Det är först under mina 2 år på Ågesta folkhögskola som jag förstått att det inte är en skam att ha aspergers syndrom. Och att jag inte behöver skämmas när någon häpet utropar:
" Men du låter ju som en läkare!" eller: " Du har ju kunskaper som en professor!" eller: "Det låter som om du doktorerat i ämnet!" eller: " Man kunde tro att du är hjärnforskare!"
Det har nämligen hänt mig att jag fått de kommentarerna levererade helt oväntat rakt i ansiktet på mig.
Jag som annars varit mer tystlåten av mig och när jag vågat yttra mig. Då om faktakunskaper.
Det har gått upp för mig att det är en tillgång att uppfattas som högt akademiskt bildad.
Trots att jag har ofullständig grundskola och att jag alltid tagit andra, oväntade, långa, krokiga omvägar i livet. Än de som redan varit upptrampade.
Förr höll jag på att förgås av skam, när någon överraskade mig med att förvånat utropa dessa kommentarer, så fort jag öppnade munnen.
Kände mig varje gång förpassad till att gå raka vägen hem till min skamvrå.
För någon doktor eller hjärnforskare är jag ju verkligen inte.
När andra går ut och umgås med sina vänner och gör s.k. "normala" saker. Har jag suttit hemma på min kammare och läst forskningsrapporter och tunga psykiatriska faktaböcker.
Har därför känt mig udda, annorlunda, förevigt dömd till ett skamligt utanförskap.
Omgivningen har alltid haft andra önskningar för mig.
Att sitta hemma och fördjupa sig i ovidkommande fakta har inte varit riktigt klokt helt enkelt.
Varför gör jag inte som alla andra någonsin, har man frågat mig. Och jag har inte kunnat ge dem svar på tal.
För många med AS, känner man sig som ett maktlöst försöksdjur i den neurotypiska ( personer utan diagnos) människans laboratorium. Andra tar sig rätten att tala om för en hurdan man bör vara. Vilket inte helt sällan resulterar i att man mer eller mindre utplånar sig själv.
Numera säger jag skämtsamt: " Jag har inte bara aspergers syndrom, jag är människa också. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar