Ni väntar på mig, men ni väntar inte mig.

Om sorgen.
Vi samtalar om sorgen en stund. Det känns mycket bra.
Det känns varmt på något sätt.

Vad är en sorg. Hur navigerar man på känslornas hav, när man har en personlighet som inbegriper autismspektrum.

Efter den här mycket långa resan, vandringen jag fått gå alldeles själv.
Frågar jag hur den här nya sorgen kommer att se ut och kännas...

Finns det djupare djup och högre höjder, än dem jag redan beträtt...

Hur talar man om sorgen, när jag har svårt att sätta ord på de omedelbara känslorna och riktigt förstå vad som bor därinne.

Känslornas hav och sorgens hav.
Vad är tillåtet, när allting är förändrat. Det nya är gammalt och det gamla är nytt.

Kan någon ta emot mig och förstå att det här kan vara rädsla.
Rädsla för er som inte ser att det inte är jag som skall bära... Bära ert begränsade synfält...

Sorgen blandas med rädsla. Någonting nytt har fört mig hit.
I mitt eget djup, i mitt eget hjärta och i själens eoner. Vet jag så väl, att det finns en hemlig kraft som burit mig. Trots min litenhet, fanns en livskraft mer än jag kunde räkna med.

Ändå är jag villrådig. Hittar inte orden och vill ha hjälp med att hitta ut. Hitta rätt.
Känslor och ord, blandas samman. Allt är sorg, rädsla, kärlek...

Ni väntar på mig, men ni väntar inte mig. Hur skall jag då kunna bära er och gå er tillmötes.
Känslornas hav. Jag hittar inte ut. Hjälp mig, med varsam hand och se in i mig... Hjälp mig att förstå livets skiftningar och det svallande havet av känslor i bröstet och i huvudet.