På resebiljetten står det: Livet

Det finns många "djur" i vår herres hage... och alla är på genom resa.
På biljetten står det: Livet.

På vägen mot en station någonstans i fjärran, stannar resan på ett okänt antal stationer.

Vad tänker du på när din resa stannar vid en station ?

Min identitet i ditt ingenmansland

Det finns mycket att säga till om hur man bör bemöta sina medmänniskor.

Inte minst då det gäller personer med diagnos inom autismspektrumet.

Har själv på nätet stött på två stycken för mig okända individer, som gärna önskat få lära sig mera om personer med aspergers syndrom och hur jag fungerar i praktiken.

Det begår genast det felet man skall undvika, i alla fall i kontakten med mig.
Att bli kompisaktigt social. Komma med hurtiga utrop och självklara förslag.
Som att t.ex. nästan genast upprepade gånger pusha på att vi absolut borde träffas eller tilltala mig på ett skojande kamratligt sätt. Det är okej vid något enstaka tillfälle. Men håll gärna avstånd tills jag tar initiativet.

Jag anklagar ingen för att gå för fort och för öppenhjärtligt tillmötes. För det är ju inget fel i det.

Men har man AS * som jag har, är det inte spontant social som jag är.
Det är just i det sociala samspelet med andra som jag fungerar annorlunda. Själv är jag avvaktande och vill gärna veta syftet med ALLT.

Om någon jag inte känner så väl, dyker på mig för snabbt och/eller för ofta, kan jag reagera med att vända taggarna utåt. Eftersom jag behöver tid till att lära känna andra människor.

Det är detaljerna som gör helheten. Och jag önskar bli respekterad för att jag inte förstår varför jag skall vara kompis med en vilt främmande människa, som själv inte förstår varför jag har samma ton som honom/henne.

Det här är mina egna tankar, erfarenheter... Alltså inget som gäller alla med diagnosen.

Jag mötte även en person som gärna ville lära sig mer om AS i praktiken och envisades om att tala om "ni" med AST *. Jag ingår inte i någon grupp individer.
Jag är jag och det är just det som gör mig unik. AS personligheter är ytterst unika personligheter.
Och känsliga för att inte bli placerade i någon vi och dom kategori.

Med rubriken: "Min identitet i ditt ingenmansland" vill jag tala om att jag först då jag fyllt 40 år. Först då började det så sakteliga gå upp för mig. Lite i taget, stod det allt klarare för mig att jag på bekostnad av omgivningens okunskap om vad aspergers syndrom och ADD (ADHD, utan hyperaktivitet)  är, har jag utplånat mig själv.
Omgivningens förväntningar och krav som jag inte klarat av att leva upp till, har blivit mina ständiga misslyckanden. Mina misslyckanden att inte leva upp till det omgivningen önskat, har föranlett till att jag så sakteliga bröts ned i min självkänsla.

För dem som inte sett mig för den jag verkligen är, har jag befunnit mig i ett ingenmansland.
Därför ingår jag inte i något "ni med AS".

Jag har en självständig jagstyrka, som gjort att jag överlevt. Vilket beskriver en mycket unik personlighet, som inte klarar av att anpassa mig till något normativt flockbeteende.

Min önskan är att du som läser det här, lär känna mig och inte tilltalar mig med att säga "ni med AS".




AS = Aspergers syndrom
AST = Autismspektrumtillstånd

Innehållsrik på mina villkor

 

Ännu en gång på förekommen anledning:

För att få diagnosen Aspergers syndrom behöver man uppfylla vissa symptom.
De symptomen är konststycket (försöker undvika ordet svårighet) att fungera i det sociala livet.

När jag berättar om de grundläggande symptomen i vad Aspergers syndrom är, tror en del antingen eller...
Att jag är jättekonstig eller inte kan ha så mycket Aspergers, eftersom det ju inte syns eller märks på mig alls.

Det som jag uppfattar som knasigast av alltihop, är när jag möter personer som på något sätt arbetat eller engagerat sig och tydligen lagt ned stor del av sin tid i att skapa förståelse för just personer med Aspergers personligheter. Och som fått för sig att jag spontant vill träffa dem och kallprata om ditt och datt.

Exakt vad tror de då att är Aspergers syndrom, frågar jag mig?!?!

Jag har träffat några sådana sedan jag för 13 år sedan fick min diagnos.
Och nu igen en som hängt efter mig och nu och då spontant mailat till mig med hurtfriska vädjanden om att vi absolut borde träffas snart.

Mina undanglidande svar och ifrågasättande om varför, just det varför vi skall ses överhuvudtaget - har inte fallit i god jord. Det vill säga, det har inte emottagits som ett giltigt svar.
Eftersom personen i fråga på något obeskrivligt sätt inbillat sig att jag är med på noterna här och är lika socialt på hugget...

Detta är nästan kärnan i vad socialt samspel är för mig och just min Aspergers personlighet.
Om jag skall träffa någon och umgås, måste jag få veta syftet med varför vi skall träffas och sitta och prata, eller vad som nu förväntas av mig...

Jag tror att fler än jag med diagnosen förstår vad jag menar?!
Jag förstår inte varför jag skall träffa främlingar, alltså för mig nya bekantskaper, om vi bara skall umgås och lära känna varann. Det är just det som jag inte gör! Om inte det finns några gemensamma intressen eller andra nämnare.

Personer utan diagnos inom autismspektrat kan verkligen orsaka mig huvudbry. Inte minst om de redan på ett eller annat sätt varit i kontakt med personer som har Aspergers syndrom.
Och ändå tror att jag vill umgås och vara social...

Jag kan vara social, men helt och hållet på mina egna villkor.

Dessa personer som jag tänker på, fattar inte riktigt det att respektera mina villkor.
Att jag har en hel del kunskap om neuropsykiatriska funktionsskillnader, betyder inte att jag är ett riktigt kap heller. Det finns de där ute som verkar tro det, att jag utan att bli tillfrågad, är beredd att ställa upp och informera. Undrar om de särskiljer min diagnos med min yrkestitel; informatör och mentor?!

Då blir mitt svar: "Jag är varken social eller intresserad."

P.S. Längst ned på bilden står det: "Wisdom is one of the most rarest commodities these days".

Solkraft ger Älgkraft

I den mörka skogen som tycks full av stickiga kvistar och grenar får Mjukmule och Solmule plötsligt syn på solens strålar som silar sig igenom den tätbevuxna skogen...
Först stannar de upp och bara stirrar på underverket. Sedan börjar de försiktigt och under tystnad dansa in i de gyllene klara solstrålarna... tills skrattet och glädjen bubblar upp inom dem.

Solmule och Mjukmule känner äkta lycka!

De dansar båda Älgdans, som hyllning till solen, den varma och goda kraften, i en glänta djupt inne i den oändligt stora skog där de länge vandrat ...

När Solmule och Mjukmule dansar är det en befriande frihetsdans, som väcker glädjen inuti deras älgsjälar.

Solmule ser nu klart och tydligt att han bär hela solen i sin krona... I yster dans bugar han sig för sin trogna följeslagare och vän; Mjukmule. Som är både älg och rådjursflicka på samma gång, med många namn och som alltid bär en lampa med sig. En lampa som ger Solmule nytt mod och nya krafter....

Små grodorna på mitt vis...

Glömsk, glömskare ADD:

Va é dé ??

JO, det är ADHD, utan utåtriktade bråkiga, stökiga pojkar.
Det vill säga att uppmärksamhetbristen är den som dominerar.
Det hoppar och skuttar och blippar och drar inuti hjärnan i tankarna.

Jag har grodor i huvudet... Den ena tanken avleder den andra.
Ständigt och hela tiden.

Det ena ger det andra såtillvida, att det blir en kraftansträngning att planera vardagens göromål.
Motivation till att resa sig upp då det oavbrutet skuttar små skitglada grodor i ett virrvarr av regnbågens alla färger, inne i huvet.

Det är att vara GLÖMSK. När mina tankar inte samordnar sig med min vilja...

Vems är midsommaren, egentligen?!

Alla har inte samma glada vänskap till alkoholen. För en del förknippas alkohol till negativa erfarenheter av olika slag.

Själv reflekterade jag över vad några av Facebook vännerna skrev i sina statusrader i går på midsommarafton.
Om hur glatt de har det när de sitter i glada vänners lag och skålar i olika alkoholhaltiga drycker.

Det är lätt att betraktas som en riktig glädjebefriad moralkärring om man säger att man ingenting dricker och varnar för vilka följderna kan vara. Och dessutom frivilligt sitter ensam hemma på midsommaraftonen.

Att vara medberoende till missbruk, inte bara av alkohol, utan av annat också. Kan prägla en annans liv såpass att det blir en flera års ensam kamp, till att vinna tillbaks rätten till ett naturligt och sunt liv.

Min inställning är att man inte skall vara så fruktansvärt öppen på Facebook med sitt privatliv.
Att inte i flera statusrader skriva om vad man dricker... När det finns andra som för en mindre glättig och enkel kamp i det fördolda.

Lovsång till friheten.

"Du ett vindens barn som inte kan fångas eller styras, var fri att färdas din egen väg.
Låt styrkan i ditt inre ge dig vingar. Du ett vindens barn, flyg i frihet."

Jag känner den här friheten som bara vi med Aspergers syndrom har. Den betyder också ett helt annat behov av tid... i friheten är tid någonting annat. Fria fåglar går inte att sätta i bur.

Med tålamod, tolerans och lyhördhet och en stor portion humor som distans till hur vi tolkar livet - slår en helt unik blomma ut, med lika unika talanger.