Ångesten är en sund drivkraft.

Min resa under de senaste två åren på Ågesta folkhögskola har varit en inre resa på djupet. Milt sagt.
Få vågar dyka ned på djupet in i sig själv, som jag gjort.

Jag kom än en gång hem till sommarstället i Finland, som jag gjort i över 40 somrar hittills.
När jag först nu då jag är 40 + lärt känna mig själv. Kommer jag inte tillbaks till barndomstrakterna och min familj, som om ingenting skulle ha hänt.
Det blir en regression som jag måste balansera upp emot min nuvarande inre verklighet...
Inte så konstigt att det uppstår affekt hos mig... som familjen inte kan ta emot. Eftersom de lever i en sedan länge invaggad sanning, om att funktionshinder är ett oöverstigligt hinder.
Det blir en tuff match för mig!

En natt rider jag på ångesten genom sommarnatten. Trots lugnande insomningstablett, gastkramar ångesten mig, tills jag kräks.
Men jag vet, att detta är min egen högst personliga inre kraft. Jag har nått en gräns och innehar en stor kunskap om problemskapande beteenden hos npf = neuropsykiatriska funktionsbegåvningar.
Men hur skall jag förmedla allt detta som forsar fram som en uppbrusande, vild fors.
Det missuppfattas! Och hur agerar man när en kraftig våg av blandade känslor rusar fram och bara måste ut, emottas som ett onödigt raseriutbrott. När jag skriker ut det som jag i över 40 år inte hade några ord för.
Hur skall jag nå enda in så att mina närmaste förstår att de oöverstigliga hindren går att komma över, om man bara tänker om, ändrar sin attityd. Har man levt med detta stora monster ett långt liv, är det inpräglat i själ och hjärta.
Skulden kastas genast utanvidare tillbaks på mig, var gång jag försöker nå fram. Någon måste ju bära skulden, oket, bojan, säger man.
Man tar de som jag känner störst nöd inför i försvar... Kom dem inte nära, de har haft det alldeles tillräckligt svårt redan. Än en gång måste de skyddas... Man går i cirkel som man gjort i åratal.

Vad jag ser är att man med detta beskydd försvarar det man antagit för sin sedan länge självvalda sanning. Nämligen de hinder som ej går att förlösa. På så sätt tillåter man inte någon förändring. Dörrar får inte öppnas, för tänk om det än en gång blir svårt. Oron är ens käpp man stöder sig på och har så alltid gjort.
Som alltid återkommer man till att Gud är den enda allenarådande hjälparen och att be till honom leder förhoppningsvis (den möjligheten är i detta fall minimal) till den rätta lösningen.
Man hoppas på Gud, men har mänskligt sett gett upp. Uppgivenheten signalerar man utåt omedvetet. Men talar om vikten av kärlek och omsorg i vardagen.
 Det är inte bara Guds vilja som råder. Var och en har en egen vilja som vi väljer sida med.
 En sällsynt kraft som i bland kommer upp och ut som ångest. Låt ångesten komma, den tillkännager en stor inre kraft som vill bryta fram ur mörker ut i ljuset.

Hur öppnar jag den verkliga möjlighetens dörr så att de som behöver se den vågar ta det enda steget de behöver ta. Över tröskeln emot en ny riktning de inte trodde fanns.

Ta ned ribban, man skall inte nå stjärnorna i dag. Säg mig vem det är som kräver det!? Skåda in i dig själv, det är du som trott att det inte går att ta små enkla steg.

Det är inte de breda vägarna som leder oss fram, det är de små stigarna upptrampade av dem som också lidit i det tysta.
Vanmakten är inte längre min följeslagare på livets väg. Därför reagerar jag när jag möts av den blytunga vanmakten som en självklar familjemedlem.

Låt aldrig vanmakten bli ett oöverstigligt hinder som tar plats i ditt hem som en given familjemedlem.  Det sker omedvetet och gror in i varje vrå av hemmet som nikotin. Ett gift som förmedlas vidare till den växande unga generationen.