Kommunikationen flyter inte som smort i alla lägen.
Jag känner mig ofta överraskad och frågande inför andras reaktioner, mimik och kroppspråk och attityd.
Att tolka mina medmänniskor rätt och att samspela spontant på det givna ögonblicket med andra människor i det vardagliga livet - fungerar ej per automatik.
Det betyder, att jag inte är trög eller har en låg fattningsförmåga.
Jag är beroende av en social tolk. Någon jag kan ha som bollplank, återge med egna ord vilka jag träffat och vad som sagts. Den personen reder sedan ut begreppen och får mig att se på situationen jag nyss varit med om, ur ett annat perspektiv.
Det är inte när konflikten är ett faktum. Utan i förebyggande syfte, så att inte konflikter i mina relationer till andra människor skall kapsejsa och att jag hamnar i skottgluggen.
Att jag fungerar så här, att ta andra till hjälp för att kunna tolka min omgivning.
Betyder inte att någonting är fel på mig!
Min erfarenhet är den, att man bemött mitt sätt att fungera, med att utgå i från att jag mår dåligt. Då bemöter man inte mig som person utan med sin förutfattade mening om att AS är någonting negativt i sig.
Omgivningen har inte förstått varför jag inte kan tala spontant med andra. Inte förstått varför jag tar omvägar i kommunikationen. Många har tolkat det som att jag är deprimerad eller att någon säkert gjort mig sårad. Eller att det är någon konflikt jag råkat in i. Och då inte helt sällan är det jag som får skulden, eftersom jag inte kan förklara mig med att besvara öppna frågor.
Den sociala tolken skall fungera som en lyssnare med kunskap om AS och att kommunikation inte är ett enda för var och en självklart sätt att samspela med andra människor.
Att må dåligt ingår inte i kriterierna. Den uppfattningen har många och det är förvirrande och kränkande. I verkligheten handlar det om någonting helt annat - att jag har svårt med spontan kommunikation.
den sociala tolken du pratar om är i mig något helt annat kanske för att jag saknar herr asperger eller så är det olikheter i oss människor för social är jag ibland när jag liksom orkar, jag orkar inte alltid utan behöver min osociala sida för att vila mig från alla intryck och som ger sig i uttryck då jag inte hunnit med den vackerhet som reflektions står för. Just ordet reflektion är ett ord som jag efter min medicin fått kunskaper om håller på att lära mig sakta men säkert. :) Egentligen tycker jag det skulle vara mera okey idag har jag inte lust jag orkar inte umgås mm utan att den andre blir sur och tar det personlgit. För det handlar oftast om den som säger nej tack jag orkar inte mera än om den som blir nejad. just olikheter borde vi mer acceptera och tro på det som sägs i stället för att skapa egna tolkningar. Då skulle inte du tolkas som depppad och inte jag som sur och grinig utan för vad det är och ibland är jag bara trött för trött för att umgås.
SvaraRadera/Malix.se