När jag föddes kom jag som tvåa efter min tvillingsyster som tog god tid på sig att göra entré på ett lite annorlunda vis. Själv hade jag under hela fosterstadiet legat ovanpå min syster ovetandes om hennes närvaro. Och var därför betydligt fetare än henne då jag äntligen kom ut. Hon kom ut med sätesbjudning (med rumpan före) ur mammas mage. Tvillingsystern var mörkblå i färgen, alltså skendöd. De tog henne i fötterna, slog henne på stjärten och förde henne hastigt till en kuvös för att kvickna till.
Jag fick stå i kö i hela 10 minuter emot min egen fria vilja, skrek men blev inte röd av skrikandet som man borde, utan i stället cyanotisk (blåaktig). Fick inte tillräckligt med syre på grund av fostervatten i lungorna. Jag var stel i kroppen (vilket kunde vara ett symptom på Aspergers syndrom) och krampade lite.
Även jag fick erfara hur det var att ligga i kuvös.
Efter förlossningen somnade mamma som om hon sprungit ett maratonlopp.
Hon fick sedan tvillingsystern med sig till en avdelning var de fick vila upp sig efter den dramatiska förlossningen.
Den natten sprang de med mig i en barnvagn genom kulvertar i underjorden till barnkliniken.
Pappa ringde under tiden som mamma låg på avdelning och frågade hur jag mådde.
Han fick beskedet om att jag var mycket dålig och inte kommer att klara mig.
När mamma fick veta det grät hon och såg för sitt inre en liten vit kista prydd med blommor.
En sköterska som kom in till mammas rum frågade hur det var fatt. Då mamma berättat om att jag var döende gick sköterskan genast ut för att ringa till barnkliniken.
När hon kom tillbaks berättade hon att de förväxlat mig med en annan.
Att jag kvicknat till och kan äta själv. Mamma blev naturligtvis överraskad och såg för sitt inre hur jag satt och åt med kniv och gaffel.
Efter en vecka fick mamma och tvillingsystern komma hem. Hon ringde varje dag till barnkliniken och efter 12 dygn fick jag också komma hem. Mamma packade en väska med ljusblåa babykläder och tog bussen till bortre Tölö i Helsingfors där Kvinnokliniken ligger.
De första sex veckorna sov vi tvillingar mycket och åt dåligt (spädbarn med autismspektrum tillstånd kan ha svårt att suga.) Eftersom vi inte ville ha di tog föräldrarna till flaskan. Men vi var slöa och somnade mest. (Även detta kan vara ett tecken på autismspektrum tillstånd.)
Vi var länge små och magra. Jag hade en avvikande motorik, rörelserna med armarna och benen såg annorlunda ut än hos andra spädbarn.
Jag såg ofta allvarsam ut och gav sällan ett svarsleende. (”Spegel neuronerna” i hjärnan sker inte per automatik hos personer med autismspektrum tillstånd. Spegel neuroner är när vi besvarar varandras ansiktsuttryck. Ler någon emot en så ler man automatiskt tillbaks. Personer med Aspergers syndrom har ofta en låg ansiktsmimik och ett stelare kroppsspråk. Men det är inte lika framträdande hos alla. Något som kan skapa missförstånd i det dagliga livet.)
Jag var 1 år och 11 månader när jag började gå och tvillingsystern 1 år och 9 månader.
Mamma tog oss till olika barnläkare som inte kunde finna något ”fel” på oss. När jag tillslut började gå gick jag och slängde med ena benet utåt och gick ogärna i trappor.....
