lördag 21 januari 2012

Bemöt mig som en ärrad hjälte. Inte som en funktionshindrad arm stackare.



När man har en diagnos, en funktionsbegåvning * som jag har bemöts man ofta av folks tolkningar och förutfattade meningar. Som är att har man diagnos, måste någonting vara "fel", jag klarar sannolikt inte av att leva ett helt självständigt liv, drar man hastig slutsats av.
 Det är alltså synd om mig, tycker omgivningen som saknar kunskap om Aspergers syndrom och ADD.

När jag sedan berättar något om mitt liv, uppstår missförstånden. Om det inte är synd om mig, måste jag ta ansvar för dem som nyss kränkt mig.

Har man en funktionsbegåvning, måste man tåla att bli kränkt och missförstådd, verkar omgivningen utgå ifrån. Agerar utifrån sin tolkning i stället för att fråga mig.
I uppfattningen om vad en funktionsbegåvning innefattar, är att det inte går att föra en dialog med mig.

"Kränkdroppar" utlängs med livet. Jag måste ju förstå de som inte förstår sig på mig...

För mig kom det att bli att jag utplånade mig själv helt och hållet under min uppväxt. På bekostnad av andra som lever livet efter sina egna tolkningar.

När jag talar om hur jag fungerar, gör jag det inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag berättar bara om min vardag, min verklighet.

Sluta upp med att ha förutfattade meningar!!!

Min diagnos fick jag vid 32 års ålder. Efter att ha plöjt genom Stockholms Stadsbiblioteks psykiatriska bokavdelning. Jag visste i stora drag vilken diagnos jag hade, redan då jag kom till psykiatern som utredde mig.
Vem gör något sådant?? Inte en obegåvad hjälplös varelse.

* funktionsbegåvning är min benämning. Funktionsnedsättning är Socialstyrelsens benämning. Det blir till ett funktionshinder, när omgivningen sätter käppar i hjulet för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar