Mina övergivna rum

När jag ser på bilder av övergivna hus, känner jag på något sätt igen mig.
Inuti mig själv, är jag ett övergivet hus. Som ingen längre bryr sig om att besöka.
Inte hela jag. Inte till det yttre egentligen.

Jag har små rum inne i mig, som jag i bland råkar öppna dörren till. Och överraskas, samtidigt som jag så påtagligt blir medveten om övergivenheten och ett instängt, bortglömt rum. Som vill bli sett och omsorgsfullt vårdat.

Det bara står där. Det står där helt påtagligt i all sin misär. Med spår av liv och snickarglädje.
Men ingen ser det ändå. Det är inte värt att uppmärksammas, tycker massan av människor som passerar.

Jag har på grund av min autistiska diagnos, svårt att snabbt och enkelt klä mina känslor i ord.
Det betyder att jag i många år, levt med en mycket stor frustration inom mig. Som jag burit på helt själv.

Jag har erfarit att då jag gjort försök att kommunicera mitt inre. Inte helt sällan missförståtts.
Man har försökt ändra på mitt ordval eller sagt till mig på skarpen.
För att efteråt säga, att det var väl inte så farligt.

Om inte jag får uttrycka mitt inre, allt det som rör sig inuti mig. Som alltså inte flyter per automatik ut genom munnen. Så hur skall jag då göra för att formulera det, så att omgivningen förstår ?

Om man säger att "det var väl inte så farligt", när jag blivit nedtystad.
Blir nästa fråga; vem är det som tycker och vem gav dig rätten till att tala om, att det inte var så farligt, då jag redan känt att jag blivit kränkt ?

Någonting som jag fått finna mig i mången gång i mina försök till att kommunicera mitt inre och nå en medmänniska.

Människor med neuropsykiatriska diagnoser, är psykiskt sårbara och utsatta inför omgivningens attityder.
Jag är i behov av att andra människor tillämpar det som de flesta säger.
Nämligen att vi skall bry oss om varandra. Då inte minst, de "svagare" medmänniskorna.

Det händer alltså, att man inte ser mig, när jag söker kontakt.
Därför är en känsla av övergivenhet något som förföljt mig hela livet.

En del neuro typiker (= människor utan neuropsykiatrisk diagnos) som inte vet hur det är att leva med AS + ADD, ser bara det. Att jag borde enligt vad de själva klarar av i livet, klara av att uppnå samma sak.

Jag skriver inte det här för att det är synd om mig. För det är det ju inte.
Möt mig på mina villkor. Inte dina.
Det betyder även att en rak dialog är viktig, att den flyter. Att prata mycket och ofta.
Och att man lyssnar på varandra.