Det här hände mig på en folkhögskola i Norrland.

På grund av okunskap om Aspergers syndrom och konflikthantering hos personalen och dålig eller ingen strategiplan och att vissa i personalen hade lite kunskap om vad Aspergers syndrom är. 

Så blev min vistelse på en folkhögskola i norra Sverige ett trauma för mig.

Den kursansvarige läraren hade erfarenhet av elever med Downs syndrom och utvecklingsstörning.  Han trodde antagligen att Aspergers syndrom är ungefär samma sak, vilket det inte alls är !

Aspergers syndrom innebär ett lite annorlunda sätt att tänka, att man är mycket stresskänslig. Samt att man ofta har en normal begåvning och en hög intelligent kapacitet.

En 24 årig kille som var någon sorts ”klassassistent” hade ingen utbildning överhuvudtaget. Han vikarierade den kursansvarige läraren, då han var borta.

Jag betraktades närmast som ”felfri” eftersom ingenting syns på utanpå mig.

Innan jag blev antagen till skolan, kom den kursansvarige läraren en solig försommardag hem till mig och blev bjuden på kaffe och hembakad kaka i trädgården.

Något han mindes då min tid på folkhögskolan var tillända.

”Prova på” kursen jag gick kring midsommar var lugn och trevlig och man fick inget veta om att hösten skulle bli något helt annat.

Den kursansvarige läraren hade många järn i elden och var sällan närvarande på skolan. Då han dök upp feltolkade han situationer, bland annat elever emellan.

Där jag av någon oförklarlig anledning fick skulden för saker jag varken gjort eller sagt.

Kommunikationen lärare och elever emellan funkade inte och kunskapen om hur personer med Aspergers syndrom fungerar, var lika med noll.

Och att skolan låg väldigt avsides på den Ångermanländska landsbygden.

Det ena missförståndet ledde till det andra och jag som hade behövt mest hjälp av alla elever men inte fick den blev anklagad, hånad och bespottad.

En annan tjej som var mer ”synlig” än mig för att hon pratade mer – fick stöd och hjälp i studierna och på fritiden av han som var stand in för den kursansvarige läraren, han som inte hade någon utbildning överhuvudtaget.

Det hade behövts fler resurser under lektionerna och på elevhemmen. Eftersom det då personalen åkt hem uppstod bråk och slagsmål på elevhemmen. ( Jag deltog inte i slagsmålen. )

Ingen såg mig eller förstod att det var stöd och hjälp jag behövde.

Eftersom den kursansvarige läraren bara var närvarande ibland, trodde han att jag var lat. Att jag visst hängde med på lektionerna och fick hjälp av han som hjälpte hon som var mer ”synlig”.

Den kursansvarige läraren hade ansvar för kursen men var sällan närvarande och kunde därför inte ha överblick över vad som skedde på skolan.

Jag småflirtade med en annan elev som hade Asperger diagnos, han blev livrädd för mig. Den kursansvarige läraren tog hans parti och de gaddade sig samman emot mig.

Killen jag flirtade med var mycket överkänslig och jag kunde flera ggr se dem stå och prata med varann.

De stora kunskapsbristerna på skolan ledde till missförstånd och det blev jag som fick ta emot en rejäl smäll.

Samma dag som läraren gav mig en biljett till nattåget som skulle ta mig tillbaks till Stockholm, fick jag sitta utanför lärarrummet medan alla mina lärare, rektorn och killen jag flirtat med satt därinne och samtalade om mig.

Jag kunde inte vara med eftersom jag var en helt omöjlig människa, var de alla överens om.

Efter deras möte om mig sade rektorn att jag kl 22:00 skulle komma till hans kontor för att skriva under ett papper om att jag är relegerad från skolan.

Jag vägrade – på väg emot järnvägsstationen körde rektorn efter mig i sin bil med pappret han ville att jag skulle skriva under på.

Under senhösten ´01 hade jag sönder en del saker i klassrummet i protest emot att jag inte fick någon hjälp.

Samma dag som jag fick besked om att jag måste åka hem ögonaböj, rev jag sönder böcker och affischer i klassrummet och kastade saker omkring mig. 

När jag klivit på nattåget tittade tågvärden skrämt på mig när han visade mig till min bädd i sovkupén. Eftersom jag var gråtsvullen och blek och helt uppriven inombords.

Jag sov inte en blund den natten. Försökte hänga mig i mitt skärp där i sovkupén men skärpet gick av.

När jag tillslut kommit hem till min lägenhet i Stockholm tog jag en lång dusch och sedan en överdos tabletter. Ringde efter ambulans som förde mig till akuten på Danderyds sjukhus för att magpumpas.

När min doktor som gett mig min diagnos fick veta vad som hänt, ringde han till skolans rektor och skällde ut honom för att tala om att de skickat mig till ett säkert självmord.

Jag lades in på en medicinsk avdelning på Danderyd. Där låg jag med olika slangar kopplade till min kropp bland annat för att hålla koll på min hjärtrytm.

Där låg jag mest och storgrät i sjuksängen. Olika doktorer och skötare kom fram till mig och undrade hur det var fatt. När jag berättade att jag har diagnos inom autismspektrat  och att jag blivit utslängd från skolan – såg de alla oförstående ut.

En psykiater jag fick träffa där artikulerade överdrivet tydligt när han några ggr upprepade: Förstår du nu vad jag säger? Och försökte fånga min blick.

De frågade mig om jag ville flyttas till en psyk avdelning. Jag tackade ja till förslaget – vilket jag fick ångra efteråt.

Vistelsen på psyk avdelningen kom att bli ännu ett traumatiskt övergrepp på mig efter det jag nyss varit med om.

När jag mest grät och var upprörd över min situation och inte ville ta mina mediciner. Beslöt de att jag inte skulle få gå utanför avdelningen. Och att jag måste vistas i det gemensamma rummet med de övriga patienterna som såg ut som kroniker vilket gjorde att jag att jag var rädd för dem.

Jag fick hela tiden träffa olika doktorer och skötare som kom in till rummet jag låg i. De ville inte att jag skulle få åka hem eftersom jag var självmordsbenägen. De skötare jag träffade var antingen stöddiga eller sade att ”autism spektrum störningar” kunde jag ju inte ha särskilt mycket av när det inte syntes något på mig. Och att det är en fördel för mig att bli utskriven fortare om jag såg personalen i ögonen.

Därför skulle jag alltså bli inlåst på avdelningen och inte få gå ens tillsammans med någon ur personalen utanför avdelningen.

De flesta läkare jag fick träffa tyckte att min vistelse där skulle förlängas. Medan jag bara kände panik för ingen förstod ju mig där heller. 

Tillslut kom min mamma resande från Finland och tog ut mig därifrån avdelningen.

Detta skedde i januari ´02 och hela det året blev extremt tungt för mig. Jag hade ingen att prata med för att kunna bearbeta det som hänt. Jag satt hemma och tröståt… orkade ingenting, inte ens med att resa till sommarstället i Finland den sommaren trots att biljetten var färdigt bokad.

Min mamma sade efteråt till den kursansvarige läraren, att i alla konflikter så skall alla berörda parter höras. Eftersom hans närvaro och engagemang i skolan och vad som försiggick där inte var tillräcklig. 

Och för att kommunikationen inte fungerade alls varken emellan lärare eller elever, så blev resultatet som leken ”ryska telegrafen”, där man hör något annat än det man egentligen borde höra när man viskar i varandras öron.

Hur bemötandet borde ha varit.

·         Hela personalen inklusive rektorn borde haft mer kunskap om hur personer med Asperger fungerar och hur man bemöter dem.

·         Kunskap om konflikthantering och en strategiplan.

·         Bättre förberedd och fler personalresurser.

·         Den kursansvarige läraren förstod inte vilket ansvar han hade tagit på sig när han startade upp kursen.

·         Han skulle varit närvarande till 100 %

·         Man skall inte tro, man skall veta.

·         Även personalen på psyk avdelningen borde förstått bakgrunden av varför jag var där. Jag var inte där för att jag försökt ta livet av mig utan för att jag varit med om något traumatiskt.

·         Jag borde fått träffa en enda läkare och inte en hel rad olika. En bättre kommunikation emellan alla.