Eftersom jag inte fick någon hjälp och förståelse i grundskolan blev naturligtvis min introduktion i vuxenlivet svår. Efter att jag hoppat av i 8:an med buller och bång åkte jag till en folkhögskola i Vasa, Österbotten. Efter en grundskoletid som malt ned mitt självförtroende totalt.
Det var mycket skapande verksamhet på folkhögskolan. Där var jag i 1½ år. Den tiden betydde mycket för mig och min utveckling. Jag började där när jag var 15 och slutade då jag var 17 år. Jag hade en släkting som var lärare på den folkhögskolan då, som talade till min fördel så att jag fick börja där, trots att jag var 15 år. Man skulle vara 16 för att kunna gå på folkhögskola i Finland
Efter det prövade jag mig fram på olika arbeten. Bland annat jobbade jag som brödförsäljare på ett varuhus, jag säsongsarbetade vid två tillfällen i december på samma varuhus i Helsingfors, med att paketera in julklappar. Sedan jobbade i några veckor på en restaurang och i några veckor på en fabrik, i en liten matbutik, telefonist på ett sjukhus, städare på ett nöjesfält. Jag stod inte ut särskilt länge någonstans. Blev fort stressad och har svårt att anpassa mig och komma in i rutinerna plus att lära känna arbetskamraterna. Vad jag ofta fått höra är att jag är långsam.
Har alltid försökt undvika att stå i kassan. Vill inte hantera pengar.
Arbetade en längre tid i ett café med att plocka av och torka borden. Vissa arbeten har fungerat bättre för mig än andra. Men det är inte många. Antingen har jag gett upp efter några veckor eller dagar. Eller så har man bett mig att sluta.
När jag var 18 började jag på en folkhögskola i Stockholm. Skulle försöka läsa in det jag missat i grundskolan. Jag bodde på internat där. Men åkte tillbaks till Finland efter 3 månader.
Har varit arbetslös i långa perioder, vilket gjorde att jag ofta grälade med mina föräldrar.
Jag började spela amatörteater och när jag var 19 år började jag på en folkhögskola på Åland. Även här var det mycket skapande verksamhet. Men som tidigare hade jag svårt att hänga med och hade svårt med närvaron.
En gång sökte jag in till Teaterhögskolan i Helsingfors, men kom inte vidare efter 1:a inträdesprovet.
Jag hade jobbat på ett dagis i ett år var mina arbetsuppgifter var att värma maten och diska. Då beslöt jag mig för att flytta till Stockholm igen. Ett beslut som hade mognat fram inom mig… jag behövde finna mig själv långt ifrån min familj och hemtrakterna. Börja om på nytt, kosta vad det kosta ville.
Och kostat har det gjort, under de 20 åren som jag nu har bott här. Inom mig har jag alltid haft en envis framåtanda. Jag har alltid krävt rätten att få vara mig själv.
Men det har nästan ingen förstått, eftersom inte jag heller kunnat förklara varför jag haft det svårt med att klara av studier särskilt bra eller behålla ett arbete.
Därför har mitt liv varit en irrande vandring i Amazonas djungler utan mål.
När jag som 23 åring kommit till Stockholm bodde jag först hos en väninna som jag lärt känna under tiden i Vasa. Året var 1990. Jag fick arbete som vårdbiträde på Rålambshovs sjukhus. Jag bodde då också i en personalbostad på sjukhuset. Där fick jag vara i 3 mån. Tills lågkonjunkturen drabbade Sverige (och Finland). Fick akut söka både ny försörjning och ny bostad. Fick anställning på Stockholms sjukhem och även ett rum i deras personalbostäder. Även här blev jag i 3 månader. 3 månader var en prövotid för att se om man lämpade sig för arbetsuppgifterna. För mig var det oerhört stressigt och uttröttande att jobba som vårdbiträde utan någon utbildning.
Flyttade efter det som inneboende till en stor sexrummare i Gamla stan. Att bo där blev både spännande och oroligt, eftersom det flyttade in och ut olika människor där och jag hade ingen dörr att stänga om mig.
Jag började också på Kulturamas teaterlinje. Teatern var en av orsakerna till att jag flyttat till Stockholm. Där trivdes jag relativt bra. Efter ett läsår där fick jag veta att jag kunde gå ett år till på Kulturama. Och att inga inträdesprov behövdes.
Den sommaren sommarjobbade jag på ett bad (simhall) i Stockholm. Fick det jobbet genom en man jag hade en kärleksrelation med.
I augusti fick jag plötsligt hem ett brev med besked om att jag inte blivit antagen till teaterlinjen. Fick i stället börja på en annan teaterlinje på Kulturama. Det var en teater med mer fysiska rörelser och mer kroppskontakt.
Jag var där i några veckor. Var stressad och upprörd, dels för att relationen till ”simhalls mannen” tagit ett abrupt slut. Och för att jag överraskades av beskedet om att jag inte fick börja kursen jag sett fram emot.
Några veckor efter att jag slutat fick jag ett kravbrev på en saftig kursavgift från Kulturama. Den var dessutom försenad eftersom jag då flyttat igen och bodde i en tom lägenhet på nedre botten i Farsta. Brevet hade först åkt till Gamla Stan adressen.
Med mina föräldrars hjälp kontaktade vi K.O. (Konsument ombudsmannen.)
Efter ett halvt år i Farsta flyttade jag in hos tjejen från Vasa tiden igen. Jag började läsa på Komvux, med förhoppning om att kunna läsa in min ofullständiga grundskola ännu en gång.
Jag förstod inte hur man sökte till Komvux eller var de höll till. Så jag åkte tvärs över stan från Täby i norr till Kärrtorp söder om Stockholm.
Jag hade då flyttat till en bostadsrätt i Täby, som mina föräldrar köpt. Det var lågkonjunktur och bostadspriserna låga.
Jag läste även ryska i 1 termin på Komvux inne i stan. Det enda ämne jag lyckades läsa in på Komvux var engelskan. Gick även en lättare mattekurs på söder.
Efter Komvux reste jag till Israel för att arbeta som volontär på en kibbutz. Då var jag 27 år. I Israel trivdes jag mycket bra. Kibbutz livet passade mig. Där hade jag lite olika arbetsuppgifter. Först arbetade jag på ett grapefrukt fält. Sedan i en skofabrik som fanns på kibbutzen och sedan i kibbutzens kök, där jag diskade efter ca 600 personer.
Vi bodde enkelt i ett inte alltför fint hus. Delade dusch och toa. Att kibbutzledningen bestämde att man skulle byta arbetsuppgifter var väldigt stressande för mig.
Efter 4 månader på kibbutzen blev hemlängtan för stark.
Men omställningen när jag kommit hem igen, blev svår för mig. Jag hade behövt hjälp och stöd. Men jag var ensam och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv eller vart jag kunde vända mig för att bli förstådd.
Hade provat på olika jobb och att studera, men inte klarat av någonting egentligen. Jag var mycket vilsen inombords. I ca 1 års tid satt jag hemma och tröståt och gick upp i vikt.
Efter det året reste jag till USA, till en släkting som är gift med en amerikan, i Minnesota. Jag skötte deras 2 små pojkar. Det var lärorika erfarenheter både Israel och USA vistelserna. Men ändå mycket tufft för mig.
Bara tanken på att flyga i 10 h från Arlanda till världens största flygfält, O´Hare i Chicago och byta plan där. Det var en utmaning som heter duga. Jag blev dessutom förhörd av två ”biffar” d.v.s uniformklädda män i Chicago som hällde ut mitt bagage på golvet och snodde min nya kamera. Efter det irrade jag runt på jätteflygplatsen och fick sen jätte bråttom innan jag fick ta inrikes planet vidare till St. Paul och Minneapolis = ”The twin cities”.
I St Paul var jag i 3 månader, eftersom jag inte fått visum, och då jag inte hade fast anställning i Sverige gick det inte att stanna längre.
I Nord Amerika fick jag se mycket av svenskbygderna, trakterna där är präglade av svenskarna som kommit dit på 1800 talet. Många är stolta över sina svenska rötter.
Jag kan inte säga att det var roligt varken i Israel eller i USA. Men väldigt lärorika livserfarenheter.
När jag återvänt till Sverige i december 95 var det ännu en gång mycket svårt att anpassa sig till min vilsna vardag.
När jag var i Israel besökte jag och några kibbutzvolontärer och Israeler kyrkorna runt Genesarets sjö. I en av kyrkorna råkade det befinna sig 2 busslaster med nunnor samtidigt som vi. Det var en annorlunda syn och jag blev nyfiken på om det kunde finnas nunnekloster inom Svenska kyrkan i Sverige.
Till påsken 96 reste jag till Mariadöttrarna i Enköping och där kom jag att stanna hela sommaren fram till början på september som deras gäst. Det var en stark, omvälvande tid. ”Systrarna” var oerhört kärleksfulla och jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde den sommaren. Den kärleksfulla atmosfären där gjorde att man blev chockerad. Det var så ovanligt.
Ändå rasade jag i vikt, slutade nästan att äta helt efter vistelsen på klostret. Fick anorexia och stannade upp i min personliga utveckling. Jag var arbetslös och ville varken jobba eller studera. Levde på socialbidrag bidrag och var tvingad att gå till ”öppen psyket”.
Där förstod man mig inte alls och jag fick diagnos: ”Schizoid personlighetsstörning.” Jag förstod direkt att den diagnosen inte stämde.
Under den här tiden, senare delen av 90 talet plöjde jag igenom Stockholms stadsbiblioteks böcker om psykiatri i jakten på mig själv. Psykiatern som gav den missvisande diagnosen bestämde att jag skulle delta i grupper där man satt och pysslade. De andra i gruppen var psykiskt sjuka och jag vägrade att gå dit. Då var psykiatern och de övriga jag var tvungen att möta där arga på mig.
Jag fick kontakt med AMI = Arbetsmarknadsinstitutet och en psykolog som jag tyckte om och som var väldigt engagerad i varför jag hade sådana problem med att finna min plats. Hon förstod att det var något åt det neuropsykiatriska hållet men inte vad eller vart hon kunde skicka mig. På AMI fick jag vara i en verkstad var man gjorde trä och metall föremål. Jag trivdes där, men fick ändå inte vara särskilt länge där.
Tanken med AMI var bra, men kunskapen om hur man slussar vidare personer med AS fanns inte.
Hösten 98 gick jag in i en bokhandel i Stockholm och råkade där se en bok som beskrev vad ADHD var för något, skriven av Dr Tore Duvner.
Den vände mitt och resten av min familjs liv från natt till dag.
Psykiatern på öppen psyket sade att hon hade läst boken, men bekräftade inte det som jag förstått efter att ha läst boken, att jag säkerligen hade ADHD. För hon hade utan att ha gjort någon utredning på mig, beslutit att det var Schizoid personlighetsstörning jag hade.
Min mamma ringde till Dr Tore Duvner och frågade om jag kunde få komma till honom för en grundligare utredning. Hans väntetid var då väldigt lång så jag blev hänvisad till en annan Doktor i Uppsala.
Jag bröt kontakten med öppen psyket och en lång neuropsykiatrisk utredning startade.
Jag hade då själv kommit fram vilka diagnoser jag kunde ha.(Aspergers syndrom + ADD)* Efter att ha läst mängder av böcker om psykiatriska syndrom.
Livet startade om från början. Jag fortsatte att läsa allt som jag fick tag i om NPF (Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och gick på föreläsningar.
Ändå var jag ensam med en tung ”ryggsäck” av erfarenheter. Jag var djupt deprimerad och har varit det sedan tidig barndom.
På 70 talet trodde man att barn inte kunde vara deprimerade.
Sommaren 01 gick jag en sommarkurs på en folkhögskola i norra Sverige. Skolan låg på landsbygden och det var långt till närmaste stad. Det var en känn dig för kurs inför ett läsår på en allmänkurs för elever med b.l.a. Aspergers syndrom.
Sommarkursen var trevlig och vad som komma skulle under hösten fick man inget veta om.
Det visade sig att den kursansvarige läraren hade många järn i elden och hann inte riktigt med folkhögskolekursen som han var ansvarig för.
När han inte var på skolan var det en 24 årig kille utan utbildning som vikarierade honom. Det ledde till att jag som hade behövt mycket mer stöd och hjälp i studierna inte fick någon hjälp alls. Vikarien gav i stället en annan elev allt stöd.
När den kursansvarige läraren dök upp trodde han att jag bara var lat. P.g.a. att det inte fanns tillräckligt med resurser på skolan och lite, ingen kunskap om AS uppstod det även olika konflikter elever emellan. Av någon för mig ännu helt obegriplig anledning fick jag skulden för saker jag varken sagt eller gjort.
Strax efter att jag återvänt efter jullovet till skolan blev jag utkastad därifrån.
Lärarna tillsammans med rektorn och några elever satt inne i lärarrummet och diskuterade om mig. Jag fick sitta utanför eftersom jag var en helt omöjlig människa var det alla överens om. Den kursansvarige läraren gav mig en biljett till nattåget hem samma kväll.
Jag rev sönder affischer och kastade sönder saker i klassrummet samma kväll i frustration över att ingen förstod vad jag behövde. Det enda jag behövt var stöd i studierna. I stället vändes allting emot mig och jag missuppfattades som lat och omöjlig.
På nattåget till Sthlm försökte jag hänga mig i mitt skärp. Väl hemma i lägenheten i Stockholm tog jag en överdos tabletter, ringde själv efter ambulans, åkte till akuten för att magpumpas.
Låg först på en medicinsk avdelning och storgrät i sängen. När personalen frågade hur det var fatt med mig och jag berättade vad jag varit med om och vilken diagnos jag har. Såg de alla oförstående ut.
De frågade mig om jag ville förflyttas till en psyk. avd. Jag tackade ja vilket jag fick ångra efteråt. Vistelsen på psyk. avd. kom att bli ännu ett trauma för mig ovanpå det jag nyss varit med om. När jag grät och var förtvivlad beslöt man sig för att jag inte skulle få gå utanför avd. Inte ens tillsammans med någon ur personalen. De ville att jag skulle vistas i ett gemensamt rum tillsammans med de andra patienterna. Men jag var rädd, eftersom de andra såg ut som kroniker. Fick också träffa flera olika läkare som alla tyckte att jag inte skulle skrivas ut, eftersom jag var självmordsbenägen. Fastän det inte alls var orsaken till att jag var där.
Jag kände mest panik för det var ju ingen som förstod mig där heller.
Tillslut kom min mamma resande från Finland och hämtade ut mig från avdelningen.
Hela år 2002 blev ett mycket tungt år för mig och jag fick ingen hjälp med att bearbeta det jag nyss varit med om. Jag isolerade mig hemma och tröståt. Orkade inte särskilt mycket, inte heller att resa till sommarstugan i Finland den sommaren.
När mina föräldrar köpte lägenheten jag fortfarande bor i i nov. 93 blev jag väldigt isolerad. Jag har haft olika mycket socialfobi. Har inte riktigt klarat av att hantera vardagslivet.
Tiden efter traumat på folkhögskolan blev som sagt mycket svår och jag visste inte vart jag skulle vända mig. Min läkare som gett mig diagnosen var betydande för mig, men jag hade behövt mycket, mycket mer.
Jag såg en annons i en veckotidning till en spådam. Och jag etablerade en för mig värdefull kontakt med ”Yvonne.” Hon har framförallt varit en medmänniska som gett mig gränslöst mycket livsvisdom. Hon gav mig varsamt tillbaka tron på livet igen.
”Kaarina” är en annan kvinna som gett mig healing. Den healingen har hjälpt mig att släppa greppet om en del av mitt mörka förflutna.
Det enda positiva på folkhögskolan i norra Sverige var att jag lärde mig att skicka och ta emot mail.
Jag har suttit mycket framför datorn sedan dess. Den har gett mig mycket och flera nya kontakter. Jag har också haft brevvänner över hela världen som jag skrivit vanliga handskrivna brev med.
När jag som 42 åring sökte till Ågesta folkhögskolas Informatör/mentors utbildning blev jag bekräftad för första gången i mitt liv. Under tiden på Ågesta har min utveckling skett i rekordfart. Här har jag fått vara mig själv och genom att få uttrycka mig på mitt sätt efter mina förutsättningar. Har jag faktiskt fått en chans till revansch.
Efter åratal av misslyckanden, var det för mig som att komma till himlen när jag kom till Ågesta.
Jag har fortfarande ofullständig grundskola och inte mycket arbetslivserfarenhet. Men desto mer livserfarenhet. Mitt liv har varit annorlunda och de vägar som jag tagit har inte varit upptrampade.
Men det är motvinden som gett bränslet i mitt liv.
Mina största tillgångar i dag är en enorm inre styrka och ett stort tålamod. Jag är expert från ett inifrån perspektiv på hur det är att leva med Aspergers syndrom + ADD och att få diagnos sent i livet.
*Under utredningen fick jag som en välförtjänlig bonus veta att jag har ett IQ högre än genomsnittet.
