måndag 27 augusti 2012

Innehållsrik på mina villkor



Ännu en gång på förekommen anledning:

För att få diagnosen Aspergers syndrom behöver man uppfylla vissa symptom.
De symptomen är konststycket (försöker undvika ordet svårighet) att fungera i det sociala livet.

När jag berättar om de grundläggande symptomen i vad Aspergers syndrom är, tror en del antingen eller...
Att jag är jättekonstig eller inte kan ha så mycket Aspergers, eftersom det ju inte syns eller märks på mig alls.

Det som jag uppfattar som knasigast av alltihop, är när jag möter personer som på något sätt arbetat eller engagerat sig och tydligen lagt ned stor del av sin tid i att skapa förståelse för just personer med Aspergers personligheter. Och som fått för sig att jag spontant vill träffa dem och kallprata om ditt och datt.

Exakt vad tror de då att är Aspergers syndrom, frågar jag mig?!?!

Jag har träffat några sådana sedan jag för 13 år sedan fick min diagnos.
Och nu igen en som hängt efter mig och nu och då spontant mailat till mig med hurtfriska vädjanden om att vi absolut borde träffas snart.

Mina undanglidande svar och ifrågasättande om varför, just det varför vi skall ses överhuvudtaget - har inte fallit i god jord. Det vill säga, det har inte emottagits som ett giltigt svar.
Eftersom personen i fråga på något obeskrivligt sätt inbillat sig att jag är med på noterna här och är lika socialt på hugget...

Detta är nästan kärnan i vad socialt samspel är för mig och just min Aspergers personlighet.
Om jag skall träffa någon och umgås, måste jag få veta syftet med varför vi skall träffas och sitta och prata, eller vad som nu förväntas av mig...

Jag tror att fler än jag med diagnosen förstår vad jag menar?!
Jag förstår inte varför jag skall träffa främlingar, alltså för mig nya bekantskaper, om vi bara skall umgås och lära känna varann. Det är just det som jag inte gör! Om inte det finns några gemensamma intressen eller andra nämnare.

Personer utan diagnos inom autismspektrat kan verkligen orsaka mig huvudbry. Inte minst om de redan på ett eller annat sätt varit i kontakt med personer som har Aspergers syndrom.
Och ändå tror att jag vill umgås och vara social...

Jag kan vara social, men helt och hållet på mina egna villkor.

Dessa personer som jag tänker på, fattar inte riktigt det att respektera mina villkor.
Att jag har en hel del kunskap om neuropsykiatriska funktionsskillnader, betyder inte att jag är ett riktigt kap heller. Det finns de där ute som verkar tro det, att jag utan att bli tillfrågad, är beredd att ställa upp och informera. Undrar om de särskiljer min diagnos med min yrkestitel; informatör och mentor?!

Då blir mitt svar: "Jag är varken social eller intresserad."

P.S. Längst ned på bilden står det: "Wisdom is one of the most rarest commodities these days".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar