Jag
jobbar ständigt på att inte bli bitter på min frikyrkliga uppväxt. Det
innebär att bygga min alldeles egna tro. På basen av att jag vågat
mycket i mitt liv.
I pingstkyrkan, bland pingstvännerna finns det en rädsla för oliktänkande och för saker som är nya och annorlunda.
Gissa om det präglat mitt liv! Som vid 32 års ålder fick diagnoserna: Aspergers + ADD. Jag är annorlunda och oliktänkande. Och
mitt liv har bestått av en hel massa risktaganden. Jag har trampat upp
mina egna vägar. Inte gått de färdigt upptrampade, som man i frikyrkan
förväntar sig.
Det finns dem som tror sig ha patent på hur den
rätta vägen ser ut och dem som å andra sidan går den rätta vägen. Och
det är två olika saker. Att välja med sin fria vilja.
Jag tror inte på min rädsla. Jag tror att Kärleken är en större kraft.
Jag tror på livet, i stället för att lyssna på de kraxande olyckskorparna i frikyrkan.
Så är det bara