Vem bestämmer när jag får vara trött.

När jag femtioelvamiljoner ggr upplyst min omgivning om att jag är tvungen att äta en medicin som gör mig trött.
Den gör att jag sedan inte är särskilt talför och sällskaplig och på grund av trötthet lite kort i tonen när någon exempelvis frågar mig något. Då grälar man på mig!
När jag än en gång blir illa tvungen att påminna den grälsjuke, blir denne förnärmad och skulden faller tillbaka på mig.
Trampa runt i ring gjorde "vi" tills jag fick min diagnos: Aspergers syndrom + ADD vid 32 års ålder.
Fram till dess var jag införstådd med att jag inte fick vara trött. Fick åtminstone inte visa att jag var trött.

Har man AS är det mycket som stressar en. Man blir fortare utbränd. Det resulterade i att jag satt hemma i flera års tid. Själva livet stressade mig...
De som tar sig rätten att gräla på mig, tar då också på sig rätten att de utifrån sitt perspektiv bedömer att trött får jag inte vara. För det är deras vilja, inte min. Punkt.

När jag tar bladet ur mun och utvecklar den aktuella situationen, med den kunskap om AS och människokännedom jag har i dag. Blir svaret att jag är orättvis och skuldbelägger denne som grälade.

Nu dömer jag ingen, det här handlar om år av svårigheter utan att få någon hjälp utifrån. En uppgiven och maktlös attityd som vuxit sig djupt in.
Ändå fortsätter jag mig att förvånas, när jag vet att berörda personer egentligen vet bättre.

Varför måste skulden bäras av mig, undrar jag verkligen? Skulden till att jag råkar vara trött!?
Plötsligt är all vishet bortblåst... Man sitter så till den milda grad fast i en attityd där allting är oöverstigliga  hinder. Där skulden måste vara någons, för annars går det ju inte. Och går gör det inte, har aldrig gjort. Man styr aktivt hjulet i en bakåtrörelse.
Försvarar det som varit tungt och ohanterligt i det förflutna. Dem som egentligen är i akut nöd, deras funktionshinder försvarar man.

Att få omgivningen att förstå att det man i ord säger helst bör respekteras i praktiken. Har jag erfarit upprepade ggr under mitt liv. När man dessutom har svårt för att koppla känsla med tanke och uttrycka det rätt i det omedelbara nuet. Då man har AS. Har rört upp otaliga gräl!

Det allra svåraste är att få andra att förstå, att det ja´g berättar om hur jag själv fungerar, gäller i min vardag tillsammans med dem.
För de flesta kopplar inte i hop det, vi återkommer till ruta noll, på grund av deras förutfattade attityd...

Vem besitter rätt till att tala och tycka åt någon annan? Särskilt när den andre har vissa svårigheter med kommunikationen?
 När man sedan blir frustrerad över att man blir missuppfattad. Döms man ytterligare.
Min fråga är, HUR når jag sådana personer??