Jag och de övriga med AS som fått sin diagnos i vuxenålder. Är unika blommor som inte fått chans att kliva ut ur den mörka garderoben.
Utsikterna att lyckas komma ut i ljuset på sina egna villkor, har varit små.
Så var det för mig... Jag har gjort otaliga försök att kliva ut, men lika många ggr blivit förpassad tillbaks in i min mörka garderob.
Där ingen sett mig... jag satt hemma i flera år. Efter åtskilliga försök då jag chansat, vad gäller studier och olika arbeten.
Eftersom allting alltid varit på andras villkor. Det gjorde att jag inte utvecklades i min personlighet till min fulla rätt.
Utan att lägga skulden på någon, så var det först när jag vid 42 års ålder kom till Ågesta folkhögskola som jag fick mitt genombrott som stjärna.
Efter att i över 40 år varit tvungen att stå tillbaka, eftersom jag inte övervunnit de villkoren som omgivningen ständigt ställt på mig. Kom jag i kontakt med kännedomen om att jag förfogar över en orubblig inre styrka. En djupare visdom och kunskap om hur livet går att leva, ur en helt egen utgångspunkt,.
Jag har aldrig valt färdigt upptrampade stigar. Har trampat egna stigar som inte funnits och lämnat spår.
Med en annan taktkänsla....
Jag skuldbelägger inte någon, eftersom vi lever i ett samhälle där alla påverkar varandra med en kulturell nedärvd inprägel om att vi måste leva upp till vissa mål. För att alls ha ett värde som tjänlig människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar