inte ville avta och hitta balans i mitt mående.
Jag hade av de flesta förvisso längre uthållighet. Men befann mig i ett ständigt tillstånd av rus.

Det preparatet som sades vara mest likt Ritalin SR, mådde jag allra sämst av!!!

Efter ett tag visste jag inte vilken av dessa mediciner jag tagit. I hur lång tid, vilken dos eller styrka.
Minns ändå på ett ungefär namnen på dem...

Har nu i kanske ett halvår ätit Ritalin, korttidsverkande tablett.
Det positiva med den är ett försvinnande kort ögonblick av fokus, uthållighet och en viss upprymdhet som får mig att uppleva mig själv som en aning översocial.

Baksidan är att inte kunna lokalisera var känslorna av hunger och  törst kommer i från. Eftersom de nästintill försvinner. Det är närmast ett AS symptom att inte kunna koppla känsla med tanke.

Rekyleffekten, d.v.s. när medicinens verkan börjar minska... exakt när det sker, kan jag omöjligt beskriva. Det är som att långsamt sjunka ned i en omtöcknad overklighetskänsla. Där jag inte har någon uppmärksamhetskontakt med min omgivning.

Det kan kännas som att jag i bland tagit en tablett för tidigt... För uppmärksamhetssvårigheterna blir enorma. Det krävs en stor kraftansamling av koncentration för att jag ska kunna koncentrera mig, balansera fokus. Fokus i både tankar och i blicken. Men när är för tidigt eller för sent... det har jag inte lyckats få någon uppfattning om under snart två års tid.

Mina exekutiva funktioner * är besvärligare. Planeringen, organiseringen av vardagen kräver full uppmärksamhet, som jag alltså inte har.
Hunger och törst, förtränger jag... då krafterna måste fokuseras på någonting jag vill ha utfört.
Jag fungerar så manuellt som man bara kan. Fokuserar bara på en sak åt gången.

Fastnar medvetet och omedvetet i tankar kring planering av vardagliga sysslor. Tankarna kretsar kring att jag måste t.ex.diska, men att annat också måste utföras. Där tar orken slut! Jag glömmer och slarvar. Flera saker blir aldrig slutförda eller ens påbörjade. Jag glömmer eller orkar verkligen inte, på grund av att uppmärksamhetsskärpan ständigt avleds av någonting annat som fångar uppmärksamheten.

Lämnar jag bort tabletterna helt, blir jag utmattad genast ! Orkar inte ta mig samman för något.

Det är svårt för andra att leva sig in i hur det är för en annan, att leva med en ständigt snurrande, spelande karusell i huvudet. När man dessutom är omtöcknad i någonsorts overklighetskänsla. Där jag inte har kontakt med mig själv eller uppmärksamhet på omgivningen.

Vissa dagar då jag träffar andra, upplever jag mig själv mera autistisk. Ansiktsmimiken och mitt kroppsspråk är stelare än vanligt. Hur jag än inombords ryter åt mig själv, att jag måste skärpa till mig. Fungerar det inte !

Jag försvinner under mina autistiska dagar såpass djupt in i dagdrömmar, att jag måste anstränga mig för att uppfatta var jag befinner mig.

Det kommer stunder då jag inom mig skriker efter att få slippa det här!


Det här har jag fått i uppdrag att beskriva med egna ord. Hur jag upplever situationen... både för mig själv och kanske jag kan hjälpa någon i en liknande desperat sits.

Slutgiltigt; Tyck inte synd om mig! Jag är en kämpe, med en besynnerlig envishet. En överlevare som redan förr vandrat i oländiga berg och dalar.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/annorlunda_tankande/exekutiva_funktioner/exektuiva_vid_autism/index.html

Kommunikation versus relationer.

Jag stöter på patrull både när jag själv har en aspergers personlighet och när andra bemöter personer med diagnos AS utifrån sina fördomar. Nu talar jag av egen erfarenhet.

Kommunikationen flyter inte som smort i alla lägen.
Jag känner mig ofta överraskad och frågande inför andras reaktioner, mimik och kroppspråk och attityd.
Att tolka mina medmänniskor rätt och att samspela spontant på det givna ögonblicket med andra människor i det vardagliga livet - fungerar ej per automatik.
Det betyder, att jag inte är trög eller har en låg fattningsförmåga.

Jag är beroende av en social tolk. Någon jag kan ha som bollplank, återge med egna ord vilka jag träffat och vad som sagts. Den personen reder sedan ut begreppen och får mig att se på situationen jag nyss varit med om, ur ett annat perspektiv.

Det är inte när konflikten är ett faktum. Utan i förebyggande syfte, så att inte konflikter i mina relationer till andra människor skall kapsejsa och att jag hamnar i skottgluggen.

Att jag fungerar så här, att ta andra till hjälp för att kunna tolka min omgivning.
Betyder inte att någonting är fel på mig!

Min erfarenhet är den, att man bemött mitt sätt att fungera, med att utgå i från att jag mår dåligt. Då bemöter man inte mig som person utan med sin förutfattade mening om att AS är någonting negativt i sig.

Omgivningen har inte förstått varför jag inte kan tala spontant med andra. Inte förstått varför jag tar omvägar i kommunikationen. Många har tolkat det som att jag är deprimerad eller att någon säkert gjort mig sårad. Eller att det är någon konflikt jag råkat in i. Och då inte helt sällan är det jag som får skulden, eftersom jag inte kan förklara mig med att besvara öppna frågor.
Den sociala tolken skall fungera som en lyssnare med kunskap om AS och att kommunikation inte är ett enda för var och en självklart sätt att samspela med andra människor.

Att må dåligt ingår inte i kriterierna. Den uppfattningen har många och det är förvirrande och kränkande. I verkligheten handlar det om någonting helt annat - att jag har svårt med spontan kommunikation.