Livets räckvidd

Psykisk ohälsa är något som förekommer i det fördolda. Det behöver inte synas utåt särskilt mycket.
Psykisk ohälsa är ett begrepp med en vid räckvidd.

Jag föddes år 1967 i Helsingfors, Finland. In i en familj där jag är yngst av fyra syskon.
Vi syskon hade det alla kämpigt i grundskolan, på 1970 - 80 talet.

Men jag kan bara berätta min egen historia, som den yngsta i en syskonskara på fyra.
Min bror är äldst, sedan en syster och min tvillingsyster som är tio minuter äldre än mig.

Jag blev tidigt i livet deprimerad. Genast då jag började i lågstadiet, som under mina två första skolår, ännu kallades för folkskola.

Ingen förstod varför jag inte klarade av att hänga med i undervisningen.
Det gällde flera ämnen i skolan och även under rasterna i samspelet med klasskompisarna.
Med facit i hand i dag som en samhällsmedborgare i medelåldern, blickar jag tillbaks på en skoltid som liknade så nära en naturkatastrof man kan komma.

Min pappa minns jag redan då jag var ett litet barn, som en som jämt hade ångest och var väldigt folkskygg.
Vi bjöd sällan hem folk.

Själv hoppade jag tillslut av i högstadiet och har hankat mig fram i livet.
Det har blåst hård motvind hela vägen... upp på toppen av min högst personliga privata seger.
Den som jag vann då jag redan hunnit fylla fyrtio.


Redan i grundskolan förstod jag, att jag måste göra mig själv så osynlig som möjligt.
Man talade från olika håll om för mig, att jag skulle behöva en anpassad skolgång. Men det går inte att individ anpassa eller skräddarsy någonting. Någon sådan överflödig lyx, var ju inte att tänka på.
Det präntades in i min skalle, in i mitt medvetande.
Det kom att prägla min identitet. Alltså det, att jag måste minimera mig själv, för att alls passa in någonstans.

Ingen förstod sig på mig... inte ens jag själv ju.
För jag fick ingen instruktionsmanual då jag föddes, om hur just jag skulle forma min identitet och mitt liv.
Ingen gav mig chansen att ens försöka hitta den.

Åren har gått, mycket har hänt. I dag är jag 45 år. För 13 snart 14 år sedan fick jag diagnos: Aspergers syndrom + ADD (ADHD, utan hyperaktivitet. I dag kallad ADHD typ-2. Eftersom man anser att det finns en slags hyperaktivitet även hos dem med ADD.)
Då hade jag flyttat ifrån min familj i Finland, till Stockholm. Helt själv... i syfte att någonstans, någongång hitta mig själv.

I Sverige har jag bott i 22 år nu. Vid sidan om familjen i Finland.
Här har jag format mitt liv... om än motvinden varit hård, vägen ogästvänlig och övergiven.

Efter år av kamp, sköt jag plötsligt ifrån. Helt oväntat så bar det upp i luften, uppåt och utåt.
Jag flög allt längre bort och jag såg nya vyer och nya färger och kände vinden mot min hud....

Jag har dragit långt ifrån de mina där i Finland i min utveckling.

Utan neuropsykiatrisk diagnos, då livet blir tufft, kan ta vilka former och riktningar som helst.
Får man inte diagnos tidigt i livet, finns det absolut inga gränser för vad som är lagom i något avseende.
Utan kunskap dessutom om rättmätig diagnos, är det svårt att veta hur man alls överhuvudtaget skall bemöta personer med neuropsykiatriska funktionsskillnader i vardagen.
Det finns inga gränser för rätt och fel. Därför kränker man och ställer orimligt höga krav.

Livssituationen kan så småningom ta en form som dels gör de allra närmaste, hemmablinda.
Svårigheterna som uppstår i vardagen normaliseras så till den grad, att man inte kan överblicka och se klart längre.

Ett tillstånd, där man liksom haltar runt i ring som cirkus elefanter i manegen och inte vet var utgången finns.... eller något liknande tragikomiskt.
Om man i en familj inte ser och förstår sig på vare sig problemens karaktär eller vilken dörr man bör öppna, för att få hjälp.

Då är det någon som får bära mer än de andra.

Som en främmande fågel, men ändå som en länge väntad kär vän.
Kom jag ca 2 ggr per år till de mina i Finland. Jag hade lätt för att prata med min mamma.
Min mamma som inte ville söka avlastning någonstans för de bördor hon bar internt inom familjen.

Har man Aspergers syndrom och vuxit upp med omgivningens attityd om att jag bör sticka huvet i sanden och glömma mig själv.
När trycker man då på lagom-knappen. Hur mycket skall jag bära andras bördor och glömma mig själv och att jag  ens har rätt att säga stopp.

När min tvillingsyster får cancerdiagnos vid det senaste årsskiftet och mamma fortfarande önskar ha mig där som den hon kan fråga till råds. Som fortfarande tycker att vi måste orka med min storasysters vansinniga raseriutbrott som i flera års tid kommit i tid och otid.
Som tycker att jag borde tåla att min storasyster skriver elakheter om mig på Facebook, så att en avlägsen släkting skriver ett mail till mig och ber mig ta hänsyn till familjesituationen när min tvillingsyster fått cancer.

Då är min gräns nådd.

I dag är min tvillingsyster döende i cancer. Min pappa har fått en hjärtinfarkt och behöver by-pass opereras, men klarar kanske inte av det.

Jag har i mitt eget liv sökt upprättelse. Tagit mitt ansvar. Hittat utgången till ljuset.
Jag är innerligt trött på att inte bli respekterad och att tillhöra en familj, där jag blivit utnyttjad för att de som behöver expertishjälp vägrrrrarrrr söka den. I en fullständigt ohållbar situation, som pågått i flera år.

Där jag är den enda med kunskaper om neuropsykiatriska funktionsskillnader.

Jag samtalar därför enbart igenom min psykolog numera med familjen.
Jag har tagit ansvar för mitt eget liv. Skapat mig ett eget liv i välmående.

Det finns inget som säger att man bär ansvar för någon annans psykiska ohälsa. Om inte den personen gör någonting själv åt sitt tillstånd.
Ingen bär någon plikt som säger, glöm dig själv på bekostnad av andra. 

Jag har vuxit hästlängder i från min familj i min utveckling och fortsätter åt rätt håll med oförminskad styrka.

Jag tillhör en familj som är medberoende till psykisk ohälsa.
Medberoende skapas då någon mår såpass dåligt, att den skulle behöva expertishjälp.
Men som inte ser detta själv och de närstående inte bryter det osunda beteendemönstret. Utan blundar och låtsas att allting är normalt och som i alla andra vanliga familjer.
Men i ett medberoende mår ingen bra.
 För där finns inget utrymme för några friska vindar att blåsa in.