och det är bara du som gör,
att jag ännu kan dröja kvar bland tingen
och icke följer mitt begär och dör.
Ty du skall veta, att jag varit nära
att helt förlora mig och bli
ett moln bland molnen, vilka vindar bära
som blinda töckenskepnader förbi.
Och jag har varit obeskrivligt trött
och led vid jorden och vid jordens föda
och varit avundsjuk på dem som dött
- de nyss begråtna och de länge döda.
Det ljusnar sakta och det ler och knoppas,
och livet sätter nya blad,
och det är du som gör, att jag kan hoppas,
och det är du som gör, att jag är glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar