Vilka spår lämnar du efter dig ?

Jag får spontan association till en person jag känner, när jag äter eller dricker något som inte anses hälsosamt. Denne hänvisar till sin yrkesroll, då h*n moralpredikar så fort jag kastar en blick på exempelvis en korv eller en glass. Vilka livshotande ingredienser de har.

Vid ett tillfälle frågade jag om den samme, kunde tänka sig att stå vid min sida, då jag skulle möta en prövning i livet. Nej, det skulle verka konstigt, blev svaret.

Hur vill du att andra människor minns dig som ?
Hängandes över glassdisken på ICA, får jag negativa minnes associationer av h*n som tycker att det är viktigare att utöva kontroll över folks matvanor, tillika njutning i livet.
Än att stå vid min sida, då jag ställs mitt i stormens öga i en mindre trevlig utmaning i livet.

Vi lämnar alla spår i våra medmänniskor. Och tänker inte alltid längre än vad näsan räcker, på att vi präglar in minnen av oss själva i andra människor.

Vem äger livet?

Har man diagnos inom AST * liksom jag. Är livet, det sociala samspelet en ständigt navigation på öppet hav.

Gör jag rätt? Eller gör jag fel?
Enligt de flestas uppfattning, gör jag mer fel än rätt.
Andra har alltid patent på hur livet skall se ut... och slår därför mig gärna i skallen, samtidigt som de kör över mig med godståg... utan att märka det själva.

Jag står liksom och gungar på fötterna. Fortfarande.
Har jag rätt till mina känslor? Överreagerar jag?
Hemfaller till överanalyserande av själva vardagslivet och medmänniskornas vara eller icke vara.

För att jag skall kunna känna Tillit till mina medmänniskor. De som vandrar med mig i livet.
Behöver de Tro på mig. Inte tala om för mig, att jag nu reagerade felaktigt i en specifik situation.

Jag är jag. Jag reagerar, agerar och hanterar livets olika situationer, utifrån det sätt som jag är skapad till.
Mina sinnen tolkar världen i detaljer och har inget filter att sålla omvärldens intryck.

Det är omgivningens attityder, de som talar om för mig att jag reagerar felaktigt. Som tar i från mig rätten att ha en självkänsla. 

AST = Autismspektrumtillstånd.

Be the star you like to see or show them who try to pull you down, that you are higher than them.

Do you like to see a star, look at me. Look carefully. I have wrinkles, I have dyed hair. I am 50 in a few years and in menopause.
A lot of people has stepped on me in life. I have been misunderstood, betrayed and bullied.

I do not need your attention to know if I am good enough!

Because those who made life miserable for me, has given me fuel to believe in myself.
I'm stronger than ever. I have a rare luminosity.

I am damn good looking and high intelligent. My setbacks which have been many, have shaped me into the person I am today.

You can shine like a star, without attention from other. I can, so can you.

I bring light of hope and fighting spirit to all of you.

Oceans of Love. 

Jag är inte dum i huvet. Jag tänker konkret.

Konkret tänkande.

Psykologen talade om för mig hur jag kan ändra attityd i en specifik situation.
Att jag inte behöver vara den som finns där ständigt lyssnande, närvarande. Som en dörrmatta.

Jag kan inte associera i det sociala samspelet. Inte snabbt och smidigt skifta fokus och/eller ta andra människors perspektiv. Jag kan inte tänka i alternativ.

Jag har ett logiskt analytiskt sätt att tänka. Som dominerar hela mitt sätt att fungera och tolka mina sinnesintryck. 

Så spara på energin och tala tydligt och enkelt, konkret om för mig hur jag kan vinkla och belysa en situation, på ett annat sätt, än det som jag ser just nu.

Hjälp mig att hitta lösningar. Jag förstår inte bättre av att du grälar på mig, om du tycker att jag fattar trögt. Eftersom du och jag förmodligen tänker på helt olika sätt.

När du blir arg på mig, ger du mig ytterligare något att grubbla över. Jag undrar då vilket fel jag gjort, som gett dig orsak till att bli just arg! Jag vet inte per automatik, vad en person som låter arg menar.

Det är inte att kommunicera, när man grälar på mig. En konstruktiv dialog, bär mera frukt.
Jag med mitt detaljerade, konkreta sätt att tänka. Föredrar ett kongruent samarbete i kommunikationen.
Där du presenterar alternativ för mig.

Jag kan behöva lära mig att bemöta andra i det sociala samspelet. I specifika situationer, som jag själv upplever mig inte kunna hantera. Vill du vara en medmänniska som bryr dig om att med några enkla steg, låsa upp dörren för mig ?

Mina övergivna rum

När jag ser på bilder av övergivna hus, känner jag på något sätt igen mig.
Inuti mig själv, är jag ett övergivet hus. Som ingen längre bryr sig om att besöka.
Inte hela jag. Inte till det yttre egentligen.

Jag har små rum inne i mig, som jag i bland råkar öppna dörren till. Och överraskas, samtidigt som jag så påtagligt blir medveten om övergivenheten och ett instängt, bortglömt rum. Som vill bli sett och omsorgsfullt vårdat.

Det bara står där. Det står där helt påtagligt i all sin misär. Med spår av liv och snickarglädje.
Men ingen ser det ändå. Det är inte värt att uppmärksammas, tycker massan av människor som passerar.

Jag har på grund av min autistiska diagnos, svårt att snabbt och enkelt klä mina känslor i ord.
Det betyder att jag i många år, levt med en mycket stor frustration inom mig. Som jag burit på helt själv.

Jag har erfarit att då jag gjort försök att kommunicera mitt inre. Inte helt sällan missförståtts.
Man har försökt ändra på mitt ordval eller sagt till mig på skarpen.
För att efteråt säga, att det var väl inte så farligt.

Om inte jag får uttrycka mitt inre, allt det som rör sig inuti mig. Som alltså inte flyter per automatik ut genom munnen. Så hur skall jag då göra för att formulera det, så att omgivningen förstår ?

Om man säger att "det var väl inte så farligt", när jag blivit nedtystad.
Blir nästa fråga; vem är det som tycker och vem gav dig rätten till att tala om, att det inte var så farligt, då jag redan känt att jag blivit kränkt ?

Någonting som jag fått finna mig i mången gång i mina försök till att kommunicera mitt inre och nå en medmänniska.

Människor med neuropsykiatriska diagnoser, är psykiskt sårbara och utsatta inför omgivningens attityder.
Jag är i behov av att andra människor tillämpar det som de flesta säger.
Nämligen att vi skall bry oss om varandra. Då inte minst, de "svagare" medmänniskorna.

Det händer alltså, att man inte ser mig, när jag söker kontakt.
Därför är en känsla av övergivenhet något som förföljt mig hela livet.

En del neuro typiker (= människor utan neuropsykiatrisk diagnos) som inte vet hur det är att leva med AS + ADD, ser bara det. Att jag borde enligt vad de själva klarar av i livet, klara av att uppnå samma sak.

Jag skriver inte det här för att det är synd om mig. För det är det ju inte.
Möt mig på mina villkor. Inte dina.
Det betyder även att en rak dialog är viktig, att den flyter. Att prata mycket och ofta.
Och att man lyssnar på varandra.

Good morning

 I have a herring and brown rice period, since some weeks ago. When I have my head full of thoughts that must be thought. I am busy of thinking....

There´s other things that need my full focus.
This constantly thinking "professor" inside my head, is very stubborn and independent other people.

Therefore, I cook food that does not interrupt my thoughts too much. I'm still interested in diet and health.

Last but not least: I Do Not Need To Be Fixed. I Am Not Broken.
I have Aspergers syndrome.

Mitt liv är värt mer än mina ord.

Jag har alltid varit en tänkare som analyserat min omgivning och på så sätt, sett till att vara ett steg före.
Dels för att i möjligaste mån förebygga överraskningar.
Men också för att förstå mig på människor. Vad är människor för något ? Varför talar de först och tänker efteråt ?

Jag har Aspergers syndrom. Som är en funktionsskillnad som innefattar personligheten.
Personer med Aspergers är ärliga och godhjärtade. Och förväntar sig detsamma hos sina medmänniskor.

När det sedan inte är så. Får jag orsak att fundera, bena ut i tankarna. Varför människor exempelvis hakar upp sig på att jag använt ett ord vid ett tillfälle, som väckt anstöt hos dem. Och tycker att jag borde tillrättavisas.

I stället för att tänka ett steg längre och visa mig som person och min livsresa som jag gjort på egenhand - ett genuint intresse.

Vad är ett enda ord, emot att jag likt fågel fenix rest mig ur min egen och mitt livs aska, ruiner och ödeläggelse.

Ord är känslouttryck. Och människan är så mycket mera än sina känslor.
Att på djupet veta att jag är så mycket mera än mina känslor, är stort. Större än mitt förstånd.

Därför önskar jag att vi visade varandra respekt och ger oss tid att intressera sig för en medmänniska.
I stället för att haka upp sig på vokabulären och leta efter felen man så uppenbart tror sig se.

Jag vill inte forma om någon annan utifrån deras ordval. För bortom orden och känslorna tar kärleken vid.
Jag älskar mina medmänniskor med ett öppet hjärta. Kärleken gav mig liv, lika mycket som även du gavs rätten att leva.

Lev och låt leva. För vi möttes sannolikt i den ständigt skapande kärlekens syfte.