Min identitet i ditt ingenmansland

Det finns mycket att säga till om hur man bör bemöta sina medmänniskor.

Inte minst då det gäller personer med diagnos inom autismspektrumet.

Har själv på nätet stött på två stycken för mig okända individer, som gärna önskat få lära sig mera om personer med aspergers syndrom och hur jag fungerar i praktiken.

Det begår genast det felet man skall undvika, i alla fall i kontakten med mig.
Att bli kompisaktigt social. Komma med hurtiga utrop och självklara förslag.
Som att t.ex. nästan genast upprepade gånger pusha på att vi absolut borde träffas eller tilltala mig på ett skojande kamratligt sätt. Det är okej vid något enstaka tillfälle. Men håll gärna avstånd tills jag tar initiativet.

Jag anklagar ingen för att gå för fort och för öppenhjärtligt tillmötes. För det är ju inget fel i det.

Men har man AS * som jag har, är det inte spontant social som jag är.
Det är just i det sociala samspelet med andra som jag fungerar annorlunda. Själv är jag avvaktande och vill gärna veta syftet med ALLT.

Om någon jag inte känner så väl, dyker på mig för snabbt och/eller för ofta, kan jag reagera med att vända taggarna utåt. Eftersom jag behöver tid till att lära känna andra människor.

Det är detaljerna som gör helheten. Och jag önskar bli respekterad för att jag inte förstår varför jag skall vara kompis med en vilt främmande människa, som själv inte förstår varför jag har samma ton som honom/henne.

Det här är mina egna tankar, erfarenheter... Alltså inget som gäller alla med diagnosen.

Jag mötte även en person som gärna ville lära sig mer om AS i praktiken och envisades om att tala om "ni" med AST *. Jag ingår inte i någon grupp individer.
Jag är jag och det är just det som gör mig unik. AS personligheter är ytterst unika personligheter.
Och känsliga för att inte bli placerade i någon vi och dom kategori.

Med rubriken: "Min identitet i ditt ingenmansland" vill jag tala om att jag först då jag fyllt 40 år. Först då började det så sakteliga gå upp för mig. Lite i taget, stod det allt klarare för mig att jag på bekostnad av omgivningens okunskap om vad aspergers syndrom och ADD (ADHD, utan hyperaktivitet)  är, har jag utplånat mig själv.
Omgivningens förväntningar och krav som jag inte klarat av att leva upp till, har blivit mina ständiga misslyckanden. Mina misslyckanden att inte leva upp till det omgivningen önskat, har föranlett till att jag så sakteliga bröts ned i min självkänsla.

För dem som inte sett mig för den jag verkligen är, har jag befunnit mig i ett ingenmansland.
Därför ingår jag inte i något "ni med AS".

Jag har en självständig jagstyrka, som gjort att jag överlevt. Vilket beskriver en mycket unik personlighet, som inte klarar av att anpassa mig till något normativt flockbeteende.

Min önskan är att du som läser det här, lär känna mig och inte tilltalar mig med att säga "ni med AS".




AS = Aspergers syndrom
AST = Autismspektrumtillstånd