Att be om förlåtelse, är att släppa fången fri och inse att fången var du.

Det finns människor som projicerar sitt eget tunga förflutna på andra.
Som aldrig tar tag i sitt liv och sitt förflutna. Inte vill ta sitt ansvar.
Bär hellre sin tunga offerroll. Lever i svårigheterna som borde preskriberats och begravts för länge sedan. Skapar sig ett svårt liv.

Skapar vår egen verklighet, gör du och jag i varenda val i vardagslivet.

I svårigheterna, tror man och hoppas på förändring. Men svårigheterna får stå i centrum och får all uppmärksamhet. Det blir väldigt tungt att umgås med människor som ser på livet som svårt.
Där ett hårt slit, är som en kärt omhuldad mening i livet.

Man gör någon annan medberoende i en slags personlig identifiering av problem tillhörande det förflutna.
Problem som fortsätter att skapa svårigheter, som syns på flera olika sätt i vardagen.
Livet måste vara svårt. För jag fick ingen hjälp och förståelse, för kanske så otroligt länge sedan, att man kan undra hur detta självutnämnda offer alls klarar av att stå upprätt.

Så länge någon identifierar sig med svårigheter och motgångar i livet, kan inga förändringar heller ske. Inga nya överraskningsvindar blåsa in. Inga dörrar öppnas, som du trodde att inte fanns.

Du måste möta din egen rädsla, vanmakt och smärta. Hur stor den än är.
Bara då kan du förlösas i från svåra händelser i ditt förflutna.

Du är inte en del av dem. Du är på väg mot det där förunderligt fantastiska, som du på sätt och vis själv tror på. Du behöver inte orka, orka, orka bära på det svåra och tunga.

 Någonting är på väg att ske....