Det finns så mycket här i världen som faller mellan stolarna. Som hamnar utanför det positiva tänkandet, som har varit på mode ett tag redan.
Det handlar om människor som inte kan leva upp till "tänkdigglad" och "besåskalldufå."
Människor som nätt och jämt klarar sig i vardagslivet. Men ändå är påfallande udda.
Jag har en stor kunskap om npf = neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, därtill kännedom om vilka stöd och hjälpstrategier samhället har att erbjuda. Jag känner en stor oro för hur det skall gå för dem som finns i gråzonen. Var de åldrande föräldrarna fungerar som deras enda överlevnadsstrategi. Och har enda sedan barndomen varit deras stora trygghet.
Dessa personer har inte kapacitet att själva ta ansvaret för sitt eget välbefinnande.
Hindren är många för att kunna bibringa dem hjälpinsatser.
Föräldrarnas enda nödställda utsatthet har blivit att lita till att högre makter, det vill säga att Gud skall gripa in.
Under åren som präglats av ett tillsynes hopplöst trevande i blindo, för att övervinna hindren. Har attityden i den allra närmaste omgivningen formats till ett undvikande... Man gör så gott man kan, men fortsätter att andas total vanmakt och hopplöshet, bakom den omsorgsfulla fasaden.
Det räcker ju inte med kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar