Det finns en stor styrka i att våga lämna en trygg hamn och ge sig av mot nya mål utan att se nästa hamnplats.
I dag har jag en helt annan och helt ny grundstyrka inom mig, än vad jag hade för 2½ år sedan, då jag kom till Ågesta folkhögskola.
För mig var Ågesta som att komma till himlen. Det som de har gett mig, har jag inte fått någon annanstans förut !
När jag kom till Ågesta hade jag vandrat länge längs flera olika vägar. Jag var mycket trött…
I dag vandrar jag inte under en tung börda.
Nu kastar jag ut från hamn och seglar bort och ut…. Fyrarna är i jämn linje, så att jag ser att navigera längsmed fyrarnas ledande ljus. Trots mörker och öppet hav, seglar jag helt själv för första gången i mitt liv. Litar till stjärnorna och fyrarna, att de leder mig framåt.
Det är inget misslyckande i att gå sin egen väg mitt i terminen. Det är att inse, att jag nu är färdig att våga segla helt själv för första gången. Jag klarar etappsträckan, för att jag navigerar med ett stort mod och inre styrka.
Att våga gå är att tro på livet, tro på att jag har en unik talang och ett unikt handlag och livsrytm som är min stora styrka.
Min tid på Ågesta har inneburit en svindlande inre resa, en lång upptäcktsresa i min identitet.
Att studera är ofta en resa i kunskapens värld. För mig har tiden på Ågesta varit en svindlande djupdykning långt in i mitt eget inre.
Visst är att jag kommer att sakna Ågesta folkhögskola. Jag kommer aldrig att glömma vad ni gav mig !
