Mitt evangelium är frihet och nytänkande.

Jag jobbar ständigt på att inte bli bitter på min frikyrkliga uppväxt. Det innebär att bygga min alldeles egna tro. På basen av att jag vågat mycket i mitt liv.
I pingstkyrkan, bland pingstvännerna finns det en rädsla för oliktänkande och för saker som är nya och annorlunda.

Gissa om det präglat mitt liv! Som vid 32 års ålder fick diagnoserna: Aspergers + ADD. Jag är annorlunda och oliktänkande. Och mitt liv har bestått av en hel massa risktaganden. Jag har trampat upp mina egna vägar. Inte gått de färdigt upptrampade, som man i frikyrkan förväntar sig.

Det finns dem som tror sig ha patent på hur den rätta vägen ser ut och dem som å andra sidan går den rätta vägen. Och det är två olika saker. Att välja med sin fria vilja.

Jag tror inte på min rädsla. Jag tror att Kärleken är en större kraft.
Jag tror på livet, i stället för att lyssna på de kraxande olyckskorparna i frikyrkan.

Så är det bara

Kolibrins vingar

Sorgen är en liten kolibrifågel, som med snabba och lätta vingeslag flyger runt mitt huvud. I vårsolens stora ljus, fladdrar mitt hjärta till.
Jag minns någonting du en gång sade....

Har kolibrifågeln kommit för att stanna nu?

Steg för steg skapar vi varandra.

Om ingen talar om för mig att det jag gör är tufft och modigt. Gör jag det som en av de övriga vardagssysslorna eller naturliga händelser i livet. Men jag gör och har gjort många djärva, modiga saker i mitt liv.
Att ha Aspergers syndrom, är som att vara upptäcktsresande i en helt ny kultur. Mycket som man förväntas ta förgivet, är inte självklart för mig.

Tydlig, rak och omedelbar kommunikation. Samt positiv feedback, ger mig livskvalitet och självkänsla.

Hitta hem genom natten.

Jag känner en frustration på djupet, som är svår att formulera i ord.
Det är trenddieter och människor som talar om hur viktiga och bra dessa dieter är.

Hur viktigt det är att undvika socker, gluten, fett och jag-vet-inte-vad-allt.

Det är för att jag vet hur psyket fungerar när man har sjukdomen Anorexia nervosa.
Det är som att leva i ett Helvete utan utväg.

Jag förstår inte vad syftet är med att jaga i ett ekorrhjul, efter yttre perfektionism.
Hälsa och trender och evig ungdom.

Den som levt i ett långvarigt mörkt lidande. Ett lidande som går djupt in i det egna psykets labyrinter.
Den söker efter en djupare mening. En djupare, stadigare mening med livet.

I detta djupa svåruttryckliga tillstånd, av självsvält. Är du mycket sårbar och lättpåverkad.
Av dem som säger sig veta den rätta vägen till hälsa och läkedom.

Därför blir jag så frustrerad, ledsen och sårad, på människor som obemärkt talar varmt om trenddieter. Och inte helt sällan, springer i från ansvaret för sina medmänniskor. Med orden, att jag menar ju inte att du måste följa det här....

Den som är inne i anorexians tankemönster. Där allt fokus, med stenhård kontroll, vägrar sig själv näring och förbjuder sig själv att leva.
Blir framförallt påverkad, av det som inte direkt serveras framför mig.

Det är en ond och farlig cirkel. Du tar till dig, det som på alla sätt minimerar dig själv.

Om folk själva visste, vilket förtvivlans mörker det är. Vilken sårbar skör människa man är. Som riktar sin fulla styrka, åt ett destruktivt håll. Med en stark längtan efter att få hitta hem, med sin själ och med sin ande. Inte med sin kropp.
Då skulle trendnissarna som brinner för den jordiska fåfängans strävan, efter mode och trend.
Även förstå, att livet har ett djup...

Jag hade anorexia de åren före jag blev diagnosticerad. Det var i slutet av 1990 talet.
Mina diagnoser innefattar min identitet, min självbild och mitt jag.
Det är inte helt ovanligt att personer med en personlighet inom autismspektrum tillstånd, drabbas av anorexia.

Och det är därför man bör vara försiktig med att tala högt om trenddieter och hur man skall leva rent och giftfritt.


Det är skillnad på att tala om kost och kost. Det krävs ansvar och respekt. Självdistans och mognad och medvetenhet om människans sårbarhet.

Jag vill inte vara en trenddiet-nisse, som försöker bli någon modemedveten evigt ung flicka.
Jag har i dag hittat hem till mig själv. Efter många år, fann jag mig själv och meningen med livet som har ett djup som består. Här går jag fortfarande på upptäcktsfärd i en inre trädgård. Jag är jag.
Jag vill inte försöka ens bli någon annan.

Fjärilens svindlande flykt genom sommaren

Det finns en styrka i att tänka efter före. Ett intellektuellt, konstant analyserande. Av livet. Människors skiftningar.
Där är min grundstyrka.

Mitt liv har varit en inre resa i ett landskap, som inte fanns utsatt på kartan. En obunden frihet. Som en fjärils....

Det finns de som velat fånga och äga den vackra fjärilens svindlande flykt.
Sommar och frihet, vill ju alla ha.

Jag borde ha tappat mina vingars vackra färg och mönster. Tappat förmågan att flyga.
Men jag visste, att den friheten jag har är min egen unika styrka.
Känslighet, mina vingars skönhet, friheten att flyga fritt... jag har flugit långt.

Jag är Baba fjäril.

Att be om förlåtelse, är att släppa fången fri och inse att fången var du.

Det finns människor som projicerar sitt eget tunga förflutna på andra.
Som aldrig tar tag i sitt liv och sitt förflutna. Inte vill ta sitt ansvar.
Bär hellre sin tunga offerroll. Lever i svårigheterna som borde preskriberats och begravts för länge sedan. Skapar sig ett svårt liv.

Skapar vår egen verklighet, gör du och jag i varenda val i vardagslivet.

I svårigheterna, tror man och hoppas på förändring. Men svårigheterna får stå i centrum och får all uppmärksamhet. Det blir väldigt tungt att umgås med människor som ser på livet som svårt.
Där ett hårt slit, är som en kärt omhuldad mening i livet.

Man gör någon annan medberoende i en slags personlig identifiering av problem tillhörande det förflutna.
Problem som fortsätter att skapa svårigheter, som syns på flera olika sätt i vardagen.
Livet måste vara svårt. För jag fick ingen hjälp och förståelse, för kanske så otroligt länge sedan, att man kan undra hur detta självutnämnda offer alls klarar av att stå upprätt.

Så länge någon identifierar sig med svårigheter och motgångar i livet, kan inga förändringar heller ske. Inga nya överraskningsvindar blåsa in. Inga dörrar öppnas, som du trodde att inte fanns.

Du måste möta din egen rädsla, vanmakt och smärta. Hur stor den än är.
Bara då kan du förlösas i från svåra händelser i ditt förflutna.

Du är inte en del av dem. Du är på väg mot det där förunderligt fantastiska, som du på sätt och vis själv tror på. Du behöver inte orka, orka, orka bära på det svåra och tunga.

 Någonting är på väg att ske....

Där okunskapen finns, brukar bitterheten kasta sina långa skuggor!

Det finns människor (egenföretagare) som kan en massa saker.
Som har gått utbildningar, kurser och tagit examen i olika ämnen.
De har fina webbsidor, där de skryter om sina meriter.

Och de är förhoppningsvis väldigt duktiga på sin sak.

Men de kan inte bemöta människor på ett professionellt sätt.
De har glömt det viktigaste av allt. Det essentiella i livet, som sprider ringar på vattnet och ger sin genklang i alla mänskliga möten.
Hur man bemöter medmänniskor på ett finkänsligt och respektingivande sätt.

Tyvärr har jag erfarenhet av sådana här egenföretagare.
Och jag tror att det finns flera stycken sådana, där ute.

En privatperson som startar egen företagsverksamhet, får ofta slita som en slav för att få ekonomin att gå ihop.
Inte så konstigt då kanske, att man lätt börjar resonera i pengar.
Något som sedan sprider ringar på vattnet. Pengatänket går före allting annat i verksamheten.

Därför kan en skrytsam fasad i form av en jätteproffsig webbsida, vara oerhört viktig. För att locka kunder. Eller det vill säga, dra dem bakom ljuset. Inte helt och hållet, förstås.
Men den uppräknade meritlistan, berättar om vad som finns i teorin att hämta.

I bland kan även yrkestiteln få det att låta som att här är en person med verklig kompetens när det gäller kunnighet i ett medmänskligt bemötande.
Som modeordet coach... personlig livscoach och liknande.

Klienterna sätter då ett högt förtroende till en sådan person.
Allting fungerar, tills teori skall omsättas i praktiken.

Då skär det sig, så det visslar om det! Klienten får på egenhand kravla sig upp ur diket, bäst den kan.

Jag tycker själv att jag hakat upp mig på det här ämnet.
Det är för att jag själv brinner för mänsklig rättvisa, efter att ha fått kämpa som ett djur i mitt eget liv. Med neuropsykiatrisk diagnosticering sent livet. Och efter att ha mött diverse inkompetenta klumpedunsar, både före och efter diagnosen fastställdes.

Sist men inte minst, är det mycket viktigt att inte bli bitter i livet.
Där okunskapen finns, brukar bitterheten kasta sina långa skuggor!