Där självkänsla inte finns, finns ej heller livskvalitet.

Självkänsla – är känslan av att duga som man är.

Självförtroende – känslan av kompetens. Att klara av uppgifter.

Dessa två är grundläggande för en god självkännedom.

Självkänslan byggs upp när man blir bekräftad som person.

Efter ett helt liv där jag fått kritik och tillrättavisningar från de människor jag haft omkring mig.

Har det föranlett till  att jag än i dag kämpar med  min prestige, om det jag gör duger.

När omgivningen vill tillrättavisa en och försöker hitta fel i sådant jag gjort och sagt. Och  klart och tydligt underrättar mig om att DE  inte är nöjda med mig.

Har mitt självförtroende brutits ned  och jag har inte vågat ta för mig av livet, utan rädsla att bli kritiserad. Och känna mig misslyckad och dömd, gång på gång.

Det resulterade i att jag satt hemma i väldigt många år. År som gått förlorade på sätt och vis…

Men den ljusa sidan är att jag i dag kan med egna ord, beskriva i detalj det som jag i flera år inte fann ord för.

Att inte få ha rätt till sin egen självkänsla, är ingen livskvalitet. Hur skall man då kunna vara sig själv när man inte vet vem man är.

När jag fått veta av min omgivning att jag måste ändra på mitt beteende,  har resultatet  blivit att jag utplånat mig själv. Då jag inte fått chans att lära känna den riktiga person jag är på djupet.

Omgivningens kritik och tillrättavisningar baserar sig på ett flockbeteende. Människan är ett flockdjur, som har det nedärvda beteendet att söka sig en partner, fortplanta sig och tillhöra en gemenskap. I flockbeteendet ingår också att någon tar på sig ledarens roll, då man upptäcker att någon (personen med AS) sticker ut och inte går med flocken.

Personer med AS får därför sällan sin verklighetsuppfattning bekräftad.

Jag har ett utpräglat sinne för detaljer. Utför uppgifter grundligt.

Har en annan tid, rytm i mitt liv. En längre processtid och ett längre behov av återhämtning.

En medfödd inre takt efter naturens förutsättningar som inte går att frångå.

Personligen tror jag att jag lever parallellt med naturen. En anspråkslös känslighet för naturen, jordens livspuls. Att ta en sak i taget, aldrig ha bråttom.

Eftersom jag aldrig passat in någonstans. Och fått leva i ett ingenmansland i över 40 år. Därför att jag är en ensamvarg som inte skiljer på människor utifrån yrkestitel eller socialklass. Så förlåter jag dem som bemött mig utifrån flockmentalitetstänkandet.

Lev och låt leva!