Funderar över den verkligt långa, djupa och svindlande resan jag gjort under de 2 åren som gått.
För mig är inte Ågesta en folkhögskola, som vilken folkhögskola som helst.
Min tid här har varit som en svindlande, hisnande inre resa. Som varit för bra för att vara sann. Det har varit en högst personlig inre resa.
Där jag för första gången någonsin fått bygga min självkänsla. Faktiskt så har den här tiden varit livsnödvändig för mig.
Det är så gränslöst mycket som väckts till liv inom mig. Även sådant jag trodde att inte fanns. Kvaliteter som kommit upp i ljuset, som från ingenstans. Det har inneburit en storstädning i mitt inre.
Hela det första året, var jag övertygad om att jag kommer att vakna upp och förstå att jag bara drömt allting...
När jag började här jag ett skrämt djur som vådaskjutet djur. Mot alla odds har jag rest mig upp ur askan, liksom fågel fenix....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar