Jag har alltid varit en tänkare som analyserat min omgivning och på så sätt, sett till att vara ett steg före.
Dels för att i möjligaste mån förebygga överraskningar.
Men också för att förstå mig på människor. Vad är människor för något ? Varför talar de först och tänker efteråt ?
Jag har Aspergers syndrom. Som är en funktionsskillnad som innefattar personligheten.
Personer med Aspergers är ärliga och godhjärtade. Och förväntar sig detsamma hos sina medmänniskor.
När det sedan inte är så. Får jag orsak att fundera, bena ut i tankarna. Varför människor exempelvis hakar upp sig på att jag använt ett ord vid ett tillfälle, som väckt anstöt hos dem. Och tycker att jag borde tillrättavisas.
I stället för att tänka ett steg längre och visa mig som person och min livsresa som jag gjort på egenhand - ett genuint intresse.
Vad är ett enda ord, emot att jag likt fågel fenix rest mig ur min egen och mitt livs aska, ruiner och ödeläggelse.
Ord är känslouttryck. Och människan är så mycket mera än sina känslor.
Att på djupet veta att jag är så mycket mera än mina känslor, är stort. Större än mitt förstånd.
Därför önskar jag att vi visade varandra respekt och ger oss tid att intressera sig för en medmänniska.
I stället för att haka upp sig på vokabulären och leta efter felen man så uppenbart tror sig se.
Jag vill inte forma om någon annan utifrån deras ordval. För bortom orden och känslorna tar kärleken vid.
Jag älskar mina medmänniskor med ett öppet hjärta. Kärleken gav mig liv, lika mycket som även du gavs rätten att leva.
Lev och låt leva. För vi möttes sannolikt i den ständigt skapande kärlekens syfte.
