När jag läser om hur Stalins kommunistvälde behandlade balterna under 2:a världskriget. Kan jag faktiskt känna igen mig i hur okunskapen bemött mig och mina särskilda behov under mitt liv.
De kränkande förhören; "Är det inte så kamrat, att ni håller med.... är det inte så här kamrat att Vi har Rätt och Du Fel..."
Tyck inte synd om mig, är ni snälla. För jag återger ju bara hur kränkt jag blir när jag förväntas passa in i någonting som inte är naturligt för mig.
Om man tycker synd om, kan jag ju inte alls berätta hurdan min verklighet varit.
Andra tycker och tänker åt en... när det sedan inte går som andra hoppats på, då är man hopplös enligt andra.
Det är alltså inte synd om mig som inte levt upp till vad andra tyckt. Det är synd om dem som inte sett att jag inte är en i den grå massan.
Eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar