Min tid och min inbyggda takt, samspelar inte med någon annans.
Därför har jag aldrig passat in någonstans. Ofta vantrivts i olika sammanhang och gått min egen väg, utan att be om lov.
Inte brytt mig om att ta reda på om det jag nu bestämmer mig för att göra, alls går för sig.
När jag sedan hela livet varit den som trampat upp egna stigar och inte gått några färdiga jämna vägar.
Har man grälat på mig och talat om hur fel jag gör. Jag skall minsann bli underrättad om vilken misslyckad individ jag är som inte gör som alla andra.
Det är aspergers syndrom i ett nötskal.
Är det synd om en som inte gör som alla andra?
Är man en svag förlorare? En stackare?
Snarare tvärtom. Svagheten sitter hos dem som inte ser hur stark man är.
Personer med AS * besitter en stor portion jävlaranamma.
Vi är oberoende och självständiga. Inget behov av att tillhöra någon grupp.
Fast omgivningen ofta lyckas pränta in det i en att man är en förlorare.
Som om någon annan har patent på mitt liv!
Det är en stor fördel för mig att matbutikerna i Sverige har öppet varje dag.
Aspergers syndrom är således ingen sjukdom och inget som i sig hindrar en att leva livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar