Jag är inte dum i huvet. Jag tänker konkret.

Konkret tänkande.

Psykologen talade om för mig hur jag kan ändra attityd i en specifik situation.
Att jag inte behöver vara den som finns där ständigt lyssnande, närvarande. Som en dörrmatta.

Jag kan inte associera i det sociala samspelet. Inte snabbt och smidigt skifta fokus och/eller ta andra människors perspektiv. Jag kan inte tänka i alternativ.

Jag har ett logiskt analytiskt sätt att tänka. Som dominerar hela mitt sätt att fungera och tolka mina sinnesintryck. 

Så spara på energin och tala tydligt och enkelt, konkret om för mig hur jag kan vinkla och belysa en situation, på ett annat sätt, än det som jag ser just nu.

Hjälp mig att hitta lösningar. Jag förstår inte bättre av att du grälar på mig, om du tycker att jag fattar trögt. Eftersom du och jag förmodligen tänker på helt olika sätt.

När du blir arg på mig, ger du mig ytterligare något att grubbla över. Jag undrar då vilket fel jag gjort, som gett dig orsak till att bli just arg! Jag vet inte per automatik, vad en person som låter arg menar.

Det är inte att kommunicera, när man grälar på mig. En konstruktiv dialog, bär mera frukt.
Jag med mitt detaljerade, konkreta sätt att tänka. Föredrar ett kongruent samarbete i kommunikationen.
Där du presenterar alternativ för mig.

Jag kan behöva lära mig att bemöta andra i det sociala samspelet. I specifika situationer, som jag själv upplever mig inte kunna hantera. Vill du vara en medmänniska som bryr dig om att med några enkla steg, låsa upp dörren för mig ?

Mina övergivna rum

När jag ser på bilder av övergivna hus, känner jag på något sätt igen mig.
Inuti mig själv, är jag ett övergivet hus. Som ingen längre bryr sig om att besöka.
Inte hela jag. Inte till det yttre egentligen.

Jag har små rum inne i mig, som jag i bland råkar öppna dörren till. Och överraskas, samtidigt som jag så påtagligt blir medveten om övergivenheten och ett instängt, bortglömt rum. Som vill bli sett och omsorgsfullt vårdat.

Det bara står där. Det står där helt påtagligt i all sin misär. Med spår av liv och snickarglädje.
Men ingen ser det ändå. Det är inte värt att uppmärksammas, tycker massan av människor som passerar.

Jag har på grund av min autistiska diagnos, svårt att snabbt och enkelt klä mina känslor i ord.
Det betyder att jag i många år, levt med en mycket stor frustration inom mig. Som jag burit på helt själv.

Jag har erfarit att då jag gjort försök att kommunicera mitt inre. Inte helt sällan missförståtts.
Man har försökt ändra på mitt ordval eller sagt till mig på skarpen.
För att efteråt säga, att det var väl inte så farligt.

Om inte jag får uttrycka mitt inre, allt det som rör sig inuti mig. Som alltså inte flyter per automatik ut genom munnen. Så hur skall jag då göra för att formulera det, så att omgivningen förstår ?

Om man säger att "det var väl inte så farligt", när jag blivit nedtystad.
Blir nästa fråga; vem är det som tycker och vem gav dig rätten till att tala om, att det inte var så farligt, då jag redan känt att jag blivit kränkt ?

Någonting som jag fått finna mig i mången gång i mina försök till att kommunicera mitt inre och nå en medmänniska.

Människor med neuropsykiatriska diagnoser, är psykiskt sårbara och utsatta inför omgivningens attityder.
Jag är i behov av att andra människor tillämpar det som de flesta säger.
Nämligen att vi skall bry oss om varandra. Då inte minst, de "svagare" medmänniskorna.

Det händer alltså, att man inte ser mig, när jag söker kontakt.
Därför är en känsla av övergivenhet något som förföljt mig hela livet.

En del neuro typiker (= människor utan neuropsykiatrisk diagnos) som inte vet hur det är att leva med AS + ADD, ser bara det. Att jag borde enligt vad de själva klarar av i livet, klara av att uppnå samma sak.

Jag skriver inte det här för att det är synd om mig. För det är det ju inte.
Möt mig på mina villkor. Inte dina.
Det betyder även att en rak dialog är viktig, att den flyter. Att prata mycket och ofta.
Och att man lyssnar på varandra.

Good morning

 I have a herring and brown rice period, since some weeks ago. When I have my head full of thoughts that must be thought. I am busy of thinking....

There´s other things that need my full focus.
This constantly thinking "professor" inside my head, is very stubborn and independent other people.

Therefore, I cook food that does not interrupt my thoughts too much. I'm still interested in diet and health.

Last but not least: I Do Not Need To Be Fixed. I Am Not Broken.
I have Aspergers syndrome.

Mitt liv är värt mer än mina ord.

Jag har alltid varit en tänkare som analyserat min omgivning och på så sätt, sett till att vara ett steg före.
Dels för att i möjligaste mån förebygga överraskningar.
Men också för att förstå mig på människor. Vad är människor för något ? Varför talar de först och tänker efteråt ?

Jag har Aspergers syndrom. Som är en funktionsskillnad som innefattar personligheten.
Personer med Aspergers är ärliga och godhjärtade. Och förväntar sig detsamma hos sina medmänniskor.

När det sedan inte är så. Får jag orsak att fundera, bena ut i tankarna. Varför människor exempelvis hakar upp sig på att jag använt ett ord vid ett tillfälle, som väckt anstöt hos dem. Och tycker att jag borde tillrättavisas.

I stället för att tänka ett steg längre och visa mig som person och min livsresa som jag gjort på egenhand - ett genuint intresse.

Vad är ett enda ord, emot att jag likt fågel fenix rest mig ur min egen och mitt livs aska, ruiner och ödeläggelse.

Ord är känslouttryck. Och människan är så mycket mera än sina känslor.
Att på djupet veta att jag är så mycket mera än mina känslor, är stort. Större än mitt förstånd.

Därför önskar jag att vi visade varandra respekt och ger oss tid att intressera sig för en medmänniska.
I stället för att haka upp sig på vokabulären och leta efter felen man så uppenbart tror sig se.

Jag vill inte forma om någon annan utifrån deras ordval. För bortom orden och känslorna tar kärleken vid.
Jag älskar mina medmänniskor med ett öppet hjärta. Kärleken gav mig liv, lika mycket som även du gavs rätten att leva.

Lev och låt leva. För vi möttes sannolikt i den ständigt skapande kärlekens syfte.

Ni väntar på mig, men ni väntar inte mig.

Om sorgen.
Vi samtalar om sorgen en stund. Det känns mycket bra.
Det känns varmt på något sätt.

Vad är en sorg. Hur navigerar man på känslornas hav, när man har en personlighet som inbegriper autismspektrum.

Efter den här mycket långa resan, vandringen jag fått gå alldeles själv.
Frågar jag hur den här nya sorgen kommer att se ut och kännas...

Finns det djupare djup och högre höjder, än dem jag redan beträtt...

Hur talar man om sorgen, när jag har svårt att sätta ord på de omedelbara känslorna och riktigt förstå vad som bor därinne.

Känslornas hav och sorgens hav.
Vad är tillåtet, när allting är förändrat. Det nya är gammalt och det gamla är nytt.

Kan någon ta emot mig och förstå att det här kan vara rädsla.
Rädsla för er som inte ser att det inte är jag som skall bära... Bära ert begränsade synfält...

Sorgen blandas med rädsla. Någonting nytt har fört mig hit.
I mitt eget djup, i mitt eget hjärta och i själens eoner. Vet jag så väl, att det finns en hemlig kraft som burit mig. Trots min litenhet, fanns en livskraft mer än jag kunde räkna med.

Ändå är jag villrådig. Hittar inte orden och vill ha hjälp med att hitta ut. Hitta rätt.
Känslor och ord, blandas samman. Allt är sorg, rädsla, kärlek...

Ni väntar på mig, men ni väntar inte mig. Hur skall jag då kunna bära er och gå er tillmötes.
Känslornas hav. Jag hittar inte ut. Hjälp mig, med varsam hand och se in i mig... Hjälp mig att förstå livets skiftningar och det svallande havet av känslor i bröstet och i huvudet.

Min hälsa eller andras ohälsa.

Tänk om människor som saknar kunskap om hur aspergare fungerar i praktiken, själva visste hur de rubbar hela jordklotets rotation kring  axeln.
Det vill säga, att all ens energi går åt till att värja sig för deras svingande svärd.

Hur lätt de suddar ut ens ansträngda försök till någon form av normala vardagsrutiner.
Hur lätt som en plätt det är, att sätta upp höga hinder för en aspergare.
För att sedan stå där och säga: "Du sade inte i från i tid. Skyll Dig själv..."

I bland känns det som det bara är jag som lever på 2000 talet, och resten är hopplöst kvar någongång i det förgångna.

Melissa Horn sjunger i sången: "Innan jag kände dig":

"Jag har blivit vald av andra
Det är min hemlighet
Den ena saknar känsla
Den andra ödmjukhet
Dom hade nåt gemensamt
Jag blundade för det
Jag har alltid hållit hårt
om dom jag inte orkat med..."

Som aspergare måste jag för döva öron, trots mina kommunikationssvårigheter förklara hur jag fungerar. I hopp om att vinna respekt hos dem som inte behöver förklara hur de fungerar.
Ett övertydligt förklarande hit och dit och om igen. Med risk att gång efter annan, få samma svar... "Du sade inte i från i tid. Så skyll dig själv."

Livets räckvidd

Psykisk ohälsa är något som förekommer i det fördolda. Det behöver inte synas utåt särskilt mycket.
Psykisk ohälsa är ett begrepp med en vid räckvidd.

Jag föddes år 1967 i Helsingfors, Finland. In i en familj där jag är yngst av fyra syskon.
Vi syskon hade det alla kämpigt i grundskolan, på 1970 - 80 talet.

Men jag kan bara berätta min egen historia, som den yngsta i en syskonskara på fyra.
Min bror är äldst, sedan en syster och min tvillingsyster som är tio minuter äldre än mig.

Jag blev tidigt i livet deprimerad. Genast då jag började i lågstadiet, som under mina två första skolår, ännu kallades för folkskola.

Ingen förstod varför jag inte klarade av att hänga med i undervisningen.
Det gällde flera ämnen i skolan och även under rasterna i samspelet med klasskompisarna.
Med facit i hand i dag som en samhällsmedborgare i medelåldern, blickar jag tillbaks på en skoltid som liknade så nära en naturkatastrof man kan komma.

Min pappa minns jag redan då jag var ett litet barn, som en som jämt hade ångest och var väldigt folkskygg.
Vi bjöd sällan hem folk.

Själv hoppade jag tillslut av i högstadiet och har hankat mig fram i livet.
Det har blåst hård motvind hela vägen... upp på toppen av min högst personliga privata seger.
Den som jag vann då jag redan hunnit fylla fyrtio.


Redan i grundskolan förstod jag, att jag måste göra mig själv så osynlig som möjligt.
Man talade från olika håll om för mig, att jag skulle behöva en anpassad skolgång. Men det går inte att individ anpassa eller skräddarsy någonting. Någon sådan överflödig lyx, var ju inte att tänka på.
Det präntades in i min skalle, in i mitt medvetande.
Det kom att prägla min identitet. Alltså det, att jag måste minimera mig själv, för att alls passa in någonstans.

Ingen förstod sig på mig... inte ens jag själv ju.
För jag fick ingen instruktionsmanual då jag föddes, om hur just jag skulle forma min identitet och mitt liv.
Ingen gav mig chansen att ens försöka hitta den.

Åren har gått, mycket har hänt. I dag är jag 45 år. För 13 snart 14 år sedan fick jag diagnos: Aspergers syndrom + ADD (ADHD, utan hyperaktivitet. I dag kallad ADHD typ-2. Eftersom man anser att det finns en slags hyperaktivitet även hos dem med ADD.)
Då hade jag flyttat ifrån min familj i Finland, till Stockholm. Helt själv... i syfte att någonstans, någongång hitta mig själv.

I Sverige har jag bott i 22 år nu. Vid sidan om familjen i Finland.
Här har jag format mitt liv... om än motvinden varit hård, vägen ogästvänlig och övergiven.

Efter år av kamp, sköt jag plötsligt ifrån. Helt oväntat så bar det upp i luften, uppåt och utåt.
Jag flög allt längre bort och jag såg nya vyer och nya färger och kände vinden mot min hud....

Jag har dragit långt ifrån de mina där i Finland i min utveckling.

Utan neuropsykiatrisk diagnos, då livet blir tufft, kan ta vilka former och riktningar som helst.
Får man inte diagnos tidigt i livet, finns det absolut inga gränser för vad som är lagom i något avseende.
Utan kunskap dessutom om rättmätig diagnos, är det svårt att veta hur man alls överhuvudtaget skall bemöta personer med neuropsykiatriska funktionsskillnader i vardagen.
Det finns inga gränser för rätt och fel. Därför kränker man och ställer orimligt höga krav.

Livssituationen kan så småningom ta en form som dels gör de allra närmaste, hemmablinda.
Svårigheterna som uppstår i vardagen normaliseras så till den grad, att man inte kan överblicka och se klart längre.

Ett tillstånd, där man liksom haltar runt i ring som cirkus elefanter i manegen och inte vet var utgången finns.... eller något liknande tragikomiskt.
Om man i en familj inte ser och förstår sig på vare sig problemens karaktär eller vilken dörr man bör öppna, för att få hjälp.

Då är det någon som får bära mer än de andra.

Som en främmande fågel, men ändå som en länge väntad kär vän.
Kom jag ca 2 ggr per år till de mina i Finland. Jag hade lätt för att prata med min mamma.
Min mamma som inte ville söka avlastning någonstans för de bördor hon bar internt inom familjen.

Har man Aspergers syndrom och vuxit upp med omgivningens attityd om att jag bör sticka huvet i sanden och glömma mig själv.
När trycker man då på lagom-knappen. Hur mycket skall jag bära andras bördor och glömma mig själv och att jag  ens har rätt att säga stopp.

När min tvillingsyster får cancerdiagnos vid det senaste årsskiftet och mamma fortfarande önskar ha mig där som den hon kan fråga till råds. Som fortfarande tycker att vi måste orka med min storasysters vansinniga raseriutbrott som i flera års tid kommit i tid och otid.
Som tycker att jag borde tåla att min storasyster skriver elakheter om mig på Facebook, så att en avlägsen släkting skriver ett mail till mig och ber mig ta hänsyn till familjesituationen när min tvillingsyster fått cancer.

Då är min gräns nådd.

I dag är min tvillingsyster döende i cancer. Min pappa har fått en hjärtinfarkt och behöver by-pass opereras, men klarar kanske inte av det.

Jag har i mitt eget liv sökt upprättelse. Tagit mitt ansvar. Hittat utgången till ljuset.
Jag är innerligt trött på att inte bli respekterad och att tillhöra en familj, där jag blivit utnyttjad för att de som behöver expertishjälp vägrrrrarrrr söka den. I en fullständigt ohållbar situation, som pågått i flera år.

Där jag är den enda med kunskaper om neuropsykiatriska funktionsskillnader.

Jag samtalar därför enbart igenom min psykolog numera med familjen.
Jag har tagit ansvar för mitt eget liv. Skapat mig ett eget liv i välmående.

Det finns inget som säger att man bär ansvar för någon annans psykiska ohälsa. Om inte den personen gör någonting själv åt sitt tillstånd.
Ingen bär någon plikt som säger, glöm dig själv på bekostnad av andra. 

Jag har vuxit hästlängder i från min familj i min utveckling och fortsätter åt rätt håll med oförminskad styrka.

Jag tillhör en familj som är medberoende till psykisk ohälsa.
Medberoende skapas då någon mår såpass dåligt, att den skulle behöva expertishjälp.
Men som inte ser detta själv och de närstående inte bryter det osunda beteendemönstret. Utan blundar och låtsas att allting är normalt och som i alla andra vanliga familjer.
Men i ett medberoende mår ingen bra.
 För där finns inget utrymme för några friska vindar att blåsa in.